Extremism är i sig en godtycklig etikett, vars definition förskjuts av makthavarna för att passa en person eller grupp som råkar komma i deras väg vid en viss given tidpunkt. För att ta denna etikett och göra den vår, så kan vi egentligen inte tillåta oss att vara knuten till ihåliga och meningslösa politiska partier, för att bara inte tala om alla de prefabricerade och grunda filosofiska plattformar som kallas för ismer.

Varje problem och situation bör närmas sig som vore den ny och bör hanteras med hjälp av sociala och juridiska metoder som fungerar, i motsats till de som råkar följa en viss partilinje. Det bör finnas till grund, så många politiska ståndpunkter som det finns individer, inte bara två homogeniserade normer som vi tvingas att välja på i hopp om att den ena kommer att vara ”mindre destruktiv” än den andra.

Att förbereda sig för ett liv utan att glo på TV är ett bombsäkert sätt att bli en extremist, alltså som att i dag föreslå förberedelser för någon form av katastrof. För den genomsnittlige svensken, så finns inget sådant som en morgondag utan Happy Meal och Melodifestival. Att ens föreslå möjligheten till sådant är besläktat med att en vinternatt dansa naken på motorvägen i mötande trafik mot dansriktningen.

Jag har funnit att ju mindre jag bryr mig om andras kritiska ögon desto friare blir jag att förändra saker till det bättre. Visst, för några standardindivider ur vårt nuvarande nationella ledarskap och de skaror som stöder dessa, så är jagen form av intellektuell extremist.

Lyckligtvis så berör detta inte mig alls. Det är inte viktigt att accepteras av mainstream, det är bara viktigt att vara objektivt rätt i sin position, att vara saklig. I det stora hela i världen så är att vara en nagel i ögat på det nuvarande så kallade ”riktiga samhället” en säker men eldfängd väg till ett liv utan ånger.

I det moderna Sverige är det inte trevligt eller ens praktiskt att närma sig politiska problem under vajande fanor av att vara en radikal individ. Det sätter folk på tvären. För det finns inget värre än att ha folk runt sig som inte är som du, eller hur? Bättre att spela spelet och bara hoppas på att en bättre värld helt enkelt kommer att realiseras ut ur etern från biltelefonen. Inte gunga båten, speciellt inte när man är i den.

För de av oss med fria sinnen och lite längre känslolinjaler så är detta passiva förhållningssätt helt enkelt inte mättande för vår hunger efter det PK-bizarr 2.0. Och med ”bizarrt”, menar jag då ärlig. Vår tid här är kort, och oftast ful, och fylld med människor och omständigheter och katastrofer och fördomar samt vedervärdigheter med smärtsamma stunder som ibland luktar så illa att vi mycket hellre skulle slippa ta itu med dem alls.

Men det minsta man kan begära av någon är alltid uppriktiga försök till lite sanning. Osanningen är den första och största synden i mörkret av moralisk förkastlighet i schaktet till bottenlös aktiv tyranni, för sanning är aldrig verklighet och är alltid enskild. Skillnaden däremellan blir därför alltid till syvende och sist det gällande uppsåtet och den mänskliga skyldigheten blir att alltid försöka förbättra sig som individ.