Saklig huvudsak

2012-03-26

Detta är det mycket bra att veta och förstå orsakerna till, om man som individ själv inte förr eller senare vill bli alltför mycket offer för det själsliga mörker som kallas för depression, vilket nu är alternativet som står till buds i kollektiv form för samhället, om vi inte lyckas med att bryta det innevarande systemets natur och konstruerande syften

Men det är väldigt många nu som söker sin bekräftelse i de yttre attribut som de tror skall kompensera deras egen upplevda känslobrist när de, medvetet eller omedvetet, betraktar sig själva och därmed startar den dödsdömande jakten på lyckan. Tyvärr så är det ju också så att de som aldrig har haft tillfälle att känna sig älskade och som därför alltid har blivit för upptagna med att jaga den yttre bekräftelsen som kompensation för denna upplevda brist, på vad som inte sällan egentligen bara är ett manifesterande av den egna själsliga oförmågan, de människorna de är fruktansvärt många.

Precis som med Wizard of Oz, eller Sagan om Ringen så kommer naturligtvis den lille mannen bakom draperiet vid exponeringen att te sig obetydlig och upplösningen av systemet kommer att förefalla oundviklig. Men möjligen är upptäckten av att vi är fångna ännu återstående för dem som till äventyrs nu tror annat. För fångenskapen den är i oss själva och vårt eget sätt som vi betraktar oss själva på. Men jag själv har inga vidare ambitioner att medverka ytterligare till den själsliga urholkning, som i sådana fall står på tillvarons agenda i samhället, vid ett återupplivande av detta yttre system med sin själsliga armodsutveckling. Jag föredrar att alltjämt motverka det själsliga förfallet även om jag i någon mån även måste erkänna den rationella vetskapen om att detta egentligen bara förlänger det allmänna lidandet och att den själsliga bastionen för svunna tiders tänkande måste raseras för att inte bestå.

Jag kan ju erfarenhetsmässigt en också en inte obetydlig del om ångesten i det mörker som finns i den änden av den mänskliga själen och det själsliga armod som springer ur detta mörker. Jag tror utifrån denna erfarenhet likafullt att det måste gå att etablera en själsligt allmän rationellt betingad förståelsemässig brytpunkt, där den själsliga fattigdomen kan vändas ur ett rationellt perspektiv och att känslorna kan ställas till betraktelse ur detta rationella perspektiv och jakten på kompensation i from yttre bekräftelse kan, om inte direkt upphävas, i vart fall i någon mån börjar kunna dämpas.

Men visst, det kanske kan tyckas vara lite naivt av mig med avseende på att inget krig är vunnet förrän sista bastionen av motstånd har fallit, detta förhållande gäller naturligtvis även för själar och själsligt motstånd givetvis och det är därför lika givetvis så att den största fiende någon kan ha ur detta perspektiv, är och förblir alltid sig själv.

Fast ur perspektivet av den allmänt uppvisade viljan till självbetraktelse, så förefaller ju Sodom och Gomorra vara det närmast förestående så är det ju givetvis och då vidare att vi bara är ännu ett led av mänskligheten som lite infamt försöker sträva för att skapa förbättring om än med mycket blandad framgång.

Men all den stund som vi på detta sätt accepterar vår ofullkomlighet som norm och vi därför slutar att använda vårt själsliga intellekt och kapital för att utveckla oss, så har vi också i någon mån dömt våra efterkommande till tidigare undergång.

Men det känns ändå lite andefattigt att tro att inte själens rationalitet skall kunna dominera tillvaron ur ett positivt perspektiv med avseende på att känslor är beteende betingade till en inte obetydlig del.

Detta kan ju möjligen vara sant i ytterligare någon mån, för saken är den att tillvaron är en ständig och ovillkorlig kamp för att förbättra sig som människa om man inte vill gå under i det själsliga armodet. Det är ett oavvisligt krav på individen att alltid söka sin själsliga utveckling under insikten av att aldrig komma i mål och att alltid förbli ofullkomlig, i detta gäller inte målet utan annat än vägen. Gör individen fel i detta så återstår därför alltid bara vägen till att göra om och göra rätt eller att stå kvar och gå under. Där individen står. Människans lott är att sträva efter själslig utveckling eller att dö och leva olycklig. Och då räcker yttre betingelser till väldigt lite och bara under en allt kortare tid, om inte individen är mycket outvecklad ur ett själsligt utvecklingsperspektiv.

Vill du fortsätta läsa texter av Carl Norberg?

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram