Anything said goes 4 granted

2012-03-07

De israeliska och amerikanska regeringarna är överens om att Irans strävan efter kärnvapen är farligt för Israel, regionen och världen. Alla förstår därför vad en atombomb skulle kunna göra i händerna på en galen extremistmuslim om regimen strävar efter att regional hegemoni och global dominans.

Givetvis är inte alternativen för om nu inte Iran verkligen har strävan efter global dominans, en säkerhetspolitisk signifikant fråga, för då blir ju själva poängen med krigsmaskinerierna lite obsolet. och det ligger inte i själva grundtanken med att bedriva krigsmaterialproduktion, eftersom förutsättningen för att kunna bedriva krig är att det åtminstone rent tankemässigt överhuvudtaget existerar någon fiende.

USA: s president Barack Obama, som därför har placerat kärnvapennedrustning på toppen av sin utrikespolitiska plattform, behöver alltså ingen introduktionskurs i ämnet. Många, kanske lite överdrivet med många, men i alla fall någon kanske minns Israels beslutsamma svar när misstankar uppstod om att fientliga regimer höll på att utveckla sådana vapen - Irak 1981 och Syrien 2007. Ingen tvivlar på att premiärminister Benjamin Netanyahu menar allvar när han säger att han tänker rädda Israel från en Iransk atombomb. Han vet vem som är chef och vem som håller i fiolerna och han spelar därför lydigt sin andrastämma till slut.

Ingen komponent av denna ekvation har därför ändrats efter den israeliske statsministerns besök i Washington. Utan att direkt veta om några hemliga överenskommelser nåddes, kan besöket endast definieras som ett rent misslyckande. Netanyahu försökte uppenbarligen utifrån AIPAC mötet lägga grunden för en strategisk militär insats mot Iran, lämpligen en amerikansk operation, men även alternativt en Israelisk. Ur det perspektivet, återvände han från Washington tomhänt och hans regerings politik (vilket inte alls nödvändigtvis överensstämmer med israeliska allmänna intressen) är i sämre skick än när han lämnade Israel.

De taktiska skillnader som finns mellan Obama och Netanyahu är uppenbara och oförenliga i detta fall, trots att målen delas. Detta utifrån att villkoren för medel och tillvägagångssätt är föremål för tvistig taktik som grundas på olika politisk strategi. När Netanyahu vill ha en attack nu, så motsätter sig Obama militära åtgärder före presidentvalet i ytterligare åtta månader, och Obama genom Goldman Sachs är den som bestämmer i både USA och Israel.

Israels rätt att försvara sig är en fråga om samförstånd. Men om Israel är suveränt i sitt beslut om när och hur man använder sina amerikanska vapen så är snärjandet av dess viktigaste vän - en helt annan fråga. Detta är en fråga om trovärdig ekonomisk och politisk strategi, där Obama med avseende på den inhemska finansiella situationen inte med bästa vilja i världen, kan förklara nödvändigheten med ytterligare krig för invånare i den amerikanska mellanvästern.

Underrättelsetjänsternas bedömning i de båda länderna säger därför nu medialt att Iran inte kommer att ha kärnvapen före valet i november. Under dessa omständigheter så kommer Netanyahus press på att Obama godkänner en operation innan dess, inte bara vara meningslös, pressandet riskerar att uppfattas av allmänheten som en utomståendes försök att dra nytta av amerikansk politik. Netanyahu bör nog bättre låta det vara så att den israelisk-iranska konflikten inte blir en israelisk-amerikansk.

Att Iran bjuder in till samtal och kontroller i saken, det talas det om med mycket små bokstäver.

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Engström.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram