Så här tänkte jag också nu på morgonen angående det som nu händer i tillvaron ur det individuellt mänskliga perspektivet.

Samhällets utseende speglar verkligen den själsliga tomheten, om människor inte kan äta sig lyckliga så provar de raskt ett annat grepp på samma tema i detta.
Måhända är individerna inom mänskligheten mycket olika, men att så många faktiskt skulle vara så olika och i det närmaste i total avsaknad av en själsligt stabil grund eller självkänsla, det är faktiskt inte så lite förvånande och nu kommer förändringen, frivilligt eller inte.

Märk väl att självförtroende bara är något som beskriver förtroendet för förmågan att hantera en uppgift.

Självkänslan är den känsla som etableras vid betraktande av självet, den egna själen, och lycka uppstår verkligen inte av att veta att man klarar en viss prestation, vilket nu tyvärr många lever i villfarelsen att detta verkligen gör.

Prova tanken på prestationens värde utan andra människor, eller glädjen i att veta att man kan städa.

Alla prestationer inflateras alltid, alltså minskar i glädjevärde ju mer de upprepas, där utav det prestationistiska talesättet "säg den lycka som varar beständigt", eller "det är den rikes lott...".

Så lyckan eller glädjen av någon större betydenhet eller beständighet, kan egentligen aldrig komma ur annat än ur insikter och förståelse, för, från och om andra individer.

Det själsliga mörkrets dimmor i form av banala förespeglingar av yttre behov för att kunna uppleva känslor, måste nu återta sina verkliga proportioner om inte människan skall gå under i själsligt armod och fysiska vällevnadssjukdomar utifrån de självupplevda inre bristerna i tillvaron. Människorna måste nu återerövra sina själar och känslor utifrån den fria egna tankens grunder.

Människor förefaller kunna förnedra sig hur mycket som helst i sin jakt på lycka, för att bli omtyckta och accepterade. Men den som hyser verklig kärlek till människan och världen, kan därför av många uppfattas som obekväm och fientlig, eftersom han eller hon ibland säger saker och agerar på ett sätt som spräcker ramarna för konvenans, lagar och levnadsmönster, alltså mönstret för de något mindre klartänkta strävandena efter lycka, för trots allt så är det ju så att även om var och en blir lycklig på sin egen fason så beskriver just detta uttryck inte tiden för den upplevda lyckans varaktighet.

En god människa är aldrig ute efter att såra och har inga biavsikter med sitt agerande, en sådan människa söker inte egen vinning och egna förmåner, och därför blir hennes agerande rakt och otadligt. En god människa ger alltså av sin kunskap och sin visdom endast i akt och mening att dela med sig av vad hon har, och detta gör hon därför kravlöst.

Känslor är verkliga, varför? Jo därför att man bara kan känna känslor i nu.

Därför är verkligheten, endast verkande i likhet i nu.
Men tankar är processer som ovillkorligen kommer efter känslan.

Människor tänker efter känslan, eller känslan väcker eftertanken, varför illasinnade gärna vill hålla känslorna bedövade. Jag tror möjligen att begreppet samvete kan  ha någon koppling till detta, alltså samvetandet med andra...

Varje individ kan endast och helt säkert bara finna en enda persons inre lycka och glädje och detta är sin egen individuella lycka. Först när individen har gjort detta, så har individen en möjlig chans att även nå och dela andra individers lycka.

Detta har alltså först att göra med var och en själva som enskilda individer, alltså för att senare inbegripa övriga individer, som alltså är saker utanför individens egna påverkbara sfär.

Visst kan man prova att gå bakvägen, vilket allt fler individer gör, men detta är nog främst en krokig omväg till att komma fram till att individen alltid måste börja med sin egen förändring i sig själv.

Detta resonemang bara belyser faktumet att påverkan av andra är en längre väg till samma saks insikt, det är ju rätt många andra människor på jorde som förhåller sig till varandra innan någon på den vägen har kommit till sig själv.

Men svaret blir detsamma oavsett om någon tror eller påstår detta eller inte.

Egennyttosyftet är den mörka sidan i saken.

Men så länge denna hålls i ljus, så är den likt en sjukdomsinsikt något som kan behandlas(kallas visst ödmjukhet sägs det;-)). Men så fort egenyttan förnekas, om människan istället hävdar sin fullkomlighet och ofelbarhet(högmod heter det visst, vilket jag har betydande erfarenheter av), så kommer den mörka sidan att ta över eftersom insikten om egennyttosyftet då förnekas, detta leder till ett tillstånd som utan vidare kan överföra övrigas nytta till sig. Alla övrigas bästa egennytta är då till last/men för någon annan och herreman på täppan spelet har börjat.
Ägarsidan är därför alltid den som ser något som åtminstone verkande till sin egennytta.

Summan av alla skeendens konsekvenser är vårt nu.

Makt är möjlighet att exekvera förlopp emot vilja, att bryta motstånd.

Kunskap är makt hävdar någon, detta kan skrivas som assymetrisk informationsfördelning.

Det kongruenta nettot, eller omskrivet till slutsatsen blir att:

Kunskap är förmåga att exekvera förlopp emot vilja, när kunskap är makt, vilket implicerar att det är maktens obetvingade natur att verka bedrägligt för att bibehålla sin status.

I det att någon banar väg eller upplyser och andra följer därefter, så är parallellen till naturen och biologi perspektivet tydligen inte långt borta.

Mamma Anka (alltså inte den dumma gåsen utan ankan) och gässlingarna, som likt vågorna efter båten breder ut sig. Dock med den skillnaden att gässlingarna i sin tur i detta nu leder streck av undergässlingar som leder streck av pyttegässlingar och så vidare.

Den annan hjälpandes är alltid makten given.

Förmågan att överblicka vad samhällsnyttan är bäst betjänt av, och att handla därmed är poängen med mandats givande.

Slutsatsen utifrån detta första förhållande och vetskapen om begreppsinnebörden leder till vad för någonting i slutet?

Alltså, den som hjälper andra och som andra upplever sig hjälpas av detta, ser sig vinna nytta av att göra på så vis. Denne nyttovinstens givare kommer att få makten över sig själv och därmed bli fri. Denne kommer att behålla denna makt över sig själv tills annat incitament föreligger. I detta ligger dock villkoret för den hjälpandes, att denne alltid skall söka minst andras nytta i sin gärning.

Summan av alla händelsers konsekvenser är nu, som jag skrev i ovan.

Semantik ur ett mer vidsynt perspektiv innebär att en betraktelse betraktas ifrån förutsättningar till konsekvenser, det vill säga över tiden både före och efter betraktelsens nuläge. Således de i en språkligt uttryckt signal ingående orden, kommer värderas till vad som bäst uppfattas vara till nytta för individen och samtidigt vara möjligt att uppfattas trovärdigt. Så länge individen uppfattar sig vinna denna nytta är situationen bestående.

Detta är fundamentalt för opinionsbildare och andra som sysselsätter sig med förledande å maktens vägnar och är därför viktigt att förstå för alla som inte vill bli lurade och förledda.

Hur kan man annars ta solidariskt från andra, än från sig själv, då heter det väl rimligtvis att stjäla eller att utöva makt? Vid motstånd emot att ge, så råder det ju någon form av egenmäktighet vid det påtvingade genomförandet, inte är det då en fråga om solidaritet i alla händelser, och vid ett medgivande till tagandet av annan, så uttrycker ordet med-givande själva innebörden.

Det fördelningspolitiska fundament som ligger i solidariteten, är därför definitionen på den fågel som satt på folkets axel för att viska i dess öra, fågeln heter Herr Jante Luther.