Så finns det då verkligen en kommande finanspolitisk brytpunkt som tillåter, eller skapar förutsättningar för en ytterligare gärna oändlig expansion av bankkredit och som gör så att vi kan lägga det förflutna bakom oss och gå vidare i detta finansiella system?

Tja, inte riktigt.

Men utöver konventionella banklån i banker så finns det nämligen också ett skuggbanksystem att överväga konsekvenserna av.

Problemet med denna elefant på steroider i rummet är att skuggbanksystemet inte kräver något vidare primärt bankkapital för att backa upp värdet på de skapade pengarna som krediter i interbanksystemet, eftersom det fungerar på ställda säkerheter av icke-banker, institutioner och allmänheten. Det består huvudsakligen av värdepapperiserade lån, konsument egendom och inteckningar samt statsskuld.

Och eftersom det globala finansiella systemet är helt integrerat, måste 22000000000000 $ motsvarande som är euroområdets exponering för skuggbanksystemet, också ses som en hyfsat betydande risk om statspapper börjar att haverera: inte undra på att Europeiska centralbanken har signalerat att den kommer att rädda euroområdet i sin helhet, oavsett kostnader. Detta är också räntekänsliga grejer, och utan kapitalbuffertar för att absorbera förluster kommer det inte att krävas mycket till ränteuppgång för att utlösa en kris, även utan en extern chock i form av en statskonkurs.

Överväg nu vad som händer om räntorna tvingas uppåt av den ekonomiska ”återhämtningen”, tydligt signalerat av statistiken om bankernas situation i medierna. Värdet av denna säkerhetsmassa kommer då att falla, alltså om räntorna på statsobligationer faller och något mer än en blygsam räntehöjning riskerar att kollapsa hela det finansiella systemet. Centralbankerna är effektivt instängda: de kan inte längre hantera penningmängden i enlighet med sina uppdragna mål. Det är nu centralbankernas primära funktion att oroa sig för skuggbanksystemet, över vilket de inte har någon direkt kontroll, annat än att se till att tillräcklig säkerhet av god kvalitet fortsätter att vara tillgängliga för de botteliggande säkerheterna, med andra ord att rädda varje inblandad ”omhypotekiserad” tillgång som det bara är möjligt att rädda.

Det finns en oroande självbelåtenhet i finansiella kretsar om detta problem, vilket tyder på att finansiella tillgångar inte diskonterar den allvarliga risken för systemiskt misslyckande. Detta problem kräver seriös uppmärksamhet och inte att man lever i drömmar om kommande ansvarsfrihet.