Vi är ju så oändligt mycket mer förnuftiga nu. Vi lever dock inte våra liv lika mycket som vi arrangerar och organiserar dem. B följer A. D följer C och vi tar vår medicin eftersom läkaren säger så.

Vi är försiktiga, eftersom olyckor inträffar.

Vi säger inte vad som finns i våra sinnen under en stor del av tiden, eftersom andra människor kan ta illa upp, och vem vet? Vi kanske kan hamna i problem.

Men en gång i tiden, när vi var unga, var vi fria. Vi tog inte bilder på allt och när vi blev sjuka så återhämtade vi oss. Vi var tydligen starkare än vad barn är nu. Vi bad inte om mycket skydd och vi fick inte mycket, och vi överlevde märkligt nog ändå.

Det var inte tal om behov i gruppen eller dynamiken. När vi gick i skolan, fick vi inte veta hur vi kan hjälpa andra. Det var något vi lärde oss hemma ändå. Vi blev inte undervisade om planetens miljö. Istället fick vi tänka på vår egen verksamhet och det var inte ens betraktat som ett brott. När vi lekte, var inte vuxna med hela tiden och inte heller curlande de varje rörelse vi gjorde. Vi hittade platser att leka på själva, och vi tänkte ut allt själva. Det fanns vinnare och förlorare. Det fanns inga priser för detta. Vi lekte en lek, sedan en annan. Vi förlorade, vi vann. Vi tävlade. Att förlora var inte en tragedi. Även om jag visst minns en gång när jag kom hem med framtänderna i byxfickan eftersom jag hade stannat kvar ute för att leka färdigt innan middagen och att detta inte innebar någon mera påtaglig succe hos mödernet.

Det fanns inga barndomens "villkor" som ADHD eller bipolär diagnos, och vi tog verkligen inte några droger för hjärnan. Tanken på att ett barn skulle gå till en psykiatriker skulle ha varit absurd.

Folk var som de var. De hade sina liv. De hade sina personligheter. Det fanns excentriciteter och vi levde med detta, olikheter var accepterade.

Det var mycket mindre viskande och skvaller. Det var färre kotterier. Barnen behövde inte visa sina ägodelar som tecken på sin identitet. Ett barn som gjorde detta ignorerades, eller undveks.

Barn agerade aldrig som små vuxna. De klädde sig inte som vuxna. De ville inte vara falska vuxna, de ville bara vara barn och vuxna betraktades som lite eljest.

Våra föräldrar frågade oss inte om vad vi ville ha. Vi var inte en del av beslutsprocessen. De behövde inte oss för det. Vi var inte "extra-speciella." Vi var inte känsliga.

Ingen frågade oss om våra känslor. Om de hade gjort detta, så skulle vi ha blivit förvirrade. Känslor? Vad var det? Vi levde ju. Vi visste detta helt säkert. Vi behövde inte något annat. Vi kunde upptäcka en lögnare på en mils avstånd. Vi kände till bluffmakarna i hela omgivningen. Vi visste vika de riktigt galna vuxna var, och vi höll oss borta ifrån dem.

Vi behövde inte prylar och maskiner för att vara lyckliga. Vi behövde bara en plats att leka på och varandra. Om någon ville ha en plats att vara ensam på, så hittades det en plats, och exempelvis jag läste en bok eller en serietidning.

Det fanns inget tvång att umgås, att vara social och det fanns definitivt inga arrangerade sociala sammankomster.

Skolan var inte någon slags social laboratorietjänst eller ännu värre barnpassningstjänst. Vi var i skolan för att lära oss saker, och om vi arbetade hårt, det gjorde vi, ibland i alla fall. Lärarna visste hur man undervisar. Läroböckerna var tillräckliga. Huruvida böcker var nya eller gamla spelade ingen roll. Barnen hade inte lärt sig att vara offer för att behöva läsa begagnade böcker.

Men hur är det nu då, egentligen? Vi måste fortfarande inte ta våra mediciner. Vi måste fortfarande inte ta varje ord som en läkare säger på ett allvar som vore orden komna från Gud. Vi vet fortfarande att förlora inte är ett brott eller ett tillfälle för tragikomisk teater.

