Uppgång och fall av länder har allt att göra med det produktiva värdeförädlande arbetet för dess befolkning. Rikedom skapas endast av den produktiva sektorn i ekonomin, inte av banker eller regeringen. Banker och regeringar kan växa sig stora och mäktiga endast genom att utnyttja den rikedom som kommer ur skapandet som görs av den produktiva sektorn i ekonomin. Stora banker och regeringar sittande på en tjock lagbok är i allmänhet tecken på rika länder. De är också tecken på rika länder som har en kulminerande tillvaro bakom sig i termer av ekonomisk tillväxt och levnadsstandard. Inte sällan är de nationer i nedgång.

För att bankerna och statsapparaten skall kunna bli stora och viktiga, måste de ta från den producerande sektorn. Ju större de blir, desto svagare blir den bas av rikedom som stöder dem. Även om jag inte är en historiker på samma vis som Caroll Quigley, så tror jag denna cykel är en rimlig metafor för att beskriva uppgången och fallet av civilisationer. Eller i varje fall tidigare har varit.

Statliga och finansiella ekonomer gillar att titta på ekonomin som ett tekniskt problem. I deras officiella sinnen, kan ekonomin hanteras genom att manipulera penningmängden eller skatteutgifter. När ekonomier sakta ner, så är det bara att injicera mer av den ena eller den andra in i systemet och allting kommer att återgå till normalitet. Denna syn på ekonomi är dödligt bristfällig. Ekonomi är inte en fysik eller ett tekniskt problem, allra minst när detta beskrivs i termer av finansiell alkemi. Ekonomi är en beteendevetenskap bygger på individer som bedriver gärningar primärt av egenintresse och som med någon upplysning till insikter förstår att det ligger en fördel i att bedriva arbetsdelning, alltså att befinna sig i ett samhälle med andra människor. Ekonomi är läran om individer och den sociala samordning som produceras av en inom samhället fri ekonomi, fria marknader och fria priser utifrån förståelsen för att arbetsdelning är en bättre metod för den långsiktiga mänskliga fortlevnaden, än att alla individer enskilt skall producera för att möta alla enskilda behov och dessutom konkurrera ut varandra. Detta har ingenting att göra med teknik eller religiös (politisk) tro på att en ekonomi på något sätt bara kan hanteras uppifrån och ned, det har att göra med perspektivet av hur människor väljer att interagera med varandra. Människor kan tänka och de måste dessutom börja att göra detta om de inte vill bli exploaterade i en alltid ökande utsträckning som leder till deras egen undergång.

Om man skulle acceptera den exakta definitionen av ekonomi, så skulle regeringens ekonomiska rådgivare inte vara nödvändiga. Ekonomers inkomster skulle falla och regeringens centralplanering skulle förkortas om inte elimineras, vilket med andra ord skulle göra bankernas roll ur det realpolitska perspektivet, till någonting som alla skulle uppfatta som fullkomligt orimligt. Keynesiansk ekonomi är pseudo-ekonomi en kuliss, som har antagits enbart av egenintresse hos maktsökande politiker på uppdrag av den finansiella bankmakten som skapat Keynesianismen och naturligtvis även patologiskt enögda ekonomer. Keynesianismen främjar deras egenintressen samtidigt som den skadar resten av samhället. Genom bekännandet av denna falska lära, så kan dessa parasiter fortätta att leva i högönskelig välmåga på de produktiva insatserna av andra.