Euro fie Ring

2011-04-11

Allas blickar är nu inriktade på den offentliga skulden som kärnan i problemet. Och siffrorna är verkligen skrämmande, för de systemiskt rättroende skall det väl då rätteligen tilläggas

Den skuld som andel av BNP är på över 140 % i Grekland. Det är faktiskt omöjligt för Grekland för att justera denna skuld genom finanspolitisk åtstramning. Grekland är fångat i en skuldfälla vars enda möjliga andra sekvenser är inflationen (vilket är omöjligt om du fortfarande har euro), konkurs eller att räddas.

Som med det mesta i Eurosammanhang så är de räddningsaktioner som tillhandahålls Grekland och Irland - och nu erbjuds till Portugal – är inte riktigt vad som de föreställs att vara. De är högkostnads lån. Om detta är någon form av räddande åtgärd så är det i alla händelser för en annan sjukdom än skuldfällan som dessa länder befinner sig i.

De perifera ländernas grundläggande problem är inte främst bristande likviditet utan insolvens, alltså betalningsförmåga över tid. Vid någon given tidpunkt framgent så kommer Grekland att ställa in betalningarna av sina skulder eller vara mottagare av en direkt gåva från sina fordringsägare - eller lämna euron. I vilket fall som helst så finns det en mängd med skulder som kommer att realiseras som värdelösa och därför kommer att ge en hävstångseffekt in i balanserna i den bokföring som de är hänförliga till.

Och skuld problemet är förresten ganska allvarligt på andra håll också. I Italien är skulden i förhållande till BNP på 120 %, och med avseende på talarstolshingstens moral så kan det ju dväljas annat i det finansiella moraset. Italien har inte riktigt kommit med i krisen hittills, delvis för att dess regerings skuld till stor del innehas av italienarna, som i japan alltså. Men om förtroendet för den italienska regeringens förmåga att betala sina skulder skulle falla sönder, då skulle inte dess folk och institutioner sitta där passivt utifrån en känsla för det offentliga uppdragets helgd. Den Italienska medvetenheten för det korruptiva inslaget i samhället, får nog anses som tämligen välbelagd.

Skuld är en fundamental aspekt av eurons kris. Det finns tre andra efterföljande konsekvenser av att man de facto inte kan lyfta sig själv i håret och hur mustig vederbörande än är, så inte blir det lättare av att hålla en häst mellan benen.

Den första aspekten är konkurrenskraften. Sedan bildandet av euron så har tyska enhetsarbetskostnader stigit knappt, men i de ekonomisk perifera länderna så har de ökat kraftigt - med cirka 30 % i Grekland, Spanien och Portugal. Resultatet är att de ekonomiskt perifera länderna är konkurrenskraftiga både inom och utanför euroområdet, vilket stänger stark export som en väg till återhämtning. Och för att någon på en ändlig planet skall kunna öka sin export, så krävs det fortfarande att någon annan ökar sin import, även om styrkan i detta samband blir alltmera medialt ifrågasatt.

Den andra aspekten är fastighetsmarknaden. I Irland och Spanien så har huspriserna drivits upp till en stor fastighetsbubbla. Även om priserna visserligen redan har fallit långt, så är utsikterna för ytterligare stora fall minst sagt påtaglig eftersom den faktiska produktion som välfärden vilar på, den har siesta eller så har den emigrerat österut..

Den tredje aspekten är de svaga bankerna utifrån de systemiska funktionerna och kraven på kapitaltäckningskvoter. Intressant nog så är några av de mest allvarliga och senast uppdagade problemen lurandes i vassen hos förebilden för den ekonomiska ortodoxin, Tyskland, där Münschausens ätteläggar i de statliga regionala bankerna som tecken på finansiell kreativitet, har tagit upp massor av obskyra tillgångar i sina balanser.

Euron är förmodligen befäst genom stor politisk vilja. Ändå har euroområdet inte lyckats med att fastställa fungerande politiska institutioner över hela unionen, så den politiska situationen i medlemsländerna har eskalerat bortom all union kontroll.

Portugal och Belgien står utan regeringar, vilket som mått på politiskstyrka och handlingskraft måste betecknas som anmärkningsvärt. Motståndet mot åtstramningarna växer som en eldstorm i Grekland och på Irland. Frankrikes president Sarkozy har motvind i ansiktet för att bli omvald, inte minst mot det återupplivade och lite lätt euro skeptiska, National Front och andan från Jean Le Pen. I Tyskland, efter den senaste tidens valförluster så är Angela Merkel i en svag position, kan man nog också säga utan att oroa sig för att ha farit med några överord.

Trots detta, så är den medicin som delas ut till de drabbade länderna, en dos av tysk åtstramning á la 1923 års Weimar. Tanken är att budgetunderskott kan minskas genom minskade utgifter och stigande skatteintäkt medan konkurrenskraft kan återställas genom att minska kostnader och priser.

Men med tanke på den mångfacetterade karaktären av problem som euron står inför, så är denna blandning av depression och deflation en extremt farlig mix. Eftersom den minskar den aggregerade efterfrågan (G), så kommer en finanspolitisk åtstramning(I) att intensifiera det nedåt gående trycket på bostadspriserna och underminera kvaliteten på bankernas tillgångar.

Visserligen så kan om kostnaderna och priserna faller, konkurrenskraften gradvis återvinnas. Men sjunkande priser ökar också det reala värdet på skulder - både offentliga och privata - och gör skuldkrisen ännu värre. Merparten av den här röran förutspåddes av kritikerna av den monetära unionen när den gemensamma valutan infördes, men Europa eliten den bara plöjde på med Centralbankerna i ryggen.

Den gemensamma valutan skulle skapa konvergens mellan medlemsländerna. I själva verket har flera medlemmar i unionen istället gått isär.

Detta skulle leda till ett uppsving i tillväxt. I själva verket har det inte skett någon förbättring alls av några underliggande ekonomiska resultat och euroområdet har dessutom legat som en oxe klubbad av den globala finanskrisen.

Den privata sektorn antogs vara väluppfostrad och bankerna både nyktra och rimligt ansvarsfulla. Verkligheten skulle visa sig vara en helt och hållet annan. I själva verket ledde euron till en fastighetsboom som har lämnat ett redan skakigt banksystem tydligt utsatt.(Men det kan nog ingen ha missat?)

Vad euroområdet som sådant nu behöver nu är en hållbar, stark ekonomisk tillväxt. Ändå är detta en realistisk prognos endast för Tyskland om ens det alltså och dess omedelbara satelliter. Däremot de ekonomiskt perifera länderna, de står ovillkorligen inför oräkneliga åratal av ekonomisk depression om inte systemet havererar.

Förutsägbart nog så är botemedlet som erbjuds av politikerna ett alfabetssoppa av stödmekanismer, för att upprätthålla redan döda system, alla börjar dessutom med den magiska bokstaven E(European), och mer av den balsam som förmodligen inte riktigt övervinner alla praktiska fysiska problem, nämligen politisk vilja.

Med andra ord: Få inte panik, det kommer ändå att bli värre framåt natten.

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Engström.
Carl på social media

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram