Sven Grassman i tanken.

2012-03-08

S

SVEN GRASSMAN

SvenG.jpg (24369 bytes)


Maktens smörjfett

De rika och mäktiga i varje samhälle har alltid omgivit sig med en klass av ordvrängare eller så kallade intellektuella. Oftast har den yttersta makten utgått från de ekonomiskt dominerande intressena, även om makten formellt och bitvis även reellt utövats av statsöverhuvuden som ärvt sin makt eller som valts i demokratisk ordning. I båda fallen har de omgivit sig med staber av lagstiftare, advokater, ekonomer, journalister, polisbefäl och militära strateger som fått utveckla deras makt i praktiken och försvara den från angrepp och kritik från omgivningen. Så är det naturligtvis också idag.

En stor del av de intellektuella är visserligen hedervärda lärare och tjänstemän, experter och sanningssökare på politiskt harmlösa kunskapsområden. Den del av de intellektuella som är verksam när det gäller makt och inkomstfördelning har emellertid i allt väsentligt alltid varit maktens verktyg. De har inte varit sanningssökare och minst av allt rättens bevakare. De har i stället servat sina herrar, banat väg för dem som avlönat och beskyddat deras verksamhet. Och att övriga intellektuella i varje generation - som accepterar alltför dolska ränker eller utdraget skoj i samhällsdebatten - är medskyldiga, ja det är väl vårt sekels mest odiskutabla erfarenhet och bidrag till moralfilosofin.

I Sveriges moderna historia har demokratiska landvinningar och ökat välstånd för folket genomförts under intensivt motstånd av de intellektuella. Under det senaste decenniets konservativa och nyliberala uttunning av de demokratiska institutionerna har samma intellektuella hängivet gått i spetsen med argument och propaganda i våra massmedia. Genom lögner och överdrifter om våra budgetunderskott och utlandsskulder har de fått processen att framstå som oundviklig. Och i politiken har de - medvetet eller omedvetet - artikulerat de rikas krav på ökade inkomstklyftor och mindre offentlig sektor i stället för att slå vakt om folkets intressen. Förr var det lantmätare och advokater som stod närmast de privilegierade, nu är det journalister, ekonomer och politiker.

Ordvrängarklassen är så mäktig att trots att den väsentligen går maktens och penningens ärenden, så kan den upprätthålla bilden av sig själv som en moraliskt högtstående art vars intresse skulle vara sanning, rättvisa och demokrati. En och annan sanningssökare finns förvisso i de intellektuellas historia, men många av dem har slutat sin bana snöpligt, på bålet eller vid giftbägaren som de stora astronomerna och som Sokrates. Efter lång tid får de så monument och hyllas som medlemmar av en ädel tradition i sanningens tjänst. Men när det begav sig så var det inte populärt att söka sanningen! De flesta intellektuella ser till sitt eget och sin familjs intresse - dvs till maktens - medan det beger sig.

Den del av de intellektuella som vistas i maktens närhet och som bevakar ekonomi, välstånd, maktutövning och politik är noga räknat ett erbarmligt släkte. Egentligen är det ett pack - så långt man bara kan tänka sig från den bild av sanningssökande och lidelsefria vetenskapsmän och experter, som de själva utmålar.

Efter dessa nedslående reflexioner om de intellektuella och makten i det stora perspektivet så kan det vara på sin plats att belägga de hårda orden med några konkreta exempel från vår egen tid. Jag väljer då de intellektuellas nyckelroll i det senaste decenniets tillbakarullning av den svenska välfärdsstaten. Låt mig få påminna om hur ekonomer, journalister och politiker under ett decennium hängivet medverkat till att sänka reallönerna i världens effektivaste industrination, hur de plundrat skolor och kultur. Hur de fört över folkets välstånd till en välmåga utan like hos den lilla gruppen av aktie- och fastighetsägare - just genom sitt sega och tålmodiga ordvrängande, genom att leverera falska och lögnaktiga definitioner, verklighetsbeskrivningar, rubriker, referat, pressreleaser, intervjuer, utspel, analyser och rekommendationer. Eller genom att helt enkelt acceptera all denna dynga såsom "bildad tidningsläsare"!

Impulsen har naturligtvis från början utgått just från de rika och mäktiga, från näringsliv och arbetsgivare som länge tyckt att de demokratiska experimenten gått alltför långt i Sverige. På sätt och vis kan man säga att de hade mer skäl för detta än deras motsvarigheter ute i Europa och USA, där folklig välfärd och offentlig kultur ju aldrig hade utvecklats så långt som i Sverige. De första impulserna till kris och skräck och krav på tillbakarullning av den folkliga välfärden kom från några av de stora näringslivsorganisationernas talesmän. När jag säger talesmän så menar jag att de egentliga ägarna mera sällan varit aktiva i debatten. Redan här möter vi ett slags intellektuella talesmän, ordvrängare som för ordet för sin husbonde. De flesta skulle kanske inte se Curt Nicolin och Hans Werthén på Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet som i första hand intellektuella, men funktionellt måste de räknas till denna klass i och med att de avlagt studentexamen och fått ihop ett antal miljoner genom att arbeta med ord och motiveringar, genom att påverka opinionsbildning och föra någons talan. Dessa herrar fick disponera stora resurser. De har varit skickliga och framsynta medarbetare åt de rika och de mäktiga i den avdemokratiseringsprocess som inleddes i början av 1970-talet.

Curt Nicolins berömda yttranden om behovet av välfärdens tillbakarullning fick honom till att börja med att framstå som en buse i allmänhetens ögon. De intellektuella började emellertid snart anpassa definitionerna på budgetunderskott, räntor och utlandsskuld för att motivera en samhällsomvandling i linje med de angivna impulserna. Våra nationalekonomer lät Sveriges officiella nationalbokföring beljuga allmänheten med hundratals procent år efter år, för att ge en bild av ohållbara underskott och ansvarslös överkonsumtion. De gjorde det på punkt efter punkt vad gäller konkurrenskraft, exportandelar, bytesbalans, behov av kärnkraft, budgetunderskott, statsräntor. Var och en av falsarierna kunde bara utnyttjas under några år, innan inkonsistenser och en alltför orimlig verklighetsbeskrivning tvingade fram rättelser. Men i och med att ekonomkåren höll ihop, ivrigt påhejad av en entusiastisk journalistkår och en samarbetsvillig politikerkår, så gick det emellertid att måla upp en förskräckande krisbild också i världens ledande industrination. En bild av överkonsumtion, överansträngning och tvingande nödvändighet för välfärdens tillbakarullning, höjda vinster och ökad privatisering och kommersialisering.

När ett felaktigt krisbegrepp rörande budget eller konkurrenskraften utnyttjats till det yttersta under några år, så kunde man hoppa över till - ett annat! Man kunde så att säga byta spöken. De få illojala intellektuella som ifrågasatte verklighetsbeskrivningen kunde avfärdas i det längsta såsom avvikande, extrema och uppenbart orealistiska - till det ögonblick då rättelse var nödvändig och det korrigerade begreppet i fråga helt försvann från samhällsdebattens agenda. Den lilla spillran av illojala intellektuella som ville påminna om begångna felaktigheter och informera allmänheten om dessa kunde inte nå ut till allmänheten. Om något av misstagen slapp ut till något större medium, så avfärdades det med tystnad eller med beskedet att ändringarna låg långt tillbaka i tiden, att man nu måste vända blicken mot nuet, mot dagens krissymtom.

Sveriges intellektuella var inte förmögna att, eller ville inte, ifrågasätta de signaler till ny inriktning av den ekonomiska politiken, till besparingar och svångrem och kulturplundring som utgick från de rika och de mäktiga och deras ekonomer och advokater. Det tekniska övertaget och den intellektuella dominansen på budgetunderskottens och utlandsskuldernas område var så förkrossande för näringslivet och dess nationalekonomer att politiker och journalister bara kunde acceptera, ja rentav brodera och förstora de impulser som utgick från den egentliga makten. Den stora mängden av humanister, lärare, tekniker, socialarbetare, läkare, meteorologer, kulturdebattörer, serietecknare, teaterpersonal, vårdpersonal, popartister, folkbildare och agronomer kunde inte ifrågasättas. De tyckte sig inte ha sig någon anledning att ifrågasätta riktigheten i signalerna om att världens rikaste land och högst utvecklade industrination av olika skäl plötsligt kommit på avvägar och brottades med ohållbara finansiella underskott och sviktande konkurrenskraft.

