Att yttra sig i termer av ett finansiellt Armageddon för bara någon tid sedan skulle ha förlänat uttryckaren en samling förvirrade blickar, tal om foliehattar och en allmän attityd av ointresse. Nu idag, är situationen emellertid något lite annorlunda, men folk beter sig ungefär som om de hade lärt sig om ekonomiska haverihändelser och de globala dominoeffekterna när de gick på dagis. Problemets kärna i saken är att när denna typ av terminologi träffar mainstreammedia (MSM), så kommer den i de flesta fall att förmedlas vidare färdigomförpackad i fördummad form och med utspädda definitioner som främjar en momentan inadekvat, stillbilds lik förståelse för omständigheterna.

För att vara helt säker, de flesta Svenskar idag, är nu väl medvetna om att världens politiska och ekonomiska fundament är ungefär lika stabila som färsk Brullépudding under en värmelampa. Problemet är alltså att medborgarna nu är beroende av att serveras den färdiglagade informationen av de traditionella medierna, som visar tanken på kollaps som "filmisk", en slags live action fantasi, som vi alla får spela med i, som en del av publiken, vi betraktar det hela på säkert avstånd, ifrån den mörka miljön i vår behagligt luftkonditionerade teater med en påse popcorn, surround Dolby ljud och en het speeddate för att hålla oss sällskap under de tråkiga delarna av föreställningen.

För tre år sedan, skulle att ens nämna tanken på en uppdelning av samhället eller en finansiell katastrof bortom en smärre recession medfört att vederbörande omgående skulle ha förtjänat epitetet "domedagsprofet", ettegentligen ganska odugligt och naivt försök av MSM att tysta argument i någon som helst ekonomisk analys, som klev utanför verksamheten som inhägnades av de alltmera konforma keynesianska ramarna.

Är då MSM äntligen på väg att fånga upp budskapet från de alternativa medierna? Nej, MSM antar bara valda delar av vårt gemensamma språk och förvrider dessa delar för att passa ur ett mera globalistiskt vänligt perspektiv.

Eftersom nu våra alternativa mediers läsekrets växer exponentiellt, och trafiken går mot skyhöga nivåer, medan MSM:s nyhetskällor är relativt sett krympande så förlorar MSM fortlöpande sin förmåga att fördunkla den på faktum baserade journalistiken, med sina över finansierade och mycket steriliserade anpassningar av beskrivningen av vår verklighet.

Så istället så försöker MSM att adjungera alternativa mediers speciella ordförråd, och förskjuta nyheters fokus, samtidigt som de lägger till sitt eget subtila spinn och sin sensationalism. Så varje gång den lilla pojken utbrister att kejsaren är naken, så ropar kejsarens lakejer som står på vagnen, att titta på den tokiga lilla pojken han har foliehatt.

När folk som inte känner till de alternativa medierna och denna den mera djupgående informationen, som alternativa medier tillhandahåller, hör talas om en "händelse", en depression, hyperinflation, etc., så blir deras uppfattning om konsekvenserna av sådana katastrofer är helt annorlunda än vår. De lever kort sagt i en Disney version av den kommande finansiella och sociala Armageddon. Det kommer att beröra dom lika mycket som Kalle Anka på julafton.

Naturligtvis, när ridån så går upp och förhandsvisningen är över och den riktiga showen väl tar sin början, då kommer ju ingen av oss ingen av oss, inte jag eller någon annan, att sitta bekvämt slappande utanför ramen för dessa olyckors inverkan för att bara avspänt se på. Vi kommer alla att obönhörligen delta, vare sig vi vill det eller inte. Så fortsättandet med det mediala krigandet är ett måste. Utbildandet av massorna om hela historien bakom de internationella händelserna och deras konsekvenser, fortsätter att stå som högsta prioritet på agendan, tills dess att sista droppen får bägaren att rinna över och spridandet av berättelsen om verkligheten bara blir en onödig övning i att peka ut det ändå för alla helt förskräckligt uppenbara.

Låt oss betrakta den beslöjade efterklangen av den senaste tidens händelser, den bredare syn på den kedja som binder ihop dem, samt vad vi kan förvänta oss inom en snar framtid i spåren av deras efterverkningar.

Om jag ur samtiden skulle välja bara en enskild tragedi för att kunna betecknas som ett symptomatiskt skolexempel på detta samhällsfenomen, så är det naturligtvis jordbävningen och den efterföljande tsunamin i havet utanför nordöstra Japan, som ledde till den nuvarande och otrygga härdsmältan i kärnreaktorerna vid Fukushima.

Nu har Japan omedelbara problem med västerländska nationer, särskilt medborgarna i USA, som instinktivt vände sig mot hotet om att radioaktivt nedfall kan färdas över Stilla Havet. Tyvärr så är nog radioaktiviteten det minsta av människans problem i ljuset av den japanska reaktorkärnans exponering.

Återigen, är Japan för närvarande nummer tre i den ekonomiska ordningen i världen, och effekterna av Fukushima händelsen har bidragit till möjligheten till utvecklingen av ett fullt krisspektrum, alltså kris i alla aspekter eller ur alla perspektiv.

För det första, så måste vi påminna oss själva, om att alltid hålla i minnet att incidenter i områden som Japan eller Mellanöstern INTE är den direkta orsaken till den globala ekonomiska eller sociala oron, de är bara triggerpunkter eller symptom, på en lavin som har byggts upp, eller ackumulerats, under de senaste tre till fyra åren.

Om Fukushima hade inträffat under 2007, så skulle de internationella marknaderna lätt ha kunnat absorbera slaget, men i dag, överallt så har ekonomierna blivit så försvagade av en implosion av den skapade derivat bubblan och de inflationsdrivande åtgärderna från Fiatvalutaskapande av privata organisationer inom BIS och IMF, att de inte längre har någon kapacitet kvar att skydda sig från ytterligare oväntade katastrofer. Vägs ände är nu nådd för detta system. Stora banker har spelat en sista omgång Roulette och har i detta satsat allt på fel färg i form av den globala ekonomins finansiella system och kippar därför nu efter ett sista ouppnåeligt andetag, tills hela konstruktionen börjar gunga och darra. En vindpust, en darrning, ett felaktigt drag, och det hela kommer att gå omkull.

Om du vill placera skulden för det kaos vi ska få se i efterdyningarna av Fukushima, se till att placera den där den hör hemma, på tröskeln till företagsvidunder som Riksbanken, BIS, IMF, Fed, Goldman Sachs, JP Morgan, HSBC, etc.

För det andra, Japans offentliga skulder i förhållande till BNP ligger nu alltså på 225 %, vilket är långt över gränsen som vanligen tillskrivs ett land på gränsen till fullständig skuld förstörelse. Situationen kring detta beskrivs ju ganska utförligt i den lilla lithanian ifrån igår. Kostnaden för att återuppbygga de områden som skadats av flodvågen ensam uppskattas till ca $ 300 miljarder. Den främsta oron mot bakgrund av japansk instabilitet, är alltså den kraftiga försvagningen av Japans exportmarknader. Japan är nästan helt beroende av sin exportförmåga för att stödja sin sjuka ekonomi, vilket innebär att de är beroende av att andra länder kontinuerligt köper deras varor. Eller omvänt så har Japan ingen egen inhemsk naturresursekonomi. Men 2008, så havererade den japanska exporten och den har inte förbättrats tillbaka till ens i närheten av de nivåer som nåddes tidigare före kreditkollapsen, åtminstone enligt de första siffrorna för 2010.

