När en taleskvinna för Internationella valutafonden (IMF) sade vid en presskonferens den 17 mars, att Japan har ekonomiska medel att återhämta sig från den förödande tsunamin, så undrade skeptiker vad hon egentligen menade. Var det ett artigt sätt att säga "Du är på egen hand?"

Taleskvinnan Caroline Atkinson sa, "Den viktigaste politiska prioriteringen är att ta itu med de humanitära behoven, infrastrukturen behöver återuppbyggnad och samhället måste ta itu med den nukleära situationen. Vi anser att den japanska ekonomin är stark och välmående, samhället och regeringen har fulla ekonomiska resurser för att hantera dessa behov. "

Tillfrågad om Japan hade bett om hjälp från IMF, sade hon, "Japan har inte begärt några finansiella stöd från IMF." Så själva uttalandet i sig från en finansiell institution som inte rimligtvis har varken kompetens eller någonting annat för att möta något som helst behov i denna situation, för nog närmast ses som ett uttryck för någonting annat

Skeptiker frågar sig naturligtvis hur ett land med en statsskuld på över 200 % av bruttonationalprodukten (BNP), överhuvudtaget skulle kunna vara "starkt och rikt?

På CIA Factbooks lista över skulder i förhållande till BNP av 132 länder år 2010, så var Japan i toppen på listan med 226 %, vilket passerar även Zimbabwe på 149 %. Grekland och Island var på femte och sjätte plats på 144 % respektive 124 %. Ändå så är Japans kreditbetyg fortfarande AA, medan Grekland och Island befinner sig i BBB kategorin.

Hur kan då Japan lyckats med att inte bara behålla sitt kreditbetyg, utan även sin status som den näst eller tredje största ekonomin i världen, under denna helt enkelt jättestora skuld belastning?

Svaret är inte osannolikt att den japanska regeringen förfogar över en viktig finansieringskälla:

Vilket som svar inte är någon mera vågad slutsats. Den Japanska regeringen äger världens största depositariebank, alltså bank för inlåning.

Som USA: s vicepresident Dick Cheney en gång sa: "Underskott spelar ingen roll, de äger faktiskt ingen som helst roll, åtminstone inte när du äger den bank som är din huvudsakliga kreditgivare.” Japan har därför varit immun mot de spekulativa attacker som har vidfarits länder som, Portugal, Irland, Island och Grekland, eftersom Japan ännu inte har gått i fällan att bli beroende av utländsk finansiering.

Japans regering är nu därför indirekt den största innehavaren av privat sparande i världen, vilket gör regeringen till världens största kreditkorts motor. Den mesta delen av pengarna i ekonomi av idag börjar som banklån, och depositionerna utgör därför den magiska pool från vilken krediternas pengar genereras. Japans Postbank är inte bara världens största depositariebank, utan även den största statsägda banken i världen. Till och med 2007 så var banken också den största arbetsgivaren i Japan, och innehavare av en femtedel av statsskulden i form av statsobligationer.

Eftersom Japans enorma statsskuld i stort sett innehas av dess egna medborgare, så har landet inget att oroa sig för avseende att några utländska investerare kommer att förlora förtroendet.

Om det kommer att bli press på statsskulden, så måste detta alltså i sådant fall vara resultatet av att den egna medborgaren inte vill finansiera landet längre. Och eftersom många japaner finansierar regeringen via konton hos Japans Postbank - som i sin tur köper statsskulden – så skulle denna institution kunna vara en inkörsport för en övergång till att inträffa. Alltså att IMF och BIS skulle kunna få ett dominerande inflytande i banken och därmed i Japan.

Det skulle kunna förklara varför Japans Postbank har varit ett veritabelt slagfält för stridande politiska fraktioner i över ett decennium. Den Japanska Postsparbank Systemet dateras till år 1875, men 2001 så ombildades Japans Postbank till ett oberoende offentligt bolag, det första steget för att privatisera verksamheten och att sälja ut den till investerare. När den nyvalde premiärministern Junichiro Koizumi försökte driva igenom omstruktureringen, så träffade han dock på ett våldsamt motstånd.

Under 2004 så reformerade därför således Koizumi sitt kabinett och han utsåg reformvänliga människor till nya ministrar, och skapade till och med en ny position för Postbankens privatiserings minister och utnämnde en Herr Heizo Takenaka till tjänsten.

Genom att privatisera Japans Postbank, så syftade [Koizumi] på att bryta det strupgrepp som politiker och byråkrater länge hade utövat finansiellt över tilldelningen av ekonomiska medel i Japan och att ingjuta ny konkurrens i landets finansiella tjänster, alltså införandet av den gamla vanliga metoden för plundring som bedrivs av BIS och IMF. Hans plan var därför också i alla fall kulissmässigt att skapa ett potentiellt aptitretande mål för inhemska och internationella investerare: Japans Postbank och dess förgreningar kunde då skryta med samlade tillgångar på mer än 380 biljoner yen (US $ 3200000000000). Men snart alla vet ju att rätten att monetarisera skuld till betalningsmedel för handel, är det som avgör slutet.

En $ 3000000000000 tillgång är ju förvisso aptitretande för vilken girig bankir som helst som inte begriper funktionerna bakom pengar. I en omorganisation 2007, blev Postbankens besparings division separerad från kontakten med övriga grenar, vilket gjorde Japans Postbank till en riktig bank.

Den då nyskapade Japans Postbank kunde fritt koncentrera sig på bankverksamhet, och dess nya status gjorde det möjligt att diversifiera sig till nya affärsområden, såsom bolån och kreditkort där den utländska konkurrensen givetvis var grynhård.

I någon mån så kom denna diversifiering alltså att tvingas på den nya banken, av Koizumi. Vilket även var en form av den speciella behandling som erbjöds bankens föregångare och som tvingade dem att upphöra, vilket tvingade Japans Postbank att investera mera äventyrligt för att behålla insättarna - och, slutligen, för att locka investerare när banken noterades på aktiemarknaden.

Det var planen och Japan Post har investerat mer äventyrligt, men banken har ännu idag inte gett upp sin regerings privilegier. Den nya finansministern Shizuka Kamei har bromsat privatiseringen, och bankens aktier har inte sålts. Samtidigt har koncernens Postbank vuxit till enorm storlek och har passerat Citigroup som världens största finansiella institution, och den har förgreningar till nya områden, vilket verkar sällsynt alarmerande för konkurrenterna inom BIS och IMF. Den statligt vårdade kolossen skulle ju hypotetiskt kunna utnyttja sin blotta storlek för att krossa rivaler, utländska såväl som inhemska.

Innan mars 2011 tsunamin, så var detta kanske inte helt förvånande just vad banken verkade göra. Men nu efter Tsunamin talas det om att återgå till den nyliberala modellen, med en utförsäljning av offentliga tillgångar för att få medel till att återuppbygga samhället. Ibland faller saker sig på ett sätt som nära nog ser ut som en tanke.

Lustigt nog så börjar faktiskt media direkt att förmedla budskapet av att hur hemskt det än verkar, så skapar ödeläggelsen av jordbävningen i Japan en möjlighet för dess politiska klass att driva igenom många reformer som DPJ [demokratiska partiet i Japan] länge har lovat och som landet så desperat behöver. Vaaaad kan det vara för någonting månntro som då avses?

Med andra ord, en chans för investerare att äntligen få tag på Japans prisade offentligt ägda bank och dess massiva bas av inlåning, som hittills skyddat den Japanska ekonomin från attacker av utländska finansiella rovdjur och som rent faktiskt i det omvända perspektivet utgör att hot mot det tillväxtberoende systemet i västvärlden.

Före 1990-talets början så var Japan världens ledande innovatör för industri och konsumtionsvaror. Den japanska offentlig-privata modellen garanterade Japanerna en hög levnadsstandard och fritid för alla, med mycket av arbetet utfört i form av robotdrivna maskiner.

Men Japan var också världens största fordringsägare och utgjorde därför ett hot mot andra internationella intressen. Bank for International Settlement (BIS), "centralbankernas" central bank "i Basel, Schweiz, visade år 1988, som för övrigt var samma år som jag vann JVM i styrkelyft vilket var en annan händelse av betydande karaktär, att BIS hade befogenhet att skapa eller förstöra banker och ekonomier, detta när den skapade Baselöverenskommelsen och ökade kraven på bankernas kapital från 6 % till 8 %. Japans banker var dåtida ännu mindre väl kapitaliserade än andra banker, vilket medförde att höjda kapitalkrav tvingade dem att skära ned på utlåningen, vilket nog därför inte nödvändigtvis måste ses som någon slumpvis genomförd åtgärd ifrån BIS sida, de kan ju faktiskt rent av ha varit medvetna om detta.

Bostadsmarknaden i Japan hamnade i och med detta i en stor bubbla. Baselöverenskommelsen blev till proppen som när den drogs ur tömde hela havet. När kreditsystemet kollapsade, så gjorde även bostadsmarknaden, vilket skapade en recession i Japan liknande vad som det är i USA idag. Vilket osökt leder tanken till att detta rent faktiskt skulle kunna var ett samband till vad som nu sker i Japan, alltså om inte Centralbanksystemet vore en så vida erkänt filantropisk samling individer.

Fastighetspriserna föll och lånen havererade när säkerheterna för lånen skrumpnade ihop. En nedåt gående spiral följde, som slutade med en total konkurs av bankerna. Banksystemet måste räddas av staten. I huvudsak kunde bankerna nationaliseras, även om det ordet undveks för att förhindra väcka kritik. Hur ställde sig då BIS och IMF till detta förlopp? Ja, vi kan nog utgå ifrån att deras beundran lätt kunde överskattas.