De organisationer som byggts upp under lång tid för att utveckla och försvara välfärd och folklig trygghet kunde heller inte värja sig inför detta massiva anlopp och felaktigheterna i rikets egen bokföring. De få ekonomer och intellektuella som skulle föra fackföreningsrörelsens och arbetarrörelsens talan var utbildade i sina politiska motståndares handelshögskolor. På grund av sitt intellektuella undertag inför armén av ekonomer och ordvrängare hos företag, banker, industriförbund och arbetsgivareföreningar fick de inrikta sin verksamhet på dagsfrågor, på defensiva löneförhandlingar och på att rädda det som räddas kunde från dag till dag. Det stora strategiska skeendet över deras huvuden - petandet på själva definitionerna vad beträffar budgetunderskott och utlandsskuld - var någonting som de varken hade tid med eller ens principiellt kunde uppfatta som gripbart.

På grund av en försvagning av den unikt starka svenska arbetarrörelsen under det senaste decenniet blev motståndet svagare än vad det skulle ha kunnat vara - till viktiga poster i partiledning och som socialdemokratiska finansministrar och kommunalråd placerades ekonomer och administratörer som i själva verket krävde en ännu kraftigare tillbakarullning av välfärden än de borgerliga regeringarna själva mäktat. Vi fick en slags självspäkningens konkurrens, där inslagen av intellektuella inom arbetarrörelsens led närmast kom att förstärka impulserna från de mäktiga och rika.

Bland gräsrötter och icke-intellektuella tänkare inom arbetarrörelsen bjöds segt motstånd, och mycken god ekonomisk analys har hela tiden funnits inom både fackföreningsrörelsen och SAP, bland lekmän, realister och utövare av sunt förnuft. Men på grund av en ekonomiskt ointresserad ledning av arbetarrörelsen under just den tid då de rika och de mäktigas nyliberalism svepte över världen fick dessa positiva krafter hela tiden vika undan. Slutresultatet blev en enighet i den grundläggande ekonomiska analysen bland intellektuella och politiker, mellan de borgerliga och de socialistiska blocken, en enighet som resulterade i en unikt hård ekonomisk politik under ett helt decennium.

Löneklyftorna har ökat. De svaga, barnfamiljer och pensionärer har pressats tillbaka och kvinnornas framträngande på arbetsmarknaden har avbrutits. Löntagare som mist en månadslön grälar nu medvarann - inte på sina politiker eller på vinnarna i samhällsspelet. De rika har en skördetid utan like. De behöver inte jaga efter arbetskraft, de behöver inte krusa för allehanda demokratiska kommun- och statsråd. Direktörer och bankfolk, ekonomer och journalister för nu vår samhällsdebatt och formar vår ekonomiska politik inför sprattlande socialdemokratiska statsråd, fackföreningsmän och en resignerad allmänhet.

Handelsministern, nyss idealistisk SSUare, försvarar entusiastiskt svensk vapenexport, en av världens mest blomstrande. Näringslivet står i begrepp att (med hjälp av korresponderande intellektuella inom folkets egna organisationer) införa reklam i den offentliga TVn. Teater, skolor, press, samhällskritik av alltför demokratiskt snitt beskärs målmedvetet, när den konservativa visionen förverkligas inför våra ögon.

Så ser den ut, bilden av ett land i mäktig politisk omvandling. De rikas revolt har varit framgångsrik. De intellektuella, maktens smörjfett, har gjort sitt jobb. Myndigt, hängivet, analyserande, argumenterande i ledarspalter, departement och organisationer har de gjort sitt samhälle dålig tjänst under ett viktigt decennium i vår moderna historia. Åt en part i samhällsspelet, åt de rika och mäktiga, som varit deras egentliga uppdragsgivare, har de emellertid gjort ett gott jobb.

Ur Till en kvinnlig vikarie, Årstiderna Förlag, Stockholm 1987

Vill du fortsätta läsa texter av Carl Norberg?

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram