Registered

Confidential! Personal!

To Professor Selck

I.G. Farbenindustrie A.G.

Frankfurt/Main 20

Your Letter of 3 September 1934

My Dear Professor Selck,

In my opinion we must try everything to prevent Herr Göring* from entering the office of the Raw Materials Commissioner (här satt Jacob W) [in the Ministry of Economics] and therefore coming into the closest contact with the Minister. In Göring. the Reich Ministry of Economies would have a person who is extremely well informed about IG and its set up. In view of Göring's character, that would be very dangerous in most cases. Herr Göring knows the entire staff of IG and it would be easy for him to find out the exact opinions and intentions of IG through friends and acquaintances; for example, in the case of the negotiations of IG with the government about financial support projects which IG is about to undertake. That would not serve us at all. There is also the danger that Herr Göring might possibly be employed in checking the entire expenses of plants that were built with government support. Since, in this respect, he also knows everything about cost prices and previous obligations, this would be most unpleasant for us. The government would also always make use of Herr Göring in regard to all other problems which IG has to discuss with the government, since he knows the situation best. Outwardly, Herr Göring would act as if he were favorably inclined towards us because of old friendship, but because of his unlimited ambition he would always try to establish his position in his new field at our expense.

In addition, Herr Göring would have free access to the various IG plants through the government — a situation which in my opinion is simply impossible. For example, it would be simply unthinkable that Herr Göring should ever again enter the Wolfen plant. All of my associates would unanimously object to this, and I myself would do likewise.

2011-11-11 Nu kommer det att bli en dag att minnas och det firas stort på Skeppsbron, men frågan är väl hur mycket detta hålls upp i ljuset och vad som finns att fira, ur Boschutredningen: not. 52. At the request of Bosch also the Swedish representative of I G Farben, H Lickfett, participated, but was excluded in the spring of 1944 for political reasons. The original documents were then exchanged for new ones, which were signed by Holm and Stenbeck alone. Aktennote 25 Februar 1943. Memo of 18 June 1943. Ordner 551. REA. ARB. Memo for the files 27 April 1944. Copies of Bosch Documents IV found in Germany. Bosch Collection.

Ur SOU 1999:20 i denna sak då Hugo Stenbeck de facto var familjen Wallenbergs juridiska ombud:

5.5 Planer på att överlåta judiskt ägda företag till Sverige

I det arkivmaterial som genomsökts har kommissionen funnit att ariseringsförfarandet i åtminstone några fall aktualiserade överlåtelser avföretag till svenska ägare, dock utan att någon överlåtelse kom till stånd.

I det följande redovisas sådana exempel. De visar bland annat att redanhotet om en med lag framtvingad arisering kunde leda till att judiskaföretagare övervägde försäljningar till svenska näringsidkare. Även om kommissionen inte har funnit något exempel på det, kan det inte uteslutas att judiskt ägda företag i sådana sammanhang kom att överföras till svenska ägare.Bogahahaha

Det kan i så fall ha inneburit att ett judiskt ägarintresse räddades, men det kan naturligtvis också ha inneburit att en svensk företagare utnyttjade en judisk affärskollegas trångmål.(eller rentav att andra judiska intressen utnyttjade den välvilja som de judar som var utsatta för ariseringen kände med vad de upplevde som likasinnade som mer eller mindre offrade sig för deras skull, för att den största och mest uppköpande banken i Tyskland under perioden 1933-1938 skulle förbli oupptäckt som judiskt kontrollerad bär väl inte direkt trovärdighetens prägel som antagande betraktat)

5.5.1 Förslag om delägarskap i Warburgbanken59

M.M. Warburg & Co var en mycket stor judiskt ägd bankfirma (faktiskt den största i hela Tyskland) i Hamburg. Den leddes under mer än fyrtio år före kriget av Max Warburg, som hade goda förbindelser med bl.a. riksekonomiministern och riksbankschefen Hjalmar Schacht. Redan de första dagarna i januari 1937 fördes preliminära diskussioner mellan Max Warburg och Jacob Wallenberg angående ett svenskt delägarskap i banken. Initiativet till diskussionerna togs, såvitt man kan bedöma av de handlingar som nu återfunnits i Wallenbergsarkivet, av Max Warburg. Parterna träffades sedan på Hotell Angleterre i Köpenhamn. En månad senare, den 6 februari, skrev Jacob Wallenberg till Max Warburg att det på vissa villkor fanns ett intresse för förslaget. Villkoren var tre. För det första måste tyska myndigheter se delägarskapet som önskvärt.

