För de flesta av oss i Sverige idag, så var barndomen en tid av stora och oantastliga drömmar. Tanken på vad vi kan bli eller vad världen kan bli, var endast begränsad av styrkan i anden, inställning, lite av vädret (mest på TV2), våra idéer, och denna styrka är som alla ungdomar instinktivt vet oändlig.

Medan möjligheterna i framtiden tycktes vara gränslösa, så har de flesta av oss, inklusive jag själv, aldrig någonsin har tänkt på "politisk extremism" som en livskraftig livsstil. Dörrvakt på diskotek? Absolut. Astronaut? Kanske. Filmare? Njaee. Gerillakrigförande? Inte så mycket.

Även om var och en av oss i slutändan är produkten av våra egna beslut och interna val, även utanför påverkan av vår miljö, så är den kulturella atmosfären i vår tid verkligen det som avgör hur vi kan uttrycka vår egenart. Den lysande och begåvade kan ibland kastas in i roller av fattigdom och obemärkthet. Den obscena och slingrande kan ofta stiga till positioner av rättfärdig vördnad. Goda män har ofta blivit utmålade som skurkar i århundraden, medan onda män betraktas som helgon lika länge, för den som äger pennan bestämmer vad som skall skrivas med pennan av segraren.

Poängen är att den tid i vilken vi lever, den uttrycker sig mycket sällan på ett ärligt sätt om vilka vi verkligen är, om vi inte själva tar vi tag i beskrivarna hårt eller på något nyvunnet vis lyckas kommunicera vårt beskrivande själva och på så vis snitslar ut en ny och verklighetsbeskrivande väg för historien att beskriva de män och kvinnor som kör bil framåt utan rädsla eller tvekan att hävda kontroll över sina öden och tvingar fram tid till att reflektera kring sina principer, snarare än att deras principer bara blir en ytterligare sida eller not av sin tid, vare sig hedervärt eller vanhedrande, men likafullt eftertänksamma och dömda till att alltid betraktas som "extrema". Kort sagt bedårande barn av sin tid är inte sällan blott dårar av sin tid i ett samhälle av falskhet och egoism, därför har så länge och så ofta stora människor inte rönt uppskattning under sin levnad, varför ta livet av sig när man inte får höra snacket efteråt om man ändå ingenting har gjort för andra.

De flesta människor i tiden blåser omkring med tidvattnet en tid som passagerare eller åskådare som tittar händelseutvecklingen i sin samtid från en åskådarplats. De som simmar mot strömmen, eller som försöker att ändra flödet helt och hållet, är oftast sällsynta och förbryllande för massorna. Därför är det som massorna anser så som extremism ofta bara det som de själva som individer anser vara långt utanför vad de själva har vant sig vid. Men ärligt talat, så har väl historien vid det här laget visat om och om igen att majoriteten är, eller oftast har fel om det mesta, för att inte säga alltid om i princip allting. Grupper och kollektiv skapar inte, eller upptäcker saker, de utgör inget förskott för mänsklighetens goda, kort sagt massorna utvecklar inte. Endast individer kan göra detta.

Alla stora begrepp börjar som frön i självständiga människor, och sedan sprider de sig som en löpeld de utbildar och utvecklar andra individer, de leder andra till efterföljande. Ett samhälle som strävar efter konstgjord normalitet och kollektivistisk harmonisering är ett samhälle på gränsen till upplösning, kaos och död. Endast fria själar och sinnen kan ge människan verkligt hopp om överlevnad. Det extrema är inte det som bryter gränserna i "normala" samhällen, men det extrema bryter gränserna för hos individerna inneboende sanning och samvete.

I ett verkligt ärligt samhälle (vilket vi aldrig har upplevt) så är därför en extremist någon som förnekar de universella naturlagsmässiga grunderna för tillvaron, och försöker spela halvgud i en fantasivärld av moralisk relativism och rationaliseras kriminalitet, jag borde väl kanske inte uttrycka att det låter som definitionen eller arketypen för en svensk realpolitiker eller finanstrojan. Ett osammanhängande missfoster av naturen skapad med syfte att påtvinga sin förvridna vilja på andra.

Tyvärr så är det därför så att den ärliga definitionen av extremism inte är den mest populära bland de fradgetuggande elitister som residerar över funktionerna i vår finanspolitiskapolitiska struktur av idag. Livet är en besvikelse sådant är livet. Det är det kall vi uppfostras att känna som förväntat. Men det finns hopp om annat, för naturen är gammal och därmed vis.