Jordbävningen och den nukleära härdsmältan 2011 har nog beseglat Japans öde. Det kan ta tio, tjugo, med trettio åren för dem att återhämta sig från detta bakslag. Tillverkning i den asiatiska nationen har redan försämrats i den snabbaste takten på nästan ett decennium och då skall vi bara inte tala om vad som händer om de tappar kontrollen över Postbanken. De har ju egentligen inget annat val än att gå till Pearl Harbour igen, de måste haverera det finansiella Petrodollarbaserade systemet eller gå under av att petrodollarsystemet haverera överiga finansiella marknader, så fungerar konkurrens antingen man vill acceptera detta eller inte, någon måste bli sist kvar och dollarhegemonin är nu så stor att den behöver bli global eller gå under.

Japansk matexport skys nu som pesten av den internationella marknaden, av rädsla för radioaktiv förorening. Premiärminister Naoto Khan vädjar nu till WTO för att uppmana sina medlemmar att undvika att stävja importen av japanska varor och Khan hävdar därvid att regeringen har kontroll på Fukushima situationen, trots att han rimligtvis vet själv hur det egentligen förhåller sig med verkligheten i sak.

Detta verkar uttryckande förefaller därför knappast vara beskrivande för verkligheten, inte minst med avseende på de rapporter om radioaktiv jod, på 10000 gånger de säkra nivåerna i vattnet utanför Fukushima, som har dykt upp i rapporter som Tokyo Electric Power Company nu vagt anger "kan vara felaktiga".

Hemlighetsmakeriet kring Japans reaktorhaveri är mycket oroväckande och påminner ur några aspekter om Tjernobyl olyckan 1986, då Sovjetunionen vägrade att ärligt rapportera vad som egentligen förestod. I den geografiska närheten så var städer helt oinformerade och okunniga om den verkliga faran med en härdsmälta, och det internationella samfundet hade inte en susning avseende omfattningen av att strålningen till Sverige, nästan hundrafemtio mil därifrån, upptäckte radioaktiva partiklar i atmosfären. Problemet med en inneslutning av ett reaktorhaveri i ett kärnkraftverk är att det frigör en stadig ström av radioaktiva ämnen i miljön ända tills anläggningen äntligen är begravd under tonvis med betong, bly, borsyra, och sand, alltså i motsats till ett kärnvapen, vilket detonerar, bestrålar omgivningen med partiklar, som sedan förlorar kraft efter cirka två veckor.

Fukushima kan om det inte lämnas inneslutet, komma att spy ut radioaktivitet i årtionden. Den japanska regeringen verkar inte vara så benägen att ge rättfram information om det berördas verkliga fara. Detta kan naturligtvis ha flera bottnar, men om vi då alltså bortser ifrån HAARP projekt och stulna kärnvapen ifrån kapade timmerbåtar i Östersjön.

Självklart, om de var helt uppriktiga, så skulle detta säkerligen larma vilt bland medborgarna, men ännu mera effektskapande så skulle detta skapa en flykt av investeringar i dollar från japanska industrin och börsen. Det enda rättvisa i Japan som verkar kunna locka investeringar kommer från yenen själv, som har skjutit i höjden mot den amerikanska dollarn allt sedan början av krisen. Skälen är som alla, som läser det som jag skriver, väl inser att den Japanska statskulden inte främst är skuld till andra än Japan själv

Yenen har klättrat stadigt mot dollarn sedan början av 1970-talet, från 300 yen per dollar, till bara 80 yen per dollar efter Fukushima. Jag tycker att det är ett intressant och anmärkningsvärt fenomen att nu, under tider av vad man med rätta kan kalla för finansiell osäkerhet, så skulle alltså de globala investerarna placerarna hellre satsa sina besparingar på valutan i ett land vars geografiska yta är på väg att bli radioaktiv, snarare än att lägga sina besparingar USA:s dollarvaluta!

Vad säger detta dig, om graden av förtroende som världen för närvarande har för dollarvaluta? Den är alltså sämre än radioaktiv!

