Pengar och värdet i dessa är rent faktiskt inte vad många egentligen tror att det är för någonting.

Alla pratar visserligen om pengar. Men hur är egentligen dessa pengar skapade? Och hur får och behåller pengar sitt värde? En grundläggande och mycket vanlig vanföreställning, i detta är att ekonomi handlar om pengar, ekonomi kan finnas utan pengar men pengar saknar helt sitt värde utan ekonomi, så att ekonomi är pengar det är ju egentligen fel, pengar är ett verktyg för att lättare kunna bedriva handel med varor, och vidare att kunna mäta varors värde. Pengar kan vara en beskrivande del av en ekonomi men de behöver alltså inte vara detta utifrån från någon gudomlig bestämmelse eller naturlag.

Pengar skapades förr i tiden genom att metallbitar präglades till mynt och att denna metallhalt garanterades med en stämpel eller ett sigill, gärna med kungens bild. På det sättet kunde samhället på 1800-talet till och med skapa vad som av några anges vara så åtråvärt i dag, nämligen en europeisk valuta. Dessa mynt var alltså bara en form av byteshandel i och med metallens materiella värdeförmedlande förmåga.

Guld kunde dock emellertid dåtida inte utvinnas i takt med de industriella ekonomiernas ökade behov av penningmängd, och ännu mindre i takt med bankirernas upplevda behov av större förmögenheter, och detta medförde med tiden att exempelvis guldmyntfoten blev till vad som kallades för en gyllene boja för tillväxten, vilket naturligtvis var den officiellt hållna förklaringen..

England som gammalt kolonialvälde på dekis, övergav därför för att slippa dekadensens undergångskapande krafter, eller kanske snarare lyckades fly undan bojan(värdegarantin) som då guldmyntfoten utgjorde 1931, vilken alltså tidigare garanterade den skapade valutans värde i guld, alltså att valutan stod stadigt fäst på en fot av guld, och det exemplet följdes inom kort av andra länder. Man skapade skuldmyntfoten istället med centralbanksystemet och internationella regleringsbanken BIS med säte officiellt säte i Basel. Man etablerade alltså banken på detta sätt, inte minst för att dra ljuset ifrån den istället alltmera ökande finansiella makt som skulle komma att koncentreras till City of London i och med systemets införande.

Detta undflyende tog alltså inte på något sätt sitt rum slumpvis, i samband med att Bank of International Settlements (BIS), Internationella regleringsbanken på svenska, och att International Monetary Fund, IMF skapades 1931, och naturligtvis var det då inte heller de uppgivna sytena som var de egentliga skälen till bildandet, utan det var som så många gånger annars, andra bakomliggande egennyttigt grundade vinstsyften ifrån skaparna. För det finns bara människor och det finns bara beteenden, inte mer och inte annat.

Detta skapande var då alltså inte enbart någon godtycklig eller på något vis en olyckligt vald slump, som det naturligtvis skulle komma att visa sig senare, och vilket vi ser konsekvenserna eller vi kanske snarare skall säga de ovedersägliga bevisen för idag.

Inom den internationella handeln fanns dock guldet kvar fram till 1960-talet så som riksbankernas yttersta garanti för nationernas inbördes avräkningar, med en viss reservation för att detta system manipulerades så hårt att det övergavs för att inte helt avslöja hur illa systemet egentligen fungerade.

Vilket då alltså fortfarande ansågs utgöra någon form av gyllene värdeboja för ekonomiernas helt ohämmade ekonomiska tillväxt i form av fiktiva värdens tillkomst, alltså skapandet av imaginära värden, eller enklare beskrivet, värden vilka skapas utifrån en efterfråga. Lite syrligt kan ju den eftertänksamme konstatera att guldets användbarhet för människan trots allt har fått sina beskrivningar genom historien och att det förmodligen inte var helt och enbart av en beskrivande slump, som Kung Midas fick ett par åsneöron i sagan.

Senare så kom dessa system med skuldbildning att ytterligare kompletteras med bland annat ett system vilket benämns Fractional Reserve system, vilket var den principiellt sista spiken i denna finans och valutasystemets kista, när den svenska kreditmarknaden år 1985 så till sist avreglerades av den svenska regeringen, så var resten av förloppet en ren tidsfråga beroende på informationshastigheten till haveriet i nu.

Innan de nuvarande centralbankerna uppkom och fick rollen som "lender of last resort" (det vill säga låneinstitut dit banker kan vända sig för att få tillgång till kapital) så ledde FRB oftast till att banker som använde sig av detta system förr eller senare gick i konkurs.

Detta berodde på att bankerna inte hade möjlighet att betala ut den summa pengar (tantundem) som deras kunder försökte hämta ut från sina konton. De banker som ägnade sig åt FRB försökte därför att hålla detta så hemligt som möjligt, vilket skapade den nu så berömda banksekretessen, då kunderna vanligtvis genomförde så kallade "bank runs" om de fick reda på att bankerna inte backade upp kundernas bankkonton till hundra procent eller mer.

Detta ledde i sin tur till en säker ekonomisk död för de utsatta bankerna. Många banker gick ofta i likvidation samtidigt av denna anledning då rädslan för ouppbackade bankkonton i en bank spred sig till kunderna hos andra banker, som i smyg också använde sig av samma system.

Detta var ett vanligt förekommande fenomen runt om i Europa både under och efter Romarrikets tid, och även i övriga delar av världen, bland annat Egypten.

På vissa håll införde staten regler som sade att endast banker som inte ägnade sig åt FRB fick hänga dukar över sina skrivbord för att på så sätt tydliggöra för befolkningen vilka banker som var "hederliga" och vilka som inte var det. FRB var också förbjudet enligt lag på många håll, framförallt i Romarriket, och i Barcelona på medeltiden gick man till och med så långt som att halshugga de bankirer som inte följde denna lagstiftning. Trots detta har banker i alla tider inte kunnat motstå att använda sig av FRB och följaktligen gått i konkurs, och i värsta fall orsakat större ekonomikriser på samhällsnivå….

När kronvalutan tvingas frångå sitt fasta växelkursvärde omkring 1992, så går denna mera moderna, men alltså inte på något enda sätt nya, realvärdeanpassningsprocess in på sitt absoluta upplopp, eller slutfas genom att kreditbildningen/valutabildningen då är i det närmaste principiellt oreglerad.

Pengar eller valuta är i dag, i allt väsentligt enbart redovisningsposter utan real värdegrund.

Men hur går då detta skapande av pengar egentligen till och varför envisas människorna med att upprepat begå samma misstag om igen?

Svar: Alla pengar skapas genom skuldbildning och endast den som är utan skuld är fri och pengarna blir därför i sig själv ett medel för ofrihet, alltså makt för någon som inte häftar skuldens värde.

Frågan med pengar är egentligen bara därför vad som skall utgöra motvärdet till den valuta som skapas, eller vad som skall vara syftet med pengarna, om det skall vara att medel för att bedriva maktspel eller om det skall vara ett medel för att bedriva handel och detta i sin tur är vad som egentligen avgör om detta skall vara ett penningsystem eller ett kreditsystem. Svaret är givetvis lika uppenbart som det är ovillkorligt att det måste vara ett kreditsystem med konstitutionell geografisk bas, precis som man hade räknat ut 1648 vid den Westfaliska freden av högst detsamma skäl alltså. Men inget är så förgängligt som klokskap i allmänhet och i kombination med girighet i synnerhet.

Pengar skapas därför ånyo, eller valuta bildas, genom att bankerna skapar en skuld gentemot en låntagare som vill låna pengar, och på så vis sker en skuldbildning. Denna skuldbildning motsvaras alltså sedan av en valutabildning en värdering/valuering av skulden, detta vill säga att bankerna enligt denna metod bildar denna valuta utifrån de regleringar som gäller för banker och som kontrolleras av bankinspektionen, Basel 1, Basel 2 och Basel 3 heter dessa regleringar inom IMF.

Detta sker inom ramen av det som i ovan nämns som Fractional Reserve systemet, där den nuvarande kreditexpansionens möjligheter kommer till bruk.

En godtycklig bank har som exempel i detta fall 1000 kronor i tillgångar, med dessa som säkerhet eller fraktionell reserv, så får banken sedan låna valuta av riksbanken mot en repa. Detta innebär i exemplet att banken får låna 8000 kronor i en vecka mot en ränta som riksbanken fortlöpande korrigerar(repa).

