Slutet på världen som vi känner den, alltså vi här och nu, den tjugoförsta december tjugohundratolv, väntande stilla en vinterkväll som vore det ett förebud till oro för kommande ofärdstider, väntan var lite sorgsen och bar tecken av trötthet och den gick sakta till en musik i moll, men i människors ögon brinner det nu en eld.

Den elden utgör människors medvetande och den elden kan inte slockna med mindre än att människorna går under och försvinner ur tiden, därför att den elden existerar i vårt medvetande, den är vårt här och nu och inga tankar kan göras otänkta, lika lite som syner kan göras osedda.

Vi både vet om och förstår innebörden av vår innevarande situations läge i tiden och i rummet, inte minst alltså vårt nu, med vårt finansiella system som skall verka beskrivande av vårt ekonomiska system och vidare även verka som agent för det väl bekanta värdefömedlingsinstrumentet pengar, vilket som bekant är det medel som samhället behöver använda för att möjliggöra eller underlätta handel mellan olika parter

Vi vet i detta att de pengar som vi måste arbeta för till vårt dagliga bröd, inte alls som i bönen gives till oss idag, nej det brödet betalas nämligen med någons skuld, då dessa pengar skapas av vinstmaximerande bankintressen till det systemiska priset av ränta och detta är alltså med inteckningen i nyttan av vårt eget framtida arbete som bärare av värdet på skulden. Vi vet att bankerna har lurat oss!

Vilket givetvis nära nog kan synas som en av vansinnets större triumfer genom den mänskliga historien, hur kunde det då överhuvudtaget gå så här galet? Svaret är den mänskliga ofullkomligheten i kombination med en vilja att utnyttja andras oförståelse i saken.

Vi vet ju att vi skall förlåtas våra skulder, för så står det ju i versen. Detta har ju alltså i princip redan kejsar Konstantin klarat ut för oss, haken är då bara att vi då också måste förlåta dem oss skyldiga äro och detta kära medmänniskor, det begrep kejsar Konstantin till fullo, han visste ju redan nämligen att människan var ofullkomlig, inte minst i det förlåtande avseendet.

Vi vet att det egentliga namnet på denna globala finansiella verksamhet, egentligen kallas för det finansiella slaveriets diktatur om än i finansiell skuldform som kallas kredit och att detta egentligen är förbjudet i FN-stadgan för mänskliga rättigheter, men vi vill ju också så gärna själva ha den där sista lilla materiella enheten, den som vi tror skall skänka oss så mycket lycka, så vi är inte sällan därför som individer ändå någonstans villiga att bortse en kort sekund ifrån det egentligen så uppenbara vansinnet i vårt eget agerande, men priset för detta kära medmänniskor, det priset tenderar med tidens gång att bli mycket högt att betala både för oss själva, men kanske framför allt för våra efterkommande.