Regeringen på Island försökte alltså att få folket med på båten, till att de kommer att dels ge understödjande kapitaltillskott till dess drabbade banker med en $ 2,1 miljarder i form av regeringsstödda obligationslån, och därigenom bilda grunden för denna överenskommelse med fordringsägarna på ytterligare mer än det dubbla beloppet, detta då för att reglera alla utestående skulder och för att starta om ö nationens forna finansiella system, detta torde väl dock vara ibland det mest obetänksamma som Island överhuvudtaget kan tänkas företa sig, och åtgärden synes därför uteslutande vara en eftergift åt de Engelska och Nederländska fordringsägarna, för att hålla den Isländska befolkningen kvar i skuld å den ena sidan och för att inte behöva realisera de systemiska hävstångseffekterna i bankernas balanser å den andra.

Tillkännagivandet i sig innebär alltså således ett stort steg i landets ansträngningar att återuppbygga sitt forna banksystem, genom att alltså på allvar försöka laga den havererade skuldbubblan. Dumheten är som sagt var mycket svårbekämpad.

Regeringen uppger att rekapitalisering lämnats av staten med 13 % av aktierna i New Kaupthing bank. Nya Islandsbanki, tidigare kallat Glitnir Bank, kommer enligt uppgift att återgå till fullt privat ägande. Islands regering uppger att de då har tagit steg mot den normalitet som råder inom finans och valutasituationen i gemen, problemet är ju att just denna normalitet är världshistoriens värsta bedrägeri och skurksystem.

Planen har till råga på all galenskap, som vore det inte redan ett övermått av detta, skapats av förhandlare ifrån de tre banker som kollapsade härom året, och dessa har ju givetvis därför enbart handlat med antingen det samhällsmässigas bästa för ögonen, eller för den enskilda nyttans gynnande. Man vet ju inte om man skall skratta eller gråta åt eländet

Kort efter kollapsen på Island så delades varje av de tre stora bankerna in i en "ny" bank för små men fungerande verksamheter, och en "gamla" banken för döende internationella finansiella operationer, en Bad Bank. På så sätt räddas bankernas äganden samtidigt som dess förluster betalas av skattebetalarna, vilka dessutom får det lite tveksamma nöjet att kvarstå i skuld till bankerna. Maken till försök praktblåsning av en befolkning har inte synts till sedan Nero för länge lät elden härja Rom för att kunna skuldbelägga de kristna.

De gamla bankerna under framväxandet av omstruktureringen av Kaupthing och Glitnir, var skyldiga att köpa majoriteten av andelarna i de nya enheterna, New Kaupthing och Nya Islandsbanki, och detta med hjälp av pengar från av staten givna obligationslån. Det vill säga att de isländska skattebetalarna fick stå för fiolerna i detta.  En tredje bank, Landsbanki, fick mera tid att arbeta fram en ny ägarstruktur.

Regeringen uttryckte att rekapitaliseringen, som planerades till den 14 augusti, skulle ge utrymme för nya banker att återinträda på de Isländska kapitalmarknaderna, vilket givetvis var rent nys och ingenting annat eftersom penninghandel ändå inte är värdeskapande utan enbart en kostnad för den fysiska reala produktionen som måste finnas i grunden.

Island var en gång ett så kallat ”välmående” banksystem, alltså egentligen fullkomligt ihåligt och värdelöst, och detta utifrån en genomförd abnorm kreditexpansion mot osäkra skulder med tillhörande valutabildning, som alltså kollapsade av kredit-krisen, som då i sin tur höll bankerna ifrån refinansiering genom en tung börda av utländsk valutaskuld. Detta är precis som de svenska bankerna i Baltikum, fast gällande i detta fall således i en Engelsk tappning på Island.

Regeringen var då naturligtvis precis som alla länder inom BIS och IMF tvingade att nationalisera sina största banker för att återställa stabiliteten i det finansiella systemet.  Nedgången störtade regeringen och föranledde ett uppsving i den folkliga opinionen till stöd för ansökan om inträde i Europeiska unionen, tills man alltså insåg att EU är ett precis lika stort bedrägeri som syftar till att berika exakt samma intressen.

Island parlament röstade likafullt igenom öppna samtal om medlemskap i 27-medlemsblocket, som de då så småningom skulle kunna omfattas av genom antagandet av Euron som statsvaluta! Men likstelheten i de Isländska hjärnorna fick nu alltså ge vika för livets helande krafter.

Detta skulle alltså i så fall ha inneburit att resten Eurozonen skulle ha fått bära bördan av den Isländska överkonsumtionen/underproduktionen. Detta är alltså vad EU lockar Island med, att alltså Islänningarnas skuld skall komma att fördelas ut över ett större kollektiv(EU), om Island bara inte havererar systemet redan nu.

Islänningarna fattar emellertid att systemet går på övertid redan nu som det är, eftersom detta är mycket svårt att undvika att se, om man inte har en utvecklad läggning för självbedrägeri.

Så löftet om en ljusnande framtid utifrån först en begränsad, men ändå obestämd, tids större vedermödor, det har en alltför skorrande klang för att vinna någon tillräcklig trovärdighet i de Isländska öronen.

Att ett ja till Icesave skulle avfolka Island och kvarlämna ingenting, det är svårt att inte förstå.