Då det internationella banksystemet med centralbanker inom BIS och IMF är som ett system med kommunicerande kärl där pengar är det som flödar genom systemet i form av elektroniska krediter, alltså skulder, så gäller följande:

One Ring of banks to rule them all (BIS,IMF), one Ring of banks to find them (centralbankerna).

One Ring of Banks to bring them all and in the darkness bind them (de lokala affärsbankerna som skuldsätter människor och nationer)

Men vad händer då med resten av av detta system av kommunicerande kärl om krediterna börjar haverera någonstans...

Det nuvarande finansiella systemet med sin funktion med en exponentiellt växande räntekostnad, får en allt kortare möjlig livslängd, detta eftersom livslängden på metacykeln (livlängden) även är beroende av informationsrörligheten.

Så systemets livslängd blir kortare med en ökad rörlighet och kommer därför i dagens läge medföra ett ekonomiskt beteende där det övergripande makroperspektivet kommer att ta sig ett alltmera påtagligt uttryck i det mikroekonomiska beteendet och därför är systemet ovillkorligt funktionellt dött till det rådande informationsklimatet.

Människor kommer idag vid en skuldavskrivning direkt att påräkna nästa skuldavskrivnings effekter i sin ekonomiska planering. Inte ens den mänskliga livslängdsutvecklingen kan hanteras av det innevarande systemets funktion. Människor som bli 150 år gamla kommer att ta hänsyn till ett finansiellt system som havererar med ett allt kortare tidsintervall utifrån skuldmättnaden.

Att de politiska adelns marionetter nu därför även tvingas till fullkomligt obscena beteende för att skydda sin finansekonomiska herre från att exponeras i all sin vedervärdighet ur allt flera perspektiv, är en ynklig mänsklig själslig tragedi att beskåda. Att två till varandra förespeglat motsatta partipolitiska företrädare, nu exponeras som korrumperade företrädare för samma bakomliggande finansiella försvarsindustriella intressen, på samma dag, ger ett synnerligen anmärkningsvärt betyg åt det verkliga rådande demokratiska läget i landet.

Den mediala motviljan att beakta elefanten i rummet i detta, börjar nu därför ta sig alltmera perversa former. Att media helt skamlöst förbiser det såväl ovillkorliga som oitillbörliga faktum att två ledande motstående politiker hängs ut i media som korrumperade företrädare för samma militärindustriella intressens vinstmaximeringsbeteende, måste nog ses så som ett mycket illavarslande tecken på det offentliga rummets mediala tillstånd i landet.

Ture Nermans häfte på KB, om 1940 års män, synes därav återkommande behöva påminnas om.

Dessa trevliga herrar som citat “Som disponerade över vårt folk och dess framtid, utan att det blev tillfrågat eller upplyst om sanningen”.

Eller som Publicistklubbens ordförande Ivar Överström, i en politisk debatt 1940 i andra kammaren, så vackert uttryckte detta,

”Vi Tidningsfolk vill ju inte undandra oss skyldigheten att giva regeringen absolut erforderliga medel att skydda legitima och statsvårdande intressen.”

Jag finner det därför närmast hänförande hur dessa partipolitiska kulisser kan fånga människors intresse och hur väl den indoktrinerade motviljan till intellektuell spänst tar sig uttryck.

Idag kan nära nog ingen undvika att se hur försvarsministern i Sverige är fångad i ett nät av lögner som är ägnade att skydda bakomliggande förvarsindustriella intressen.

Men som vore det något av en slumpens sådd, så är oppositionsledaren också fångad i ett nät av lögner som dessutom alltså är ägnade att skydda samma bakomliggande försvarsindustriella intressen.

Likafullt så är denna gemensamma nämnare som nyttotagare (BAE) av dessa beteenden inte ifrågasatt överhuvudtaget, alldeles oavsett att det är fullkomligt uppenbart , vem som egentligen därför utgör den reala makten och vem som äger den presumtiva nyttan av att dessa politiker beter sig som de gör.

Vad medierna ägnar sig åt, inte minst med avseende på att dessa ägs av samma intressen som de i ovan nämnda försvarsindustriella intressena, förtjänar ju knappt att nämnas en gång till i sin uppenbart erbarmliga nakenhet.

Men att medierna istället för att påtala att djävulen döljs i detaljer, som inte ens kan kategoriseras som detaljer längre, gör att medierna dömer sig själva till någonting som jag sedan länge har benämnt som att vara presstituerade.