Banken förfogar nu över 9000 kronor och har en skuld på 8000 att betala inom en vecka, alternativt låna beloppet om igen av riksbanken, eller av en annan bank interbanking och interbankräntan, till den då rådande reporäntan.

Det är sedan med detta belopp på 9000 kronor som grund i banken, som banken äger rätt att alltså kreditexpandera beloppet på 9000 kronor till ett utlåningsbelopp om 90 000 kronor som banken sedan kan låna ut till låntagare mot en säkerhet. Vad som är en godtagbar säkerhet för valutabildningen i detta, kan alltså precis som dagsläget nu utvisar visa sig vara någonting som fullständigt visar sig har ett väldigt otillräckligt värde. Och då knackar verkligheten på dörren med bud om att vad som skapats ur ingenting alltid förr eller senare måste återgå till att åter bli rättvisande. Så i systemets egen natur ligger det även en strävan att skapa alltmera konstifika instrument och metoder för att absorbera den skapade skuldens värde, för att inte vansinnet skall komma ut på gatan och rasera det samhälle som bankerna så omsorgsfullt har byggt upp till sin egen förmån och till andras utplundring.

Detta innebär i vårt lilla exempel således att ett valutabelopp om 1000 kronor har expanderat till ett valutabelopp på 90 000 kronor, och detta helt utan att den värdegrund som valutan skall beskriva egentligen på något sätt har förändras, värdegrunden är realekonomiskt fortfarande bara värd 1000 kronor. I normal inbillningsterminologi så skulle detta fenomen benämnas som inflation, men så är det ju inte riktigt idag. Och det är inte bara 1000 kronor som blir 90 000, för det går givetvis att göra detta i flera led och ta dessa 90 000 till en annan bank och sedan blåsa upp allt till i princip oändlighet, med den lilla anmärkningen att kejsarens nya kläder förmodligen inte blir varmare bara för att de blir större.

I det aktuella dagliga fastighetssammanhanget, så göms begreppet istället i något som kallas för värdeökning, men som alltså egentligen inte är något annat än en rent dold inflationseffekt, och som inte kommer till uttryck så länge värdet kan hållas bundet i skulden. Nu stundar det andra tider, var så säker på den saken.

Bankernas kreditexpansion kan alltså därmed ovillkorligen konstateras vara en given förutsättning för prisökningarna på fast egendom. Detta beskrivs enklast genom att tänka sig en sluten ekonomi med en given penningmängd, vilket inte skulle göra prisökningar möjliga utan motsvarande prissänkningar, följaktligen så måste penningmängden ovillkorligen öka.

På detta sätt har bankernas kreditexpansion alltså även skapat en dold och inom kort fordom uppbunden inflation. En inflation som genom att valutavolymen nu har expanderats så till den grad att dessa fiktiva värden inte längre kan bindas till skulden, och därför nu börjar få en direkt inflaterande återverkan på den reala ekonomin, alltså när skuldvärdena inte mera kan hållas bundna. Nu kostar den i det finansiella systemet ackumulerade räntekostnaden så mycket att den reala delen av ekonomin inte mera kan beskrivas av det finansiella systemet utan att bromsa ekonomin, varför systemet ovillkorligen måste kollapsa eller människor gå under, i vilket det senare inte på något sätt förbättrar den systemiska funktion och därför alltså undvikas av till och med korrupta politiker, men dumheten kan ju inte sällan konstateras förvåna.

Denna fiktiva värdegrund för valutan har alltså även sedan vidare omsatts i en rad olika konstruerade finansinstrument, vilka i princip har haft som enda syfte att absorbera valutaexpansionens inflationseffekt. Dessa instrument kan faktiskt i viss och inte obetydlig mån liknas med de i sammanhanget i princip inte alls övervärderade holländska tulpanlökarna på 1600 talet, alltså någonting som då i det närmaste fullständigt var och nu således är, utan någon som helst real värdegrund. Det är bara den skillnaden att skillnaden i värdeillusion och anpassningshöjden inte ens får tulpansvindeln att framstå som tröskeln till en dörr bredvis Gazas portar, som förresten Simsom kånkade runt på on behalf of why? Take a guess anyone?