Att Japan är en dedikerad exportekonomi innebär att ju högre yenen går, desto mer ansträngande blir växelkursen, och desto mindre kommer andra länder köpa från Japan. G7-länderna har redan försökt att på konstgjord väg slå ner på ökningen av yenen, men deras ansträngningar har gett föga framgång. Yenen har stannat på cirka 83 enheter per dollar. Knappast en förbättring som kommer att göra den japanska exporten mer livskraftig.

Så allt detta leder till vad? Hög hastighet på en deflationistisk depression för Japan. Men det är inte allt! Asiatiska handelsblocket, med Kina i spetsen påeldade av en stigande Yuan, har länge drivit på Japan för att ansluta sig, i flera år faktiskt. Japan har tidigare varit mindre än mottagliga för förslagen utifrån allehanda och många kulturella, politiska och ekonomiska skäl. Men nu, med den fullständiga undergång som pågår i landet av deras exportkapacitet, sp kan mycket väl Japan komma finna sig själva i en situation där man får gå med mössan i hand och tigga om att få gå med Asiatiska handelsblocket. Redan nu så har dock Asiatiska handelsblocket börjat erbjuda hjälp till Japans ombyggnads process, vilket nog inte precis gynnar Petrodollarkonglomeratets målsättning att lägga vantarna på den Japanska Postbanken för att rädda sin egen existens i den finansiella konkurrens där finalen nu står emellan petrodollar hegemonin och den övriga världen.

Vad innebär då detta för USA? Den närliggande hjälpen och säkerligen inte minst det historiska perspektivet av Amerikansk pålitlighet, som ju endast möjligtvis kan underträffas av Svensk dito, betyder att den japanska staten sannolikt nu kommer att påbörja en successiv dumpning av sina stora reserver av amerikanska statspapper och dollar och istället ersätta dem med kinesiska Yuan obligationer. Detta innebär en svår devalvering för dollarn inom en mycket snar framtid, som tillsammans med ett eventuellt avskaffande från omvärlden av dollarns reservvaluta status, betyder hyperinflation i Amerika. Därför måste nu till varje pris petrodollar systemet expandera för att inte dollarvalutan skall krascha i princip omgående.

Detta är den sanna karaktären av den händelse i Japan som jag beskriver. Det är inte en enda incident, utan en kedjereaktion som sprider sig systemiskt som cancer genom ett ekonomiskt system, vilket leder till bredare olycka än vad någon troligen har vågat föreställa sig.

Effekterna av den revolutionära glöden i OPEC länderna är ju något mera uppenbara till sin natur än de som orsakas av händelseförloppen i Japan, åtminstone för det mesta. Råolja klättrar mot 115 $ per fat just när jag skriver detta. Världsmarknaderna svänger vilt som en billig tivoligunga. Politiska allianser (särskilt mellan USA och dess främsta leverantörer av olja) blir då ansträngda. Dollarns koppling till olja är nu hotad.

Men detta är egentligen ingen överraskning. Som jag har diskuterat i flera tidigare artiklar, så är detta exakt vad som hände med det brittiska imperiet i början av 1950-talet när imperiet försökte ena Mellanösterns regeringar och behålla oljans handel enligt det brittiska pundet. Så småningom blev det brittiska samväldet indraget i otaliga arabiska konflikter och revolter som de inte kunde reda ut, och deras huvudsakliga innehavare av skuldförbindelser (varav en var USA) hotade att börja dumpa brittiska statsobligationer och det brittiska pundet som världens reservvaluta.

Låter detta bekant för fler utom för Frasse Lugmair? Som genast kommer att tänka på Iran 1953 när han läser detta.

Så nu är Amerika på god väg att upprepa samma misstag som britterna (troligen med viss designhjälp), så vad kan vi då förvänta oss av oron i Mellanöstern?

Det första är att råoljepriserna kommer att fortsätta expandera. Inte så mycket på grund av det som leveranserna avser (Libyen, till exempel, utgör endast 2 % av den globala oljeproduktionen), men mera på grund av en eskalerande misstro mot USA och dess finansiellt kopplade intressen i regionen, vilket alltså leder till en sannolik frikoppling av olja från dollarn, viljan att byta olja mot papperslappar är i avtagande kan man nog säga.