Vi vet fortfarande hur man ska vara ensam. Vi tror fortfarande att skvaller och kotterier är för idioter. Vi känner fortfarande till frihet. Vi vill fortfarande leva, och vi gör det ännu i varierande omfattning. Vi ogillar fortfarande intrång på vår frihet, och vi talar ut och drar upp gränser. Vi gillar fortfarande att vinna och tävla. Vi gillar fortfarande att uppnå saker på egen hand. Vi kan upptäcka och känna stanken av en självutnämnd messias på hundratals meters håll, även om vederbörande gömmer sig bakom rök och speglar.

Som barn, bodde vi i vår fantasi, och vi har inte glömt hur detta en gång var, vi har kvar vår fantasi. Den är en del av vem vi är och vad vi är. Vi blir inte uttråkade var tolfte sekund. Vi kan själva hitta på saker att göra. Vi behöver inte försäkringar för att varje ny dag skall komma. Vi behöver inte folk svävande med kontrollerande makt över oss. Vi behöver inte gnälla och klaga för att få uppmärksamhet. Vi behöver inte oändliga mängder av "stöd".

Vi behöver inte politiker som ljuger för oss hela tiden, som låtsas att vi är dumma. Vi behöver inte ideologier eller ismer nerkörda i våra egna halsar. Vår ideologi som människor är frihet. Vi vet vad det är och hur den känns, och vi vet ingen ger den till oss, men gärna att man tar den ifrån oss. Den är vår till att börja med. Vi kan kasta bort den, men då detta är upp till oss. Men för att kunna hjälpa andra så måste vi först kunna hjälpa oss själva.

Om två partier kandiderar, och vi inte gillar något av dessa partier, så röstar vi inte. Vi behöver inte tänka på detta mycket. Det är uppenbart. Två idiotier, två moraliska brottsliga indelningar? Glöm det. För vi bryr oss inte egentligen, vi bara tror att vi bryr oss.

Vi vill inte styras, vara på sätt som är andras sätt. Vi tror inte att "barn är framtiden." Varje generation är en ny generation. Så har det alltid varit. Vi behöver inte hålla oss till särskilda doktriner att förmedla till barnen. Vi minns vad som är ett barn. Det räcker.

När vi var barn, fanns det ingen överdriven lojalitet. Vi var oberoende. Nu ser vi vad som kan åstadkommas i namn av förpliktelse, gruppsammanhållning, lojalitet ismer och politiska doktriner:

Moralisk brottslighet, imperialistiska krig och förstörelse av naturliga rättigheter och samhällen

Det tog inte en kommun för att uppfostra ett barn när vi var unga, och det tar inte en kommun nu heller. Det är bara propaganda. Det är för människor som är rädda för att vara vad de är, som är rädda för att stå upp för sig själva. Därför är det viktigt för makten att vi är rädda.

Vi känner inte egentligen att det är vår plikt att bota alla sjuka i världen. Men detta går att driva mycket längre än så. Vi kan se vad denna typ av indoktrinering skapar. Det skapar uppfattningen av ändlösa antal med hjälplösa offer. Och när väl detta är fast själsligt förankrat i det allmänna medvetandet, som vore det magiskt, så kommer den ändlösa paraden av offer visas upp för vårt sedan för alltid dåliga samvete. När vissa behov har uppfyllts, föds nämligen andra behov. Den lägsta formen av politiska krämare, de presstituerade, som säljer dessa behov om allt härifrån till himlen och vidare ner genom helvetet i medvetandet. De gör ingen skillnad mellan människor som verkligen kan behöva Hjälp och de som är bara är opportunister.

Vi har inte vuxit upp på det sättet. Vi faller inte egentligen för det själsliga bedrägeriet nu.

När vi var barn hade antalet vänner vi hade ingen betydelse. Vi räknade inte poäng. Ingen höll koll på räkningen. Som ovillkorligen skulle ha redovisats av andra som en form av vansinne.

Som barn, beundrade vi inte människor bara för att andra människor beundrade dem. Det var en okänd social standard.

Vi levde. Det var nog. Vi var fria. Det var nog.

Det är det fortfarande.

När vi var unga, hade vi otroliga drömmar. Vi föreställde oss drömmarna och föreställde oss själva att fullborda dem, utan att kalla detta för mental träning. Några av oss gör det fortfarande. Några av oss arbetar fortfarande i denna drömmarnas riktning. Vi har inte gett upp andan av drömmar bara för att världen är galen.

Världen behöver lära sig vad vi vet. Vi behöver definitivt inte lära eller anpassa oss till vad världen har blivit hjärntvättad att tro.