" I believe that banking institutions are more dangerous to our liberties than standing armies . . . If the American people ever allow private banks to control the issue of their currency, first by inflation, then by deflation, the banks and corporations that will grow up around [the banks] . . . will deprive the people of all property until their children wake-up homeless on the continent their fathers conquered . . . The issuing power should be taken from the banks and restored to the people, to whom it properly belongs." -- Thomas Jefferson -- The Debate Over The Re Charter Of The Bank Bill, (1809)

Den mest anmärkningsvärda innebörden av Japans alltmer prekära ställning, särskilt i kölvattnet av 2008 kraschen och Europas pågående kris, är att Japan pekar på att våra finansiella system verkar återvända till sin inneboende instabila natur, som plågade nationer under 1700 och till tidiga 1900 talet, utifrån att enskild vinstmaximering alltid har utgjort grunden för de finansiella systemen. Finansiella institutioner då var inte too big to fail-de var för stora för att finnas. Akromegaliska balansräkningars förekomst begränsade de flesta "regeringars" förmåga och vilja att ge stöd. Det var monarkin emot bankmakten.
Genom den för det allmänna menliga utvecklingen av centralbanker och aktiv finans-och penningpolitik, så har den rika bankmakten lyckats undvika allvarliga störande depressioner och har kunnat berika sig närmast ostört i sju decennier. Men stora finansillusioner-som förvisso tenderar att växa sig allt större när kriser är sällsynta och kreditrisker verkar dämpade - döljer djupa politiska brister, vars kostnader har en ovillkorlig förening till verkligheten med tiden. I förhållande till storleken på världsekonomin så finns det idag en kreditmassa som är så stor att aldrig någonsin ens räntorna kan betalas för denna skuld och samtidigt politiker som inte vill / kan hantera detta enorma problem för människor och nationer...

Det är kanske dags för verklig demokrati för första gången i människans historia, utan varken despoter eller dold realpolitisk styrning genom finansiell kontroll.

Den finansiella sektorn är en kraftfull lobby. Vilken politik kräver inte det för politiker som ingenting begriper? Finansmakten vill att bankstödspolitiken hålls på plats, speciellt alla massiva implicita garantier mot fel som kan uppstå.

Och de vill ha fortsatta underskott. Våra finansiella jättar låtsas givetvis ta ett finanspolitiskt ansvar, men vad de primärt vill är att tjäna pengar, oavsett vad detta betyder för statsskulden. Faktum är att större underskott skapar större marknader för statsskuld och alla dess derivatprodukter, som i sin tur gör att den finansiella sektorns resultat kommer att växa sig större. Många politiker är bara alltför glada att tvinga fram detta

Äldre människor vägrar att ens överväga att ändra sina pensionssystem. Euroeliten har stängt sina ögon för ohållbarheten i sin valutaunion till förmån för bankerna. Och USA har Wall Street i förarsätet. Vi har alla politiska system som har listat ut hur man lovar mycket mer än vad som kan återbetalas och hur man arbetar med den finansiella sektorn för att dunkelt överföra resurser till mäktiga grupper till en kostnad som det inte ofta sägs skall betalas av kommande generationer.

Alltmera dock, så verkar det som kommande generationer inte kommer att vara de enda som skadas av våra beslut, vi känner redan av de negativa effekterna. Under de senaste decennierna växte finansiella sektorer i hela den "rika" världen på ett sätt utan historiskt motstycke, nu har dessa farligt stora storlekar i förhållande till resten av ekonomin. Att ändra den dynamiska funktionen på något ordnat sätt ser därför utomordentligt svårt ut. Men historien visar att detta kommer att förändras, och det snart. En tid präglad av storskaliga, okontrollerade finansiella haverier som senast visade sig på 1930-talet-är tillbaka. men denna gång är den folkliga förståelsen en annan..