För det andra måste delägarskapet kanaliseras genom något bolag, eftersom den svenska banklagen inte 59 Se för det följande Sven Fritz, Rapport om genomgång av Jacob Wallenbergs och Marcus Wallenberg j:rs brevväxling 1937-46 med företrädesvis tyskspråkiga korrespondenter, Sven Fritz, Rapport om nazitidens återköp från Sverige av utländska, främst tyska, statsobligationer, och från utlandet till Sverige av svenska värdepapper, med exkurs (båda under kommissionens dnr 95/97) samt

Ron Chernow, Warburgs : A Family Saga, 1995, särskilt s. 460-68.

SOU 1999:20 Affärsverksamhet 195 tillät att Stockholms Enskilda Bank själv ägde en del av en utländsk bank. Slutligen ställdes villkoret att affären skulle finansieras med s.k. spärrmark, vilka endast fick användas inom Tyskland. Max Warburg accepterade snart dessa villkor, men förklarade samtidigt att saken tills vidare inte var aktuell. Vid en något senare kontakt förklarade han att man för ögonblicket ansåg det riktigast att inte väcka den björn som sov.(Hermann Göring)

När Schacht som riksekonomiminister efterträddes av Hermann Göring på hösten 1937 fick Max Warburg klart besked om att han måste överlåta sin bank till arier. Samtidigt hade riksekonomiministeriet bestämt att banken skulle bibehållas intakt för att dess utlandskrediter och utlandsförbindelser skulle bevaras. I början av 1938 letade Warburgs därför på flera håll efter vänligt sinnade köpare till banken. Nu blev det också på allvar aktuellt att Stockholms Enskilda Bank(som var delägare tillsammans med Warburgs i IG Farben) skulle bli eller förmedla kommanditdelägare i Warburgbanken. Om den tilltänkta affären, som aldrig blev av, finns flera handlingar bevarade i Wallenbergsarkivet.

Sedan diskussionen tagits upp på nytt, sannolikt muntligen, skrev Max Warburgs son Erich till Jacob Wallenberg den 31 mars 1938 och tackade för att denne så beredvilligt och raskt gått in på förslaget. Erich Warburg meddelade samtidigt att Schweizerischer Bankverein (som ägdes av bl.a. Warburgs och Goldman Sachs) numera hade bestämt sig för att delta med samma belopp som Wallenbergarna samt att vissa tyska myndigheter såg positivt på affären. Därefter följde

ytterligare korrespondens angående betalningsformerna. Den 2 maj skrev

Emil Puhl vid Reichsbank till Jacob Wallenberg och berättade att han nu talat med vederbörande beslutsfattare (massgeblichen Stellen), inklusive Schacht, vilken stod kvar som ordförande för Reichsbank, om de förda diskussionerna angående kommanditdelägarskap. Enligt Puhl skulle en sådan insats vara uppskattad. Han poängterade att man från tysk sida lade stor vikt vid att effektiva banker kunde drivas vidare och att de hade goda relationer till utlandet. Jacob Wallenberg uttryckte i ett svarsbrev till Puhl den 11 maj sin glädje över att man var införstådd med det eventuella kommanditdeltagandet.(maken till teatrala spektakel hade nog hittills aldrig skådats)

Mot slutet av maj meddelades att betalning inte skulle kunna ske på sätt som parterna önskade, eftersom det skulle strida mot riksekonomiministeriets praxis.(Hermann Göring vill alltså inte att de judiska bankägarna bara skulle byta sitt numera uppenbarligen allmänt misstänkta bankägande mot aktier i det företag som ägde och bedrev verksamheten i Auschwitz, man vet ju inte om man skall skratta eller gråta åt eländet) Den 16 juni 1938 stod det klart att de tyska myndigheterna hade avslagit begäran härom.

I juni och juli 1938 förekom från såväl Warburgs som Stockholms Enskilda Banks sida viss brevväxling med Oberfinanzpräsident Hamburg rörande affärens genomförande. Därvid framfördes från Stockholms Enskilda Bank att det svenska delägarskapet måste kanaliseras via ett bolag och att Frans Liljenroth vid Investor kunde vara en lämplig representant för ett sådant.(detta Investorbolag likviderades sedemera och handlingarna är förkomna i saken) Tanken var nu att man från Stockholms Enskilda Banks sida skulle avyttra aktier i det tyska bolaget I.G. Farben för att finansiera delägarskapet. (Som alltså var världens största företag vi tiden och Tyskägd och vars aktier alltså skulle betalas till "judar som betalning för den judisktägda banken...)Den 18 juli skrev Stockholms Enskilda Bank till Warburgbanken och efterlyste besked om huruvida de tyska myndigheterna principiellt skulle godta en sådan lösning. Man ville inte riskera ett avslag. Samtidigt upplystes att erforderliga I.G. Farben-aktier fanns tillgängliga i Berlin.(alltså de av svenskar ägda aktierna i det företag som drev Auschwitz)

Warburgs tog också kontakt med Reichswirtschaftsministerium i frågan och skrev sedan den 10 augusti till Stockholms Enskilda Bank att syftet med den kontakten varit att utröna om de betänkligheter mot finansieringsförslaget som framkommit kvarstod. Enligt Warburgs måste denna väsentliga punkt klaras ut innan en motsvarande ansökan gjordes. Warburgs lovade slutligen att höra av sig när sonderingen gett resultat. Kort därefter blev Warburgbanken ariserad på annat sätt.(alltså givetvis att Herman Göring och Adolf Hitler kom på att de var grundlurade av dessa affärsjudar precis som 1923) Ledningen övertogs av Rudolf Brinckmann och Paul Wirtz. De ansågs vara ariska, men var också båda sedan länge närstående till familjen Warburg(detta med religion hade ju naturligtvis aldrig varit en fråga i realiteten, utan var en ren iscensättning för att billigt kunna köpa upp andra judisk ägda tillgångar). Den 22 augusti 1938 skrev Erich Warburg till Jacob Wallenberg för att introducera bankens nye chef Rudolf Brinckmann, som han kallade sin mångårige vän och medarbetare, som generalfullmäktig i firman (vilket egentligen säger allt). Erich Warburg tillade att han knappast behövde tala om för Jacob Wallenberg hur starkt Warburgs skulle välkomna om de mångåriga vänskapliga förbindelserna mellan Stockholms Enskilda Bank och Warburgbanken kunde fortsätta med den nya firman och leda till ökade affärer.(man vet ju knappt inte ens hur man skall betrakta dessa galenskaper som historien har gömt undan, så galet är ju detta)

Den 6 september 1938 antecknade Marcus Wallenberg i sin arbetsdagbok ett besök av Erich Warburg: ”Allt klappat och klart till den 7/9. Hade ännu ej bestämt, vad han skulle göra i Amerika...Han visste icke, om hans pappa ville lämna Tyskland, vilket han tyckte var dumt.” I september återupptogs brevväxlingen mellan de båda bankerna. I ett personligt brev till Rolf Calissendorff vid Stockholms Enskilda Bank den 26 september frågar Brinckmann om man från den svenska bankens sida trots de förändrade förhållandena stod fast vid sin önskan att gå in som kommanditdelägare. Brinckman uttrycker dels att ett sådant bidrag givetvis skulle vara uppskattat dels att han naturligtvis inte vill föregripa ett avgörande från Stockholms Enskilda Bank. Calissendorff svarar ett par dagar senare att man mot bakgrund av de förändrade förhållandena ansett sig böra avstå från affären.

De förändrade förhållandena var givetvis den insikt som hade infunnit sig hos inte minst herrarna Hitler och Göring som utifrån blåsningen som de upplevde att de åkte på den 9.e november 1923, beslöt att i samband med insikten då "alles war klar als kristall" på dagen för tillställningen ifråga fira de påkomna bedrägeriet med femtonårsjubileumet av saken 1923 i form av "kristallnacht" den 9 november 1938. Tänk hur konstigt ödets lotter kan falla.

Ur Krister Wahlbäcks rapport till kommissionen om Marcus Wallenbergs dagboksanteckningar 1938-1943, januari 1999.