Ett betraktande av samhället idag är ju som ett skämt alltihop, en fullkomligt hysteriskt värdelös uppsättning av kejsarens nya kläder på samhällsscenen. Denna pjäs har nu övergått till att alltmera se ut som vore Hulken arg på en liten falsk moralisk spillra till människa och allt mindre som HC Anderssens saga! Bilden av idag får Trollkarlen från Oz att framstå som en trovärdig realpolitisk skildring och inte som en saga, verkligheten har passerat dikten med en hastighet som gör att förbipasseringen upplevs som ett möte.

De politiska statisterna och scenarbetarna gör fortfarande olika uppenbart impotenta försök att förklara skönheten i de tyger som klär kejsaren. Men när nu till och med stödmekanismen ESM får nedgraderat kreditbetyg, så kan ju allt flera i publiken bara konstatera att denna moraliskt vederstyggliga varelse som kallas kejsare, inte alls egentligen är någon människa, det är en moralisk draksådd i form av ett valutafinansiellt system som har som främsta syfte att plundra och utarma människor och nationer till förmån för de som äger, styr och kontrollerar detta system till teater och som upprätthållande front för detta moraliska taskspel, står alltså ett antal moraliskt intellektuellt klandervärda personer som kallas för politiker.

Trots det benägna biståndet från de kontrollerade mediernas presstituerade, för att skapa en allmän opinion till stöd för teaterpjäsens fortsättning i form av en vämjeligt god kritik, så börjar nu människor att på allvar se på detta spektakel med en växande aversion och ilska och jag påstår att den känsla som nu växer sig allt starkare i de bredare befolkningslagren, förmodligen inte i växande utsträckning tenderar att vara ägnad samförståndslösningar och hyllande av fortsättning på samma regi.

Så om ifall den politiska marionettkulissen inte vill framstå som direkt folkfientlig, så bör den nog inte vara sist på bollen, för det kan nog komma surt efter när den stora samhällskroppen reagerar.

Samhälle är människor tillsammans i samförståelse, något i detta brister nu och det är inte människorna som riskerar att sättas i brand utifrån den politiska representationens motvilja till att anpassa sig till verkligheten och ge avkall på egen nyttomaximeringen.

Samhällets förändringshastighet baserat på det ökade folkmedvetandet, har väl fått upp farten rätt rejält vill jag nog påstå så det är väl bara en fråga om en liten tuva nu. Jag tror ju inte för ett ögonblick på att det skall rulla så långt att utvecklingen stannar, systemet består och mänskligheten är utdöd vilket är den ovillkorliga förlängningen på detta system.

Men vi har ju definitivt så mycket fart att ett haveri är möjligt redan nu, det beror nog nu mest på vilken typ av händelse som kommer att inträffa först. Men det finns ju rätt många olika möjliga att välja på, så det är svårt att bedöma vad exakt som blir det som bryter den innevarande makthegemonins mönster. Det är svårt att överblicka hela jorden, men det räcker snart med bara en svart svan någonstans.

Om människors beteenden styr av indelningar av människor i grupper, så undrar jag om inte fler borde fundera på hur detta styr det enskilda tänkandet? Inte minst gäller detta de som uttrycker sig företräda politiska mandat

Mig veterligen så har inte indelningar någon mera hindrande effekt på människor som tänker själva och deras beteende, vilket rimligtvis torde vara en önskvärd förutsättning i ett modernt och öppet samhälle.
Några mera uppenbart destruktiva beteenden kan ju människor mera regelmässigt med fördel undvika, vilket alltså inte alls beror på om dessa beteenden är hänförliga till människor som tillhör en eller annan indelning. Det finns bara människor och det finns bara beteenden

Det är ju därför närmast lite komiskt att se hur många verkligen slår knut på sig själva för att göra gällande att att människors beteenden är på något vis patenterade av indelningarna. Det är som vore det så att en muslim inte kan hoppa på ett ben eller en moderat alltid vill cykla på vintern, utifrån sina indelningar. Att i detta allmänna intellektuella tillstånd av omedveten vanmakt, då som politiker uttrycka sig om frihet, förefaller ju vara i princip så löjeväckande som någonting någonsin kan bli

Frihetsskapande trygghet kan aldrig komma utifrån medan yttre omständigheter kan försätta människor i själslig vanmakt. Så tid för självbetraktelse är ovillkorligen det alltigenom viktigaste för någons själsliga välfärd.

Människor som vill ha kraft att bryta andra människors motstånd vilket uppenbarligen är en politisk paradgren, alltså definitionen på makt, kan i förekommande fall uppenbarligen förstå detta varför det också för maktvurmarna lever i ett naturlagsmässigt tvång av att skapa situationer som motverkar att andra människor ges tillräckligt utrymme för självbetraktelse. Det gäller för människor som söker makt att istället verka för att andra människor skall bli så känslostyrda att de blir irrationella i sitt sökande efter trygghet, och den politiker som nämner ordet frihet bör därför betraktas ur detta perspektiv, som skäligen misstänkt för det omvända syftet, tills dess att motsatsen är bevisad