En tekniker, en kemist och en ekonom spolas iland på en öde ö bestående av bara sand och palmer. Efter några dagar utan mat så svälter de, eller lider i alla händelser av en mycket påtaglig hunger. Men av en slump så snubblar de på en burk Bullens pilsnerkorv på stranden.

De tillbringar några förstummade minuter med hänsyn till hur de nu skulle kunna livnära sig. Ingenjören blir den första att tala: ". Vi kunde slå på burken med en sten tills att den öppnas"

Kemisten tänkte noga efter och sade sedan, "Vi kan lägga burken i en havsvattenlösning och vänta på att erosionen ska verka och göra sin naturliga magi."  Ekonomen är sist av de tre att bidra till gruppens samlade idébank: "Låt oss bara anta att vi har en burk-öppnare."

OK, så det är inte det roligaste skämtet i universum, jag vet. Men det har tyvärr ändå minst ett hyfsat sorgligt korn av verklighet i sig, så det finns någon tanke bakom detta.

Till inledande exempel så håller en kolossal presumtion(ett antagande) för vanliga ekonomiska teorier för gällande, att den ekonomiska genomsnittligheten i systemet alltid återgår till någon form av stabil jämvikt, allt som behövs från våra upplysta finansiella monetära ledare, får vi veta, är en mild knuff av den politiska spaken och vägen tillbaka till stabilitet är helt och fullkomligt garanterad. Att det finansiella systemet som styr och beskriver ekonomi är exponentiellt tillväxtbetingat, det tar ekonomiska teorier ingen som helst hänsyn till.

Men vad händer då om detta antagande är fundamentalt felaktigt till sin grund? Vad händer om ekonomin alltså inte i verkligheten är avsedd att nå en stabil jämvikt, eller ett tillstånd i alla fall liknande det som råder i kall sterilitet, för dynamiken i luftmolekyler i ett perfekt vakuum? Eller i balansen hos bönsyrsan före attack?

Vad händer då om avsikten bakom det finansiella systemets konstruktion i själva verket är att berika enskilda intressen till men och skada för ekonomin hos individer och samhällen?

Att döma av senaste tidens åtgärder på marknaden (alltså den del som är berörd av aktier och euroområdets statliga obligationsräntor), så skulle alltså investerarna enligt gängse historiska modell, nu tycka eller tro att euroområdets skuldkris i stort sett har lösts.

Marknadens Frälsare har varit den Europeiska centralbanken (ECB), som välvilligt tippar ziljoner euro i likviditet på kontinentens banker. Möjligen mer träffande beskrivet så verkar en kris som utlösts av skulder, alltså en kris beroende alltför stor kreditgivning, ha lösts genom förmedling av mer krediter, således mera skulder?

Dataingeniörer myntade en gång uttrycket "skräp in, skräp ut", för att beskriva sårbarheten hos datorer i system som behandlar meningslös indata och producerar jämförelsevis meningslöst utgångsmaterial. Det kan dras liknande slutsatser avseende det moderna finansiella systemet från 1931 och alla ekonomiska sopor som har blivit följden av detta systems bildande, även om haveriförloppet har reducerats till sin hastighet genom olika bankdelningslagar och Brettom Woods överenskommelser, så är och förblir detta systems metacykel nu till ända. Haveriet startar exponentiellt från början men blir irreversibelt efter skuldmättnadspunkten.

Det var Nobelpristagaren William Sharpe, till exempel utarbetade en Capital Asset Pricing Model på 1970-talet i ett försök att skapa en typ av riskviktning som kan reduceras genom diversifiering. Alltså ta två riskförlopps betingade saker och dela på dessa risker i två delar och sätt ihop delarna korsvis, så har den totala risken halverats för varje sammantaget hel del.

Men CAPM (som det blev känt som) innehåller också ett antal antaganden om finansiella marknader som på olika sätt kan beskrivas som antingen pittoreska eller möjligen löjliga, några exempel på dessa är som följer:

* Finansiella marknader är helt konkurrenskraftiga
* skatter finns inte, inte heller transaktionskostnader
* Alla investerare har samma tidshorisont
* Alla investerare har samma förväntningar på avkastning och volatilitet
* Alla investerare kan låna och låna ut en riskfri ränta
* Investerare kan låna ut alla tillgångar och hålla alla tillgångar till bråkdelar (fraktioner)

Helt klart är att naturen som vi faktiskt lever i, helt enkelt inte beter sig beroende av den typ av modeller som ekonomer använder, naturen är verklighet, modeller är bara mer eller mindre dåliga försök att beskriva verkligheten, vilket man med viss fördel kan försöka att hålla i minnet emellanåt.

I "The Origin of Wealth", så gör författaren Eric Beinhocker en förtjänstfull poäng i ämnet nationalekonomi, angående den franske närmast kroniske förloraren Leon Walras, som efter att ha misslyckats som ingenjör, romanförfattare, journalist, bankir och jag vet inte vad, satt sig i sinnet att göra karriär inom denna spännande nya disciplin som kallades för Nationalekonomi. Och som därför främst ur ett statistiskt yrkesmässigt breddperspektiv av framgångar möjligen till sist borde ha kunnat vara trovärdig.

Men Beinhocker skriver, med inte osannolikt någon rätt:

”Innan Walras, så var ekonomi inte en matematisk disciplin. Walras och hans landsmän var övertygade om att om ekvationer och differentialkalkyler som kunde beskriva de naturlagsmässiga rörelserna hos planeter och atomer i universum, innebar att samma matematiska metoder även kunde fånga rörelsen hos mänskliga sinnen inom ekonomi.”

Och följaktligen så applicerades felaktiga, olämpliga och bristfälliga modeller en massè från fysikens värld, för att på något sätt beskriva, funktioner av beteenden och uppfattad rationalitet, oavsett vilka bitar som bröts eller flög ut ur ekvationer eller differentialer, i den själsligt instabila och därför kanske realistiskt sett inte alltid fullt förutsägbara vilda ekonomiska världen.

Detta är viktigt! Och det kan vara en av de mest förbisedda aspekterna av finanskrisen:

Rationalitet är beroende på situationens informationsmässiga betingelser utifrån individens själsliga situation.

Den allmänt accepterade ekonomiska visdomen kan vara fundamentalt olämplig "den reala ekonomin", och utrymmet för eventuella förluster i "den reala ekonomin" som drivs av en sådan fundamentalt olämplig finansiell visdom är nästan oändlig.