De krafter som kan skapa eller ändra pengars värde återfinns i mellanrummet mellan politiska åtgärder och valutamarknaden, skenbarligen i form av finanspolitik eller valutapolitik.  Dock är alltså detta lite av en medial hägring, eftersom dessa politiska styrmedel i princip egentligen helt har mist sina effekter, alltså främst på grund av att ytterligare aktörer kan påverka valutavolymen, alltså genom att privatbankerna tillåts bilda valuta enligt nu rådande regleringar.

Men om detta vet vanliga individer i samhället emellertid nästan ingenting.

Hur denna konst egentligen går till, det vet bara några enstaka politiker, akademiker, bankmän och valutaspekulanter och några centralt placerade ämbetsmän.

Finansministrar inom Bildterborgen har länge idkat "learn by doing", med framgång för makten, och detta till stort men för det allmänna väl och för demokratin. Några representanter (men antagligen inte alla) i riksbanksfullmäktige, kan säkerligen också besvara frågor om hur pengar egentligen skapas och vidare behåller sitt värde.

Det finns lustigt nog nämligen ingen lärobok i ämnet ifråga, ingen skrift i forskningsrådsnämndens publikationer "Källa" som illustrerar de vetenskapliga kontroverserna i detta, och som vidare diskuterar saken. Och i studieförbundens kurskataloger kan jag ju säga att där söks det förgäves efter en studiecirkel om hur pengar skapas och värdesäkras. Och det verkar symptomatiskt nog vara precis likadant i andra länder inom IMF.

Riksbankschefer och andra utvalda penningvårdare träffas emellertid och lär då istället av varandra hur man gör, detta naturligtvis för att vidmakthålla detta system, som bygger på det annars så välkända ekonomiska begreppet tilltro eller marknadens förtroende.

Men vanliga medborgare och våra valda riksdagsledamöter i gemen, har emellertid inte ens en liten aning om hur den blandning av vetenskap och svartkonst fungerar, och som skapar dessa så kallade värdesäkrade pengar, eller med facit i hand kanske snarare skapar dessa inte alls värdesäkrade pengar.

De flesta vanliga individer lever i detta i en villfarelse, att banker och penningvårdare främst verkar för samhällets bästa. Vilket faktiskt knappast ens på något enda sätt kan sägas vara den rådande verkligheten. Dessa aktörer verkar enligt vanliga företagsekonomiska maximer, och då är det vinstmaximeringsbeteende som gäller, och ingenting annat! Så inte ens ur de mest banala perspektiven för situationen i samhället så kan ju kriterierna för någon som helst samhällsnytta sägas vara uppfyllda.

Med avseende på den transparens som sedan finans och valutasystemet har idag, kan det ju tyckas att det genom historien rimligtvis borde ha rests några enstaka frågor kring penningskapandet, och om inte annat så i alla fall utifrån det faktum att det i princip inte finns någon information att uppbringa om själva skapandet av pengar.

Men å andra sidan så är det ju så att till och med religionen beskriver att förledandets bästa bedrägeri alltid är övertygelsen om att inte existera. Jfr. Djävulens bästa bedrägeri eller Through deceptions thou shalt do war.

Och i denna okunskapens dimma så lämnar nu alltså de nationella parlamenten i allt fler länder, under tvång över frågan till riksbankerna som i detta läge blir självständiga och ställs utanför de demokratiska processernas kontroll. Det är rent anmärkningsvärt att så många demokratier har ansett det nödvändigt att göra detta undantag från de folkvaldas makt och kontroll, men det har givetvis sina orsaker i bankerna, det förklenande och mest illavarslande är väl snarast att inga verkliga politiska protester synts till och det säger väl att ett land får den ledning som det förtjänat. Och nu inom den Europeiska unionen är det den fundamentala meningen att varje land skall lämna över ansvaret för skapandet av pengar och vakthållningen kring deras värde till EU:s blivande centralbank i Bryssel ESM. Man vet rakt inte om man skall skratta eller gråta åt eländet.

Detta borde för människornas skull således absolut förändras. Inget politiskt system kan fortleva utan ett finans och valutasystem. Men ett av annan otillbörlig part kontrollerat finans och valutasystem, det överlever hur många politiska system som helst.

Så länge som finans och valutasystemet inte kontrolleras till fullo av den demokratiska staten, så är hela den demokratiska ordningen bara en ren kuliss, och detta är mycket beklagligt att konstatera för de flesta som kommer till denna insikt.