Mellan skål och vägg och vid vägs ände så handlar ekonomi bara om människor. Självklart, efter en tid som nu med storvulna meddelanden, från den tyska högsta domstolen, Mario Draghis obegränsade obligations köpprogram och Ben Bernankes QE3 (båda praktiskt taget obegränsade - eller i alla fall presenterade som sådana), så är det frestande att tänka sig att västvärlden är på god väg att hantera sina finansiella kriser. Om man tittar på aktiemarknaderna eller lyssnar på människoföraktaren Anders Borg, så kanske man rent av kan anta att allt det fina där ute redan är på plats.

Ändå är detta - eller för den delen, verkar - bara vara sant om du fokuserar ordentligt – med skygglappar och alla möjliga perspektivbegränsningar fullt påsatta - på finansvärlden. Om du å andra sidan, skulle vilja veta var världen i stort är på väg, så är detta fokus helt enkelt för smalt. Medan centralbanker ökar sina balansräkningar till obegränsad omfattning av obetalbara skuldfordringar, skulle det kräva ett redan nu alltför stort rationellt steg i medvetandet i fråga om att skapa möjlig tro på att dessa åtgärder skulle kunna etablera verkligt förtroende, för funktionen i att vad alla olika tidigare europeiska finansiella transaktioner inte har kunnat åstadkomma, nu istället kommer att åstadkommas, genom vad som i grunden bara är mer av samma sak, alltså bara mer obetalbara skulder för att lösa en skuldkris.

Du behöver bara erinra dig själv om alla dessa tidigare räddningsaktioner som kom efter den inledande spänningen på marknaden 2008: det är rätt, detta har du förstått, det krävdes efterföljande räddningsaktioner efter de första räddningsaktionerna. Detta smala perspektiv tenderar också att förblinda alla som skall tala om vem som ska betala för räddningsaktionerna. Vilket är då dessa alla? Du kan nog ana vilka det handlar om.

I huvudsak är allt som har uppnåtts och detta rent faktiskt nu knappt ens längre skenbart i någon högre grad än knappt ”möjligen” skenbart avsett att bankerna ännu inte störtats ner i den finansiella avgrunden av sina skulder och att börs siffrorna fortfarande ser - presentabla ut - typ.

Frågan blir då: är det värt detta? Svaret på detta är ett rungande JA om du är en bank eller en investerare eller en ledande politiker.

Svaret är lika rungande, för att inte säga försvagande, NEJ, om du inte är en del av den lilla värld där politik och pengar möts och lever i relativ prakt. Den som inte inbjuden till denna festivitet kommer precis som du har räknat ut att uppmanas att betala notan, utan att ha något att visa upp som kvitto för detta betalande i form av eget arbete.

Det blir tydligare hela tiden att den finansiella världen faktiskt inte är den fysiska världen, inte hela världen och faktiskt inte annat än den finansiella världen och den är dessutom bara en alltmera försvinnande och mera betydelselös liten del av världen. Ändå är detta den enda del som de flesta av dem som följer finans och ekonomi verkar titta på, under envisa illusioner om att ifall marknaderna går upp, så går allt upp, likt alla båtar stiger mot strömmen eller med tidvattnet. Vilket i samma analogi är en stor båt full av vanföreställningars nonsens. Det efterfrågan går rör sig också ekonomin, så är det. Men en konstgjord efterfråga har en ovillkorlig ekonomisk verklighetsanpassning att se fram emot, oavsett vem som varit förtida nyttotagare genom det finansiella systemet

Marknaderna har hittills bara kunnat hålla sitt utseende intakt eftersom de har haft och fortsätter att ha – uppbackning genom världens centralbanker – vilket är tillgång till alla andras offentliga pengar, även på sikt kontanter. Annars hade allt havererat för länge sedan. Och allt detta kommer att rinna ut i sanden på ett spektakulärt sätt, oavsett om det är i morgon eller i övermorgon, eftersom du inte kan köra en ekonomi för evigt på pengar som ingen har arbetat för.

Centralbankerna är villiga att kasta i en Ziljon eller så - eller två av skattebetalarnas pengar i form av skulder, enligt uppgift för att skapa arbetstillfällen, trots att de redan har kastat mycket mer på samma hala vägg (och för samma hala ändamål), och inte mycket fastnade ju tidigare; så varför skulle det fastna den här gången? Eftersom man ”taggat” insatserna som "obegränsade", eller? Det finns inget sådant, naturligtvis.  Draghi vill köpa statsobligationer, som inte är värda någonting ens nära deras nominella värde, vid samma nominella värde. Men tydligtvis så påstår han att han fortfarande vill göra detta, varför?