Så istället, varför inte själva omfamna extremistetiketten, som egentligen alltså bara beskriver att införandet nu är angeläget utifrån samhällets vilja att partifiera oss i grupper och istället kidnappa tillbaka extremistbegreppet till vårt eget?

Jag har funnit att ju mindre jag bryr mig om andras kritiska ögon desto friare blir jag att förändra saker till det bättre. Visst, av några standardindivider ur vårt nuvarande nationella ledarskap och de skaror som stöder dessa, så är jag en form av intellektuell extremist. Lyckligtvis så berör detta inte mig alls. Det är inte viktigt att accepteras av mainstream, det är bara viktigt att vara objektivt rätt i sin position, att vara saklig. I det stora hela i världen så är att vara en nagel i ögat på det så kallade "riktiga samhället" en säker men eldfängd väg till ett liv utan ånger. I det moderna Sverige är det inte trevligt eller ens praktiskt att närma sig politiska problem under vajande fanor av att vara en radikal individ. Det sätter folk på tvären. För det finns inget värre än att ha folk runt sig som inte är som du, eller hur? Bättre att spela spelet och bara hoppas på att en bättre värld helt enkelt kommer att realiseras ut ur etern från biltelefonen. Inte gunga båten, speciellt inte när man är i den.

För dem av oss med fria sinnen och lite längre känslolinjaler så är detta passiva förhållningssätt helt enkelt inte mättande för vår hunger efter det PK bizarra. Och med "bizarrt", menar jag då ärlig. Vår tid här är kort, och oftast ful, och fylld med människor och omständigheter och katastrofer och fördomar samt vedervärdigheter med smärtsamma stunder som ibland luktar så som att vi mycket hellre skulle slippa ta itu med dem alls.

Men det minsta man kan begära av någon är alltid uppriktiga försök till lite sanning. Sanningen är den första och största synden i mörkret av moralisk förkastlighet i schaktet till bottenlös aktiv tyranni, för sanning är aldrig verklighet och är alltid enskild. Skillnaden däremellan blir därför alltid till syvende och sist det gällande uppsåtet och den mänskliga skyldigheten blir att alltid försöka förbättra sig som individ.

Jag rekommenderar detta starkt i dagens samhälle. Sök sanningen, och ni skall dömas till böter eller fängelse. Detta är det första steget mot en lysande karriär som intellektuell extremist. Att leva ett sådant liv kan vara roligt och spännande om man följer några enkla riktlinjer.

Identifiera de tvingande frågorna i dag som de flesta människor inte vill konfronteras med och tala sedan om dem hela tiden, som tillexempel hur pengar skapas och får sitt värde. Men inte bara prata om dem, tala om dessa frågor intelligent och med en informativ hållning. Som verkligen avsiktligt driver okunniga till att bli galna. Befäst din position med fakta synlig bakom den vanliga, genom att skriva, debattera och synas och höras varhelst det märks. Etableringen av denna första försvarslinje är inte nödvändigtvis för att undertrycka sanningen, utan att hålla ändå hålla den levande i utkanten av samhället, utom synhåll för den genomsnittlige medborgaren till dessa att konfrontationen når effekt. Vårt jobb är att skjuta den större sanningen i människors ansikten, så att de tvingas till att minst erkänna att den sanningen existerar, även om de inte vill acceptera den.

Skratta åt det politiska chefsskapet Mest ledarskap i vår moderna värld är egentligen ringa ledarskap, alltså när andra bara följer. Verkligt ledarskap främjas genom en känsla av respekt som intjänas genom föregå med gott exempel. De största ledarna är de som undervisar, inte de som ger kommandon och politisk styrning är dessutom ogiltigt om styret uppnås genom omstörtande förledande verksamhet och rena lögner.

Naturligtvis är denna metod  mest ett beprövat snabbspår till närmaste ensamcell cell, men vad fan! Extremister är medvetna om att en oärlig politiker bara är en bedragare i en fin kostym, och ingenting mer. Extremister erkänner att en polistjänsteman inte har några som helst begrepp om grundlagsskyddade rättigheter eller konstitutionella friheter, eller ens om mänsklig anständighet, utan bara en pistolbeväpnad individ bakom ett märke och med en speciell kostym, och är inte på något vis värde mer respekt än en vanlig brottsling. Extremister ser säkerhetstjänster som förlängningar av ett system som inte längre har några som helst principer kvar utom att upprätthålla sin egen eländiga existens för att med rätta kunna se ner på dem som skulle sälja sig till en sådan cancer byråkrati för en lön och lite oförtjänt prestige. De skrattar åt sådana människor, eftersom de stora tingens ordning, dessa "stora pelare" i vår nation är i själva verket är tragiskt löjliga.

