Ibland undrar jag hur utbredd denna helt enorma kuliss egentligen är, men jag inser ju samtidigt att den närmare sekellånga period som detta har pågått mera intensivt, ovillkorligen också måsta ha satt sin närmast outplånliga spår i folksjälens tankevärld.

Dagen började med att jag uppmärksammade mig själv i en diskussion om källhänvisningar, någonting som implementerades av språkvårdens förklädde dödgrävare Erik Wellander under parollen att det skulle verka för att ge uphovsrättligt högre anseende till skapare av ord, meningar och tankar. Jag förstår givetvis att det filosofiska tänkandet hos allmänheten och det egennyttiga tänkandet hos synnerheten dåtida, när värde Herr Wellander och statsrådet Bagge var i farten alltså, trots allt var mera begränsade av rent praktiska omständigheter i den vanliga sociala vardagen. Men att det inte skulle ha varit möjligt att genomskåda att anledningen till att en källhänvisning till gamla Grekiska filosofer var att skapa goodwill för vederbörande, det förefaller ju vara en direkt löjeväckande tanke. Att Aischylos idag skulle bry sig om huruvida någon reciterar ur Prometheusmyten, det förutsätter ju närmast religiöst korkade proportioner på tänkandet. Redan dessa lite fåniga försök till immatrialrättsligt förtryck av tänkandet borde ju ha orsakat ett ramaskri ibland fritänkare.

Så mycket för att glädja honom alltså och å andra sidan så kan det ju som understatement inte helt uteslutas att det främst var budskapets innehåll som Aischylos ansåg förmedlingsvärt. Metaforerna var nog inte bara kanske, till för att skapa en illusion av ofarlighet i budskapet, precis som alltid genom den mänskliga historien för att inte makten skulle interferera i informationens utbredning.

Var någonstans i skrivandets reglemente som det framgår när det sakliga argumentets värde faller utifrån anförarens anseende, kanske beskriver den tanke som varit vägledande vid skapandet av regelverket lika mycket som blotta närvaron av Erik Wellander i processen.