Detta är en skrivning gundad på Wilhelm Mobergs original från 1941.

Tänkvärdheten är nu i allra högsta grad levande och nu aktuell, mer än någonsin.

Sverige är vårt land, det är nio och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de många dödas land, deras land som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vad vi är. Och de har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas och eftertänka vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Detta åligger oss själva.

Någon gudomlig eller religiös rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden av tiden, gives naturligtvis icke åt svenskar eller några människor. Den rätten är någonting som alla människor skall förtjäna, som återkommande skall förvärvas av alla människor.

Svenskarna är de boende i Sverige och de har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här.

Det alla människors skyldighet att förtjäna denna sin rätt oavsett härkomst eller tidigare belägenhet.

Vad Sverige är i dag, det har döda och levande svenskar gjort och skapat det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och utveckla det genom att fortsätta denna strävan - på frihetens grund i Sverige.

Vi är ett litet folk(just nu inte minst ur det själsliga perspektivet), men vi har ett stort land att bo i. Se på Europa-kartan! Vårt land breder vida ut sig i världsdelen. Men vi är få, vi är de ensamma stugornas folk, och även om vi numera delvis bor i städer, så är de flesta av oss dock någon gång komna från bönders, torpares, backstugesittares stugor. Vi får därför aldrig sluta in oss i oss själva fångade i girig egennytta, vi måste förbli fria genom att alltid sträva efter själslig evig frihet och förstå att frihet aldrig är materiell, ytlig och förgänglig.

Detta har skapat vår själsliga och sociala särprägel, vilket är både en gåva och en last.

I ensamheten i stora ödsliga skogar har en svensk folksjäl danats genom tusendena år. Brottningen med stenen och stubben när åkern bröts, har gett oss krafter - andliga och kroppsliga. Och starkt motstånd utvecklar starka krafter. Så har detta lands skog och mark präglat oss, gett oss det egnaste, upprinnelsens källa till vår folkstyrka, den ensamme skogsbons stolthet och frihetssinne och den sege odlarens ihållighet och uppfinningsrikedom, men i det moderna samhället finns även någon tillkommen och utvecklad själslig avart icke att förglömma!

Det verkligt svenska är sålunda ursprunget - vår växtplats. Det är den barndomens jord där människor sprang barfota något dussin somrar, och kände enrisbuskens barr under fötterna. Barndomens mark, det är vårens allt ljusare kvällar med pendeltågsljud över radhusområdet, och barnens skrik från lekplatsen. Det är sommarens solvärmda båtdäck med sitt ljumma vatten plaskande kring barnaben med sårskorpor på knäna. Det är höstens röda lingontuvor och det nedfallna äpplet i daggfuktiga gräset en klar morgon. Det är vinterns snödrivor vid farstubron. Det är iskanornas kälkbacke. Det var några barn i en gråmosses lavstuga på skogsbacken en enslig kväll i skymningen. Far är på regementsmötet, mor på dagsverke uppe i Roten. Barnen sitter vid stugans fönster och trycker sina näsor platta mot emot glaset. Finns det inte någon där nere på vägen?

Det var materiell fattigdom - men en själsligt stolt materiell fattigdom, som hjälper sig själv till livets tillräckliga uppehälle, till det grova, men mustiga dagliga brödet från rågen på åkerlappen kring stugan. Det var en sund och fri barnaväxt som skapade friare människor, som den vilda örtens mellan enbuskarna i hagen. Det var frid och trygghet i ett fredligt land, där barnen föddes fria av fria föräldrar. Ett land där också de minsta backstugors barn fick pröva sina möjligheter av alla slag så långt deras krafter räckte till. Ett land där var och en fick växa efter sin egen art. Detta var det egna, det som aldrig skulle låta sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, vår andliga och själsliga arvslott som vi har att föra orörd vidare åt våra egna barn. Det är detta som vi nu har att återerövra från oss själva och vår egennyttighet och återge rätten till inte minst själslig frihet till våra barn. Detta är för mig det svenska, det omistliga.