Det blåser självständighetsvindar över Europa. På söndagen segrade flamländska nationalister i belgiska lokalval och på måndagen blev det definitivt klart med folkomröstning i Skottland.

Detta eftersom det är ju inte är mycket till troligt att människor med ett ökat informationsunderlag för sitt eget beslutsfattande, väljer att ytterligare lämna ifrån sig beslutsrätten och inte istället vill få ett ökat inflytande och möjligheter att påverka sina egna situationer.. Att inte Cameron har försetts med åsneöron redan tyder på en stor humanistisk medömkan hos den Engelska befolkningen.

Det slår mig därför med avseende på Nobelprisen för fred och ekonomi att det egentligen bara finns tre alternativ för ekonomisk politik :

I : Expandera planeten och de resurser som finns på den med 50% eller mer.

II : Minska efterfrågan på resur

ser och minska antalet människor som förväntar sig en rättvis behandling (dvs att inte utnyttjas).

III : Ge upp detta dysfunktionella system som ovillkorligen ändå kommer att krascha och hitta ett nytt ekonomisk paradigm. Alltså bryt situationen med krav på oändlig finansekonomisk tillväxt på en ändlig planet till bankernas förmån.

Förhoppningsvis kommer alla att inse att alternativ 1. är mitt lilla skämt och att alternativ 2. ligger inom ramarna för storhetsvansinnets fantasier.

Tyvärr för oss, så är många av de som sitter i mäktiga positioner i världen, hoppfulla om att uppnå något motsvarande alternativ 1. (T.ex. att kolonialisera Mars) och är ganska säkra på att lösa detta genom att uppnå åtminstone alternativ 2, att lösa skuldproblem genom att öka skuldbördan...

Därför fortfarande det inte ens nära ännu för någon att överväga alternativ 3. Det verkar ju som om alternativ 2. är det historiska prejudikatet för att lösa ekonomiska problem, i allmänhet genomförs detta genom krig och biprodukter av detta - svält, sjukdom, migrationsrörelser och social maktlöshet etc. Skillnaden denna gång är att hela skuldcykeln nu är till ända baserat på återbetalningsoförmågan som skapas av räntekostnadstillväxten.

Drastisk finanspolitisk åtstramning i en rad sammanlänkade länder gör 2-3 gånger mer skada än vad som uppges.
Urartad terapeutisk dos, är det mest självförgörande. Vid en viss punkt blir smärta bara för smärtans skull.

Felet har länge varit uppenbart i Grekland. EU-IMF-trojkan har ursprungligen sagt att ekonomin skulle återhämta sig snabbt växande 1.1% 2011 och 2.1% under 2012 och därifrån till det solbelysta höglandets välstånd, Schlaraffenland som flödar av mjölk och honung.

I själva verket så minskade grekisk BNP 4.5% under 2010, 6.9% år 2011, och förväntas krympa ytterligare 6% i år, och 4% nästa år.

Om trojkan vore en läkare, skulle den stå inför ett ovillkorligt åtal för dråp. Detta vet alla inblandade inom BIS och IMF mycket väl, men det vill ändå inte människor acceptera eftersom det skulle innebära att de hade låtit sig luras själva

Detta torde därför vara det viktigaste som någonsin har skrivits i DI:

Anders Borg bedömer att ett grekiskt EMU-utträde troligen inte skulle ha någon betydande påverkan på det finansiella systemet eftersom alla i praktiken förstår varthän det barkar. (här saknas ordet ”ändå”, min anmärkning)

Wolfgang Schäuble tror dock att det skulle bli allvarliga problem om Grekland lämnade valutasamarbetet. (här saknas ordet ”tidigare”, min anmärkning)

Det rullar ju inte sällan dit det lutar och våra folkvalda synes inte direkt vara bekväma med att finnas införda i sten i poliskvallran, (adelskalendern brukar lite gement kallas för ”skvallran”)