C min vy.

2012-04-06

usurpator

  1. person som usurperar; person som självsvådligt tar makten över något (oftast en stat eller ett rike); troninkräktare

Vi är alla bekanta med de sociala protesterna. Det började i omvänd ordning till det följande där det finns en tankemässig poäng med att ta förloppet baklänges i tiden, med att media häftigt hyllar ursupatörerna men inser att de genomskådas som lydhundar, som fortsatte med en offentlig kampanj mot ekonomisk koncentration och höga levnadskostnader, och exploderade med tältstäder (OWS) och kampanjer baserade på sociala nätverk. Det kulminerade med massprotester på sensommaren 2011, detta alltså i precis omvänd beskriven ordning. Och nu har vi kommit fram till slutet på det slutliga steg på skalan, då makten för att skydda sig själva mot sin egen självsyn, vill förklara det förkastliga i sitt ursupatoriska leverne och börjar förkasta sina syndabockar, ut i öknen med dem bara, alltså som igår med Forbes Magazine och Ben Bernanke. I Sverige görs dock naturligtvis ännu infama försök att hylla exempelvis Annicka Falkengren, men jag påstår att inom 14 dygn så befinner sig just denna häpnadsväckande individ i ett bra mycket mera emotionellt arktiskt medialt klimat än vad hon nu befinner sig i. Dock kan fallet ju möjligen fördröjas något av den svenska intellektuella utvecklingsnivån, denna har ju förvånat förr kan det ju torrt tilläggas.

Den sociala protestvågen vände hur som helst på kuttingen runt om den geografiska finansiella världen från Israel till Syrien, alltså inte bara den kortaste vägen, såväl politiskt som begreppsmässigt. Detta drev fram revolutioner under den arabiska våren, om än finansiellt mycket styrda och kontrollerade och den andemässiga meningen hos massan i detta drivs nu i Israel av Shelly Yacimovich och Shaul Mofaz vid rodret på Labor och Kadima. Vi är nu därför minst framme vid början till slutet på resan runt i Ring. Kommittéer sattes upp i början på slutet i Israel och otaliga lagförslag lämnades i ett försök att stärka Israels välfärdssystem. Massproteströrelsen avslutade den nyliberala hegemonin i Israel, vilket signifikant minskade den möjliga påverkan för rika på regeringens politik och det omdefinierade landets socioekonomiska liv. Landet Israel är del av kärnan i vårt globala finansiella systems struktur, antingen Rothschilds avsikt främst var landet som medel för sig själv eller landet som verktyg för systemet, det blir en triangel i vilket fall som helst med Rothschild högst upp och när Israel faller så är Rothschilds struktur sönderfallande.

Men den kapitalistiska protesten i Israel är nog mindre bekant inte minst här men den går att finna, det som är början på slutet. Det började med en byggfirma överförde sina investeringar från Israel till USA. Senare bestämde en turism entreprenör att inte bygga nya hotell i Israel och flyttade sin verksamhet till Europa och kanske till Malmö så Göran Persson blir glad och så vidare. Affärsmän som ännu var lojala mot anställda i Israel var tvungna att avskeda och den patriotiska industrin lovade att aldrig mer investera i Israel igen. Det kulminerade när ägarna till många stora israeliska företag lekte med tanken att sälja företagen, eftersom de inte längre var attraktiva.

Under ytan, som alltid i detta finansiella system långt från allmänhetens ögon, revolutionerade den kapitalistiska protesten 2011-12 men effekterna kommer ju först senare vilket är nu, inom relationen mellan Israel och dess näringsliv. I fler och fler finansiella affärskretsar finns det ju med viss naturlighet en växande känsla av att Israel, en gång mecka för tillväxt och sysselsättning under det senaste årtiondet har vänt sig mot företag. Gissa vilken inverkan eller effekt som gårdagens presentation i medierna av den Rothschildska konsolideringen har på detta. Det har blivit en grogrund för populism, retroaktiv lagstiftning och avundsjuka. Vissa lite naiva människor säger i detta att Israels nya perspektiv kanske kommer att leda till en avmattning. Andra förutspår rentav en recession. Man kan säga historiens dom kan bli oväntat tung att bära i förhållande till dessa förväntningar.

Ledarna för den kapitalistiska protesten är givetvis inte oskyldiga, de är helt och fullt faktiskt skyldiga detta till sig själva. Under årtionden flydde de undan allmänna och statliga regleringar och mediernas granskning och gjorde som de ville med offentlig egendom. Under deras lyckliga år då ekonomin var centraliserad, så fick de en bekväm och konkurrenskraft företagsklimat under den rådande finansiella diktaturen. De gjorde inget för att stoppa sina kolleger, skrupelfria ursupatorer. Men många av dem är likafullt oåterkalleliga statssionister.

Många skapade på egen hand respektingivande inspirerande företag, som erbjuder sysselsättning för tusentals arbetare och pengar som kanaliseras till statskassan. När företagen gör vinst, har detta gynnat staten. Om de inte hade gjort någonting alls, så skulle dagens Israel vara ett ännu mera efterblivet land.

Så de israeliska kapitalisterna är chockade av att inse att de har blivit fiender till folket. De tror på fullt allvar att David Rothschild vill andra människor än främst sig själv väl, de känner sig svikna från alla håll. De blir därför rasande när de kallas för finansiella inkräktare. Men de uttrycker inte sina protester på Twitter eller genom uppläggning på Facebook eller genom att sätta upp tält på Rothschild Boulevard. De vänder bara ryggen åt ett samhälle som de upplever bannlyser dem. De skär ner och säljer. Ge inte oss några favörer säger israeliska företagare, och de packar sina väskor. De vill inte emigrera de älskar sitt Israel, de investerar bara och bygger utomlands istället, det finns ju alltid någon annan som har ansvaret och kanske allra mest i Israel i det folkliga medvetandet.

Israel kommer snart att befinna sig mellan skål och vägg. Å ena sidan är inte de sociala protesterna ännu i avtagande: Levnadsomkostnaderna är fortfarande för höga, och bostäder och energi är fortfarande för dyra. Den genomsnittliga israelisk familj betalar för mycket skatt utan att få lön, utbildning, hälsovård och pensioner. Och situationen där som i övrigt lyder under de matematiska lagarna med den exponentiella räntekostnadstillväxten.

Å andra sidan så är de kapitalistiska protesterna på väg att explodera från de rika, om överbyråkratisering av ekonomin och politikers inblandning i marknaden, detta tar sin tribut. Det finns en reell risk för att denna giftiga atmosfär stöter bort utländska investerare, alltså i den mån någon annan än AIPAC verkligen skulle vilja investera, som ett resultat härav så kommer likafullt också tusentals att förlora sina jobb. Så premiärminister Benjamin Netanyahu har mycket lite tid på sig nu och att skicka ut Benny Gantz för att hota omvärlden som under gårdagen, är inget tecken på politisk styrka.

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Engström.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram