Det moderna samhällets innersta väsen är skuld. Skuld utgör värdet på det som människan åtrår mest, pengar. Skuld syns inte och finns bara som en illusion i sinnet på människan, en illusion som kräver tro för att kunna leva vidare och som skyr verklighetens ljus.

Ingenting kan förslava människor som skuld, den gör människor till fångar i sig själva, den gör människor till fångar i sina egna tankar. Att den enskilda skulden bär upp värdet på våra pengar är därför lika lite en slump som att nyttotagarna och uppfinnarna av detta system är desamma.

Att bygga ett samhälle på individens upplevda tvång är därför lika ologiskt som det är omöjligt samt dömt att misslyckas, vilket naturligtvis inte alls är någon okänd paradox för den som vill ha makten över det ofria samhället och dess strukturer.

Skulden är magnifik i sin förklädnad till pengar och utgör den ouppnåeliga lyckan för individen, där den enes tillgång alltid förblir den andres skuld. Individen kan aldrig bli fri i tanken och själen och är dömd till evig strävan mot ett mål som aldrig går att nå.

Att skulden sedan är försedd med ett avkastningskrav som vore det en förmån att vara skuldsatt, är så nära vansinnets gräns att tanken till en början blir hisnande, för att sedemera övergå till ett melankoliskt sorgset dunkel när verkligheten kan konstateras som insikt.

Att avkastningskravet på skulden gör skulden evig och för alltid växande fullbordar detta intellektuella moraliska haveri till samhällsbyggnad, som för alltid är ämnat att skapa ofria individer som i konkurrens bekämpar varandra i en kamp som ingen kan vinna utom den part som håller skuldens fordran, alla andra är dömda att för alltid vara förlorare.