Extremism är i sig en godtycklig etikett, vars definition förskjuts av makthavarna för att passa en person eller grupp som råkar komma i deras väg vid en viss given tidpunkt. För att ta denna etikett och göra den vår, så kan vi egentligen inte tillåta oss att vara knuten till ihåliga och meningslösa politiska partier, för att bara inte tala om alla de prefabricerade och grunda filosofiska plattformar som kallas för ismer. Varje problem och situation bör närmas sig som vore den ny och bör hanteras med hjälp av sociala och juridiska metoder som fungerar, i motsats till de som råkar följa en viss partilinje. Det bör finnas till grund, så många politiska ståndpunkter som det finns individer, inte bara två homogeniserade normer som vi tvingas att välja på i hopp om att den ena kommer att vara "mindre destruktiv" än den andra.

Att förbereda sig för ett liv utan att glo på TV är ett bombsäkert sätt att bli en extremist, alltså att i dag föreslå förberedelser för någon form av katastrof. För den genomsnittlige svensken, så finns inget sådant som en morgondag utan Happy Meal och Mello. Att ens föreslå möjligheten till sådant är besläktat med att en vinternatt dansa naken på motorvägen i mötande trafik mot dansriktningen.

Trots att i länder i hela världen avsätter varor för överlevnad, det är lika vanligt som att klippa gräset, så kan många i Sverige inte förstå behovet av sådant beteende. Detta beror på att många fortfarande tror att systemet kommer att skydda dem från skada oavsett vad som händer. En ”extremist" tänker något annorlunda. Extremisten inser  utifrån sitt vidare perspektiv att det har varit alltför många tillfällen tidigare, när regeringen inte var till någon hjälp för någon individ mitt i katastrofen, och i vissa fall även var orsaken till större skada. Extremisten försöker ta bort sitt beroende av detta ”hjälpsamma” system och skaffa den försäkring som krävs för att hjälpa sig själv om det verkligen skulle uppstå behov.

Man kan inte vara en extremist om man tror på allt man hör från TV. Egentligen kan man inte vara en extremist om man tror på någonting som man hör på TV. En extremist tar absolut inga råd utifrån vad de traditionella medierna säger utan vidare undersökning. Förekommer en särskild metod eller diskussionspunkt i varje journalistiskt verk på exakt samma tid med exakt samma ensidiga berättelse? Dags att plocka fram medialögndetektorn. Är en politiker ifärd med att öppna munnen och prata? Ha hörselskydden beredda. Den extremistiska uppgiften är inte nödvändigtvis att vara motstridig bara för den saken skull att det råder ett motsatsförhållande. Det är dock extremistens jobb att vara kritisk, kräsen och diskriminerande mot den som inte alltid skiner upp till ljuset av uppriktig menad undersökning av verkligheten

Medan det alltid finns ett utrymme för en viss "tolkning", i slutändan, så måste om en omständighet ringer falskt, denna alltid exponeras. Även om det är så att exponering är skadligt för tillståndet i vårt land eller för vår kultur på kort sikt, så blir utelämnade av upplysning om svek, alltid okontrollerbart på lång sikt och är den enskilt största förstöraren av hela civilisationer och är därför helt oacceptabelt, särskilt för extremister ... tror jag;-)

Ett liv i överensstämmelse är ett liv som slösas bort och ett liv i slaveri är inget liv alls. Vad vi kan kallas idag, vad vi lämnar bakom oss, är i slutändan vad som definierar oss. Etiketter är irrelevanta. Om jag är en "extremist" eftersom jag vägrar att delta i villfarelsen att Sverige är i det nya millenniet, då blir det så. Allt i historien kretsar inte runt regeringar, men det kretsar kring regelbrytare. Dessa bestämmer ensamma om mänskligheten kommer att leva tätt under näven på den auktoritära maskinen, eller kunna bo gratis i vildmarken i ohämmat oberoende.