Soul of my suite/suite of my soul

2011-04-11

VAB vård av sjukt barn, som möjligen skulle kunna skrivas som vådan av att ha sjuka barn gör att vi just vaknade, mitt på dagen. Så jag tänkte att jag skulle ge ett fritt skrivet exempel på mina tankar innan jag har hunnit fästa mitt fokus på någonting särskilt.

Att aldrig alls lita på någon, att alltid själv ha all kontroll. Att inte lita på någon förutom sig själv. Att helt enkelt ha koll på sin butik. Det är några av konkurrensens medföljande men lika fullt helt ovillkorliga effekter. Ett annat ord för detta är ju ensamhet, men just detta tror jag inte att alla riktigt förstår.

En-samhet är ju som bekant inte tvåsamhet eller andra vidare personliga tillstånd i antal. Så att vägen till lycka blir genom sig själv eller inte alls, detta är ju precis lika obestridligt vare sig individen är humanistisk fundamentalist med beteendeveteskapliga insikter eller en utpräglad materialist. Detta är då inte annat än en ren omständighet i sak, så länge som vi människor bara förmår att uppleva och känna igenom de egna individuella sinnenas varseblivningsprocesser.

Så vår väg till att utveckla oss själva som individer, den blir lika ovillkorlig till sitt val den också, det bara är så. Vägen till utveckling som individ är ovillkorligen att socialisera sig som individer. Detta resonemang gör att jag givetvis även omgående kan dra slutsatsen att den materialistiska tanken på lycka, alltid är en mera momentan känsla, medan den socialiserande tankens känslor varar längre över tiden. Detta vidare resonemang stämmer ju dessutom ganska väl med den biologiska ordningen för naturlagsmässig fortplantning, så man kan väl på goda grunder misstänka att man är någonting på spåret i detta. Många kan givetvis dessutom enkelt se, eller rent av har upplevt hur en förvåning ganska enkelt övergår till en förväntning vid upprepning.

Så den ledande frågan är ju hur att få alla dessa hysteriska sökare av momentan lycka, att både då dels först begripa att de för det första inte kommer att finna någon kista med guld vid regnbågens fot, vilket man ju annars enkelt kunde tro att de utifrån sagorna själva skulle kunna förstå. Men alltså icke. Så vad som då vidare måste bibringas dessa materiallyckosökare i förståelse, är att ensamhet inte är någon mera framgångsrik känslosituation på någon längre sikt än nästippen.

Två uppenbara, för att inte säga rent axiomatiska beting, kan det väl tyckas i sig. Men saken är nog inte så sällan den, att dessa sökare av materiell lycka , som ändå  upplever själva att de har kommit någon väg på sin egen utvecklingsväg, på något vis har kört fast i sig själva genom att låta sina strävanden bli större än den medföljande eftertanken. Ett alldeles uppenbart dilemma, som de garanterat stöter på om de traskar vidare på denna den själsliga utvecklingens väg i detta, det är ju utifrån detta resonemang, att konkurrens verkar eliminerande. Den vanligaste beteendemässiga reaktionen eller lösningen på detta problem med ensamhet, är att individen då istället byter målsättning i den materiella färdriktningen, och vanligt vis då inte till någonting som individen uppfattar som en lägre målsättning, för att vara lite sarkastisk. Jag har givetvis provat framkomligheten själv längs denna vägs sträckning och därvid dessutom även prövat att köra flera av delsträckorna upprepade gånger.

Så man kan väl med visst fog säga att jakten på de goda känslorna förblir flykten undan de egna och att den själsliga efterblivenhetens utbredning syns allt tydligare i det materialistiska samhällets framväxt.

Vill du fortsätta läsa texter av Carl Norberg?

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram