Den starka kopplingen mellan Tel Aviv och Paris är givetvis äldre än staten staten, alltså stat två gånger för att markera grunden för, Israel. Poeten Natan Alterman och konstkritikern Haim Gamzu, poeten och översättaren Avraham Shlonsky och "kananéerna", alla andades de en air av det kolonialistiska Frankrike, detta i åratal före införandet av staten Yisrael. Och sedan 1950-talet, så har detta sammanhang fyllts av en annan dimension, som inte bara representeras av dramatikern Nissim Aloni, författaren Amos Kenan eller entertainern Yossi Banai. Förruttnelsen börjar ju dock alltid inifrån i en kropp antingen den är samhällelig eller inkarnerad.

Det nonsens som spyddes ut I Israel sedan förra veckans mord i Toulouse ljuder bland annat som en återvinning av samma metastasiska koloniala vänskap - från den tid då Guy Mollet, alltså Frankrikes socialdemokratiska premiärminister under 1950-talet, förtryckte algerierna, samtidigt som israeliska ledare som David Ben-Gurion, Moshe Dayan och Shimon Peres stod beredda i syfte att erövra Suezkanalen under religionens fördummande fanor som kuliss.

Reviyat Hamoadon sjöng visst glatt på den tiden, "Länge leve Frankrike och Israel / Det finns inte längre någon skillnad mellan oss," på en melodi från Freres Jacques / broder Jakob.  Vilket möjligen borde mana medlemmarna i det Judiska trosssamfundet till någon försiktighet om varför grunden hade inneburit någon skillnad, men vilja att tillhöra kan vara överväldigande.

Vapnen flödade, kriget i Algeriet skapade en känsla av "båda är i samma båt" - Egyptens president Gamal Abdel Nasser var förkroppsligandet av ondska i detta, idag heter ondskan Ahmadinejad och då var algeriske Ahmed Ben Bella, ledare för självständighetskriget, förresten även hans tvilling bror i ondska.

Det kolonialistiska kriget fördes hur som helst under fanorna av det franska namnet för republikanism. Det blev dock ingen slutlig moralisk uppgörelse med de grymheter som de orsakade, inte ens åratal efter avslutningen på sin koloniala insats. Det räcker med att jämföra Hollywoods konfrontation med fasorna i Vietnam, nästan omedelbart efter kriget (Francis Ford Coppolas "Apocalypse Now", till exempel), och det utdragna franska åsidosättande av vad fransmännen gjorde med algerier, för att förstå varför så framträdande spår av illdådet senare uppstod. Jean-Marie Le Pen, en gång officer inom tortyrapparaten i Frankrike, en förintelseförnekare och förföljare av muslimer som kan sägas utgöra exponenten för detta. Grymheter som begås av ett samhälle och som inte därefter filtreras genom noggrann nationell självrannsakan är ovillkorligen avsedda att ge upphov till krigsförbrytare som ledare. Exemplen på detta från Centraleuropa är otaliga.

Den Franska koloniala andan var aldrig död, trots Charles de Gaulle och hans fientlighet mot USA, hans övergivande av Nato och hans starka motstånd mot kriget 1967. Sedan 1990-talet har denna koloniala anda oftast slagits inåt, men i Libyen fick den en stor möjlighet att ta kontroll över oljan och att gömma korruptionen under namnet av en mitten och högervriden republikanism, vilket besegrade vänstern och som med dess hjälp av detta nu bärs fram på en våg av hat mot allt som inte är "upplyst" - med andra ord, franskt eller västerländskt.

Detta är hur Frankrike har blivit ledare för denna fula våg av anti-invandring och europeisk rasism som breder ut sig som ringar på vattnet kring det valutafinansiella haveriets epicentrum. Nej, det är inte bara Le Pens. Det är också president Nicolas Sarkozy. Mannen som en gång var inrikesminister och som 2005 dubbade den afrikanska antipoverty demonstranterna till avskum, som senare valdes till president med hjälp av hets mot desamma. Naturligtvis inte innan han förklarade med påtagligt patos i oktober 2007: "Jag blev ”frälst” och nådde insikt på Yad Vashem." (ett förintelse upplysningscentrum)

För år av denna kolonialistiska anda - som i Israel kallas och inte utan lite hyckleri för "republikanism" - har tjänat den egentliga franska viljan att förfölja utlänningar, även om de är födda i Frankrike som dess egna medborgare. Under ”ganska” lång tid har judarna tjänat som ett fikonlöv för rasism, eftersom detta är bättre som en kulissmässig förintelse ritual för att vrida "andra" till ett ”riktigt” moraliskt ställningstagande i kriget mot de verkliga andra: afrikanerna. I detta sammanfaller den kolonialistiska eviga elden med den israeliska propaganda maskinen, som drivs av ett hat mot muslimer. Men eftersom det bara finns människor och det bara finns beteenden, så är också förståelsen för detta inom den judisktrogna kontingenten sällsynt bristfällig.

Det är ju faktiskt synnerligen tveksamt om alla de franska människor, som gick ut för att på deras eget sätt sörja de döda, verkligen främst gillade rabbinens skägg och hans kläder och kippa eller om det kanske möjligen var så att de sympatiserade med de döda barnen i Toulouse. Men prästen närvaro gav ju utan tvivel den åsyftade religiösa identiteten till gärningen

Å andra sidan, hade de fyra bott i Israel, så skulle dessa förmodligen ha varit bra material för uppvigling i frågan om "kvinnliga utanförskap", eftersom de studerade i separata klasser. Den framlidne Toulouse rabbin, Jonathan Sandler, skulle också troligen numera ha trakasserats i frågan om samhällelig "produktivitet" och IDF tjänstgöring/värnplikt.

De oskyldiga offren finns i den eviga vilan i en medievärld där en främlingsfientlig president tar namnet Vashem Yad förgäves som beskrivning av sin hederlighet och skördar politiska vinster med billig melodram, tillsammans med premiärminister Benjamin Nethanyau - som redan innan blodet tvättades från trottoaren, skyndade sig att toppa detta, bara så att alla skulle veta en passant: Den som fördömer dödandet av oskyldiga i Gaza identifierar sig med mördare av judar från Al-Qaida.

Ett satans förbund av handlare i mänskligt blod säger jag.