Om det ser ut som en anka (skräckslagen), går som en anka (sprider ångest och skräck), kvackar som en anka (sprider skräck genom demagogi), då är det inte sällan en anka (som säger kvack).

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, kan sägas utgöra ett tidsmässigt talande exempel på exponenten för den öppna demokratins moderna lynnesart, som kvackade sitt tal till American Israel Public Affairs Committee konvention (AIPAC) på tisdagen och där visade ännu en gång att Israel aldrig har haft en statsman riktigt som han är - en statsman, som har byggt sin karriär på att vara en alarmist och som ståtar med ett imponerande register över att oupphörligt, i decennier ha skapat rädsla hos andra människor.

"Mr Terror" har med åren nu blivit till "Mr Iran", en med kippa förklädd supehjälte och frälsare, ivrigt kvackande för att skapa och ingjuta rädsla. Detta kvackeri slog även ner i form av svininfluensaalarmismen i Israel, för att skrämma allmänheten och där han därvidlag enligt känt mönster insisterade på att varje medborgare vaccineras i onödan. Dessa vaccinationer kostade NIS 450 miljoner och en del har legat oanvänt sedan dess, också detta enligt samma kända mönster, värdelöst i nödsituationer och i lager sedan 2009. Känns detta möjligen igen?

Ledare som sprider ångest och skräck är rikligt förekommande i icke-demokratiska regimer. Men även i de uppgivet öppna demokratierna, så vinner ju denna taktik sin uppenbara framgång i de "öppna" valen, vilket alltså har varit fallet för till exempel Benjamin Netanyahu. Vad har denna kvackare då att erbjuda israelerna, förutom rädsla och osäkerhet? Och vad kommer att hända med samhället efter att denne profet som är makten given, på ett eller annat sätt utrotar denna uppgivna fara? Kommer samhället besmittas av en ny rädsla? Kommer möjligen makten att uppfinna en?

Och hur genomsyrar detta oss med hopp om förändring, blir det inte rädslor som styr vägvalen? En ung person som är född i en ”öppen” demokrati för 30 år sedan har vuxit upp fullkomligt matad av skräckskapande propagande: rysskräck, terror, svininfluensa och kärnvapenrustning. Ingenting annat, det finns knappt en tillstymmelse till eget informationssökande, konsekutivt eller kritiskt tänkande i detta.

Netanyahus tal på AIPAC i tisdags, avbröts otlaliga gånger av medryckande jubel. BenkaminNethanuau visste minsann vad han gjorde när han höll detta tal i AIPAC, av alla ställen. Det är dessutom hemmaplanen för konservativa finansiella skrymtare, hans mest naturliga bastion av sympati, hans Amerika, hans USrael.

"Wow, precis som i Knesset", sa han spelat bittert i början av sitt tal, för att få höra de förväntade hurraropen skalla. Men om Netanyahu nu väljer att ge ett tal som uttrycker att missiler eventuellt slår ner i Tel Aviv från ett lika eventuellt kärnvapenbestyckat Iran, så borde han nog kanske hellre ha funnit modet att ge detta tal i Tel Aviv, där dessa missiler ju faktiskt då skulle falla. Inte inför ett blint, automatiskt intellektuellt intoxikerat jublande populärjudiskt USA, som inte är i någon som helst riskzon för ens de minsta missilernas verkan.

Det finns bara människor och det finns bara beteenden.

Unga Tel Aviv som bor i området för det eventuella missilregnet borde väl kanske möjligen förtjäna att få höra om sin statsministers planer först, före det att invånarna på ålderdomshemmen i Florida får göra detta? Men glöm för ett ögonblick bort geografin - Netanyahu återgick igen till historien. Han drog upp ett dokument från Förintelsearkivet och viftade runt med detta som vore det en amputerad kroppsdel till varnade exempel och lända auditoriet till allmän efterrättelse

I FN för strax över två år sedan så var det Auschwitz kartor; på tisdagen var det bokstäverna för det judiska samfundet i Amerika. Och budskapet är detsamma: Vi är på randen till en ny förintelse.

Men att jämföra Nazityskland med Iran, att jämföra München med Teheran, är att minimera, vulgärisera och bagatellisera Förintelsen och bedrägerierna omkring denna. Men judarna i Amerika älskar detta beteende, denna märkliga användning av minnet av Förintelsen som enande faktor. Människor i Israel älskar det tydligen också. Enligt en undersökning från Israel Democracy Institute - publicerad av Haaretz för ungefär två månader sedan – där 98 procent av israelerna pekade på Förintelsen som sin viktigaste ledstjärna i livet. Detta är resultatet av Netanyahus kvackande.

Men vad behöver1944 ha att göra med 2012? Vad har Hitler att göra med Ahmadinejad? Är inte risken för kärnvapen i Iran tillräckligt allvarliga utan att påminna om Förintelsen för att förstora den? Och kanske ligger det tillräckligt i påståendet att "i varje generation så finns det de som vill förstöra det judiska folket", som Netanyahu också reciterade i tisdags. Frågan är då kanske enklast, var någonstans finns då dessa människor främst och finns de egentligen och verkligen främst på utsidan av ett folk som så uppenbarligen är i ett behov av en yttre fiende att ena sig emot.

Detta måste upprepas: Faran för ett kärnvapenbestyckat Iran är verklig och allvarlig. Israel har de militära verktyg som behövs för att avskräcka Iran från att använda kärnvapen och i den mån likafullt Iran beslutar sig för att använda vapenmakt, så skulle detta vara att begå självmord för Iran. Teheran vet om detta, tro inget annat.

Självklart måste allt verkligen göras för att hindra Iran från att utveckla kärnvapen, eftersom sådana aldrig är nyttobringande för människor på längre sikt, men inte med hjälp av messianska ledare som tror att de sparar Israel och diasporan från en "Förintelse" som inte ens finns vid horisonten.

Så igen, tror verkligen de flesta israeler på Messias ankomst, eller? Inte mindre än 55 procent av israelerna sade ju att de gjorde detta i den ovan nämnda undersökningen. Så vad leder detta oss till för konklusioner avseende mellanösternkonflikten? En politisk ledare som skrämmer sitt folk enligt gängse finansdiktatorisk modell, ett folk som tror på Messias ankomst, och en Benjamin Netanyahu som gjuter sig in i rollen som Messias - som under tiden inte alls har kommit och inte heller har fotstegen av denne hörts på riktigt.