Obama administrationens svar på denna växande fara har, intressant nog, valt att inte fokusera på devalveringen av dollarn, utan istället att distrahera oss med ännu mer meningslösa teorier på utbudssidan. Vilket tyvärr öppnar dörren en smula för införandet av undantagstillstånd och åberopandet av 4 th amendment.

Presidenten (och nu använder jag den termen mycket löst utifrån vem som egentligen bestämmer) har funnit det lämpligt att presentera ytterligare en modell för gröna alternativ som förmodligen skulle minska det Amerikanska beroendet av utländsk olja. Tyvärr är detta en plan vars främsta satsning är att minska oljeimport till USA med en tredjedel under de närmaste tio åren, samtidigt som vi är i början när en energikris. Tänk på att denna plan av en eller annan anledning inte omfattar att utnyttja de omfattande råoljereserver som upptäckts i nordvästra USA.

Fullständigt briljant med andra ord! Klipp oljeförsörjningen med en tredjedel medan dollarn är mitt uppe i att förlora sin reserv status samtidigt som Obama fumlar omkring med biodrivmedel som huvudsakligen baseras på majs, en råvara som också nu exploderar i kostnader till följd av dollarns devalvering, och kräver mer energi för att förfina till slutprodukt än vad det så småningom producerar.

Finns det verkligen någon som längre tvivlar längre på att denna regering avsiktligt saboterar Amerikansk ekonomi, eller kanske mera korrekt uttryckt, främst har en annan nyttomaximering som främsta mål, än det allmännas bästa. Man behöver ju inte alltid beskylla dem för att enbart vilja jävlas.

Kina som under de senaste två åren viktat om sig för att istället  börja att köpa mer olja från Ryssland, i stället för ifrån Mellanöstern, medan man släpper dollarn som reservvaluta i den bilaterala handeln verkar nu nästan ha varit synskt, eller hur?....

Samtidigt som destabiliseringen av Mellanöstern sprider sig, det mest instabila läget är inte ens nödvändigtvis beroende av olja och dollarn, alltså Syrien. På grund av dess allianser och dess spänningar med Israel har Syrien blivit en hörnsten i Mellanöstern. Varje störning i Syrien kan leda till omfattande krig i regionen, som omfattar inte bara USA, utan även Ryssland.

Amerikansk utrikespolitik omfattar grunderna i en syrisk anslutning, men utelämnar en mycket viktig faktor, den förnyade ryska flottbasen vid kusten i själva Syrien. Det råder föga tvivel om att Syrien är i början av revolution just nu. Regeringen uppges ha svarat med samma mordiska taktik som har hänförts till Khadaffi i Libyen, bland annat att skjuta ner demonstranter med hjälp av krypskyttar (vilket innebär att soldaterna inte skjuter i slumpmässig panik, utan avsiktligt plockar ut mål och dödar obeväpnade medborgare i kallt blod), för att väcka ilska.

Kommer då USA eller FN reagera på en Syrisk omvälvning som de tidigare har reagerat på den i Libyen? Om de gör det, så räkna med en krutdurksreaktion långt mycket mera våldsam än vi ännu har sett, och förvänta också då att Ryssland börjar att få ett mycket större intresse för affärer i Mellanöstern.

Flödet av händelser från det ena till det andra, smälter samman och ändrar riktning som strömmar i en flod och detta kan bli förvirrande, om inte rentav skrämmande. Den underliggande strömningen av ekonomiers interferenser och politiska spänningar är ofta skymd av desinformation, samt störs i sin karaktär av samtidiga katastrofer.

Oavsett om vi står inför en motgång eller tusen på en gång, är irrelevant. Summan av kardemumman är att vi inte kan förlora fokus, vi kan inte misslyckas, och vi kan inte sluta. Det finns inget annat val än att gå framåt, och att vinna.