Här är anledningen: Helt enkelt så kan Spanien och Italien fortsätta att låna mer och mer på de internationella marknaderna. Som de egentligen inte kan och som de inte kommer att kunna, vilket Draghi vet lika väl som de ifrågavarande marknaderna gör.

Men detta är tyvärr inte en fråga om någon olycklig vändning eller otur, det är en del av själva planen. det kommer att driva dessa länder i de mycket krävande händerna hos IMF, BIS och ECB, som kommer att dela ut mer räddningsaktioner, men den här gången på samma villkor som Grekland står inför.

Avsked för hundratusentals tjänstemän, pensioner i mycket små bitar, förmåner i ännu mindre bitar, löner i bitar av aldrig skådad storlek, längre arbetsdagar, längre arbetsveckor och utförsäljning av allt som inte är ordentligt fastskruvat till utländska investerare (gissa vem) till REA-försäljningspriser.

Centralbanksystemet som helhet underlättar nu för internationella banker att dumpa sina inteckningar som backar upp statslånevärdepapper och ge dem betalt för dessa papper mycket mer än vad de egentligen är värda, med den enda "villkoret" att de "hoppas" att detta kommer att skapa jobb.

Draghi underlättar för samma banker att bli av med sina EU-periferi statsobligationer, så centralbankerna gör det möjligt för periferin att stanna inom euroområdet. Det finns ingenting i planen som sätter människorna först. Det finns alltid bara att en fokusering: bankerna.

Men bankerna är inte ekonomin, eller snarare: inte din ekonomi.

I slutändan är det alltså människor som utgör ekonomin - alla människor. Men centralbankerna och Draghi: s system riktar sig inte till alla människor, annat än möjligen i mycket vaga antydningar: centralbankerna betalar alldeles för mycket för värdelösa panträtter i värdepapper så bankerna vars händer det allmänna tar dessa ”värdepapper” ifrån, får utrymme att låna ut ännu mer pengar som skulder i ekonomin ( skapa mera skuld ), som alltså uppgivet hypotetiskt ska skapa arbetstillfällen, dumheten vandrar nu uppenbarligen fritt och obehindrat på jorden

Tja, det skulle inte kunna vara så att systemet fungerar givetvis, inte ens om det inte vore för ytterligare en hake till förresten, som beror på hur mycket mer bankerna har i sina valv i form av värdelösa och / eller tvivelaktiga "tillgångar", uppenbarligen. Där kommer skuggbanksystemet in i bilden. SÅ även när centralbankerna spenderar – framtiden för människor – i form av skatteintäkter för att köpa tidningspappersvärde, är den sista biten inte redovisad: hur mycket mer finns det kvar där den sista bunten papper kom från? Ja, vi har spelat detta spel i fem år nu. Och vi har uppenbarligen fortfarande inte ett svar ännu på den frågan, det råder ju banksekretess trots att det betalas ut obegränsade bankstöd. Men att IMF hade en siffra på tapeten som var 1,44 och som följdes av uttrycket kvadriljoner, dollar, kan ju möjligen ge en fingervisning om vad detta handlar om och varför det inte kan bedrivas tillsyn överallt.

Detta blir det nya normala: det finns några icke-valda killar i dyra kostymer som talar ett språk som är tänkt att få oss att tro att de vet vad de talar om, de lovar biljoner i ytterligare skulder, oavsett vilken valuta de handlar i för skuldens funktion med ränta bryr sig inte om vilket namn som den har, vilket ska göra livet bättre för de människor som sitter på räntekroken för dessa löften, oavsett om löftena är framgångsrikt uppfyllda eller inte.

Det är lustigt, jag vet ju att de har varit framgångsrika, i en mening ( inte bara just den mening som vi så konsekvent och falskeligen är matade med ): att de har räddat banker från konkurs. Utan meningen i att mannen på gatan som förlorar sitt hem, sitt jobb eller en stor del av sin lön, förmåner, pension, den människan bryr sig inte om huruvida börsindex är på 15 eller 15000, den människan ser inte sällan sitt liv som slut, förlorat och utan mening.

Det är dags att få detta in i våra huvuden en gång för alla: centralbankerna och Draghi försöker inte spara våra ekonomier. Kanske de möjligen skulle om de kunde, men frågan är omtvistad: de vet hur som helst att de inte kan. Istället försöker de rädda det finansiella systemet genom att stjäla all återstående rikedom samtidigt som de försöker få oss att tro att ekonomin och det finansiella systemet - aka banksektorn - är en och samma sak. Det är de inte, och det är därför vi ser våra jobb, förmåner och hem gå upp i luften i rök, medan alla börsindex ser ljusa ut.

De sista två sakerna är symbiotiska. Den första är möjligen, oavsett hur många som hittills fallit offer för illusionstricket, tråkigt i dag, men det kommer ovillkorligen vända sig till tragedi i morgon.