Nikkei aktiemarknaden kraschade och tog de japanska industrierna med sig ner i fallet. Inte förrän år 2001 var det så äntligen åter möjligt för västerländska investerare att penetrera den japanska marknaden som tidigare varit stängd för dem, att åter gå in i fusions marknaden för förvärv och åtminstone börja att förvärva mindre lönsamma japanska företag. Stora offentliga företag blev åtminstone delvis privatiserade, inklusive järnvägen, televerket och teleoperatörerna, kort sagt bolag med hög igenkänningsfaktor för utförsäljning, men regeringen var faktiskt fortfarande emot att släppa sitt livsviktiga Postbank tjänste system. Man får nästan intrycket att någon begrep sig på det finansiella systemets metod att monetarisera enskild skuld till betalningsmedel och vad detta ovillkorligen för med sig.

Grundandet skedde alltså ursprungligen år 1875 och postsparbankerna blev ganska populära hos det japanska folket och Japan hade snart fler platser med Postbankkontor än USA.

Japanska Postbanker specialiserade sig på att erbjuda små krediter till låginkomsthushåll, i konkurrens med privata sparbanker som krävde högre räntor och ansågs mindre säkra än regeringens Postbank system.

Postbanker var också attraktiva för spararna, eftersom de erbjöd en speciell form av tids inlåning som kallas teigaku besparingar, eller "fast belopps besparingar", på ganska förmånliga villkor.

Dessa var insättningar med 10-åriga löptider från vilka insättarna kan ta ut pengar med kort varsel utan påföljd, vilket gör bankerna mycket likvida och minskar ränterisken. Det fanns en formell gräns på 10 miljoner yen i insättningar per individ eller hushåll, men detta var inte strikt, och förmögna sparare skulle kunna kringgå det genom att samtidigt hålla flera konton i banken.

JPB låg till grund för ett unikt och ur ett västligt perspektiv lite svårbegripligt system av upp och utlåning, som alltjämt drivs nästan som en "skugga" av banksystemet och som ibland kallas "Japans andra budget". Post besparingar kanaliserades till statligt anknutna banker eller vidarebefordrades till olika statligt anknutna institutioner, där utlåningen styrdes av japanska finansministeriet (MOF).

Detta formaliseras efter andra världskriget till någonting som heter FILP, vilket gjorde detta system med postbanktjänster till "en stor, ogenomskinlig pool för finansiering för olika ändamål av politisk utlåning".

Till skillnad från den nationella budgeten, så hade budgetanslag till FILP inga krav på parlamentets godkännande. Medlen kanaliserades till lokala myndigheter, statligt anslutna offentliga företag och offentliga sektorns finansiella institut i egenskap av högt specialiserade långivare. Men märkligt nog så verkade makt korrumperande även här. Även om många länder har statligt arrangerade program för lån, så var det japanska programmet anmärkningsvärt för sin storlek. År 2001 innebar FILP programmet över 400 trillion Yen ett belopp motsvarande 82 % av Japans BNP.

Detta var det året Japans Postbank bildades som ett nytt oberoende offentligt bolag, men det var fortfarande ägt av staten, och de anställda behöll sin ställning som tjänstemän. Nya regler uppmuntrade myndigheter som tidigare hade åberopat FILP lån att utfärda sina egna värdepapper, alltså räntelåneobligationer, och FILP byråerna behövde inte längre ha automatisk tillgång till postbanktjänsternas sparfonder. Men Japans Postbank köpte det mesta av de obligationer som emitterats av offentliga organ, och flödet av medel blev i stort sett oförändrat.

Enligt det liberaldemokratiska partiet (LDP) - det parti vars kadrer styrde Japan nästan oavbrutet från partiets bildande 1955 till dess nederlag i allmänna val för två år sedan – har politiker, byråkrater och företagsledare utvecklat ett starkt nät av beskydd och sammanlänkade intressen som slutade med att skattebetalarnas pengar kanaliserades till offentliga arbeten med mycket tvivelaktiga motiveringar.

Men Japans politiska kultur började förändras för tio år sedan, då Junichiro Koizumi, som då var LDP: s ledare, vann en anmärkningsvärd valseger genom att han lovade att avveckla sitt partis korruption, omskrivet till den förankrade strukturella etablering och de kapitalintressen som hade stöttat upp den. (Dagen före valet, förklarade Koizumi i ett berömt tal att han skulle "förstöra LDP.") Han drev igenom en viktig omstrukturering och privatisering av Japans Postbank, som inte bara är Japans Postbanktjänster, utan alltså även världens största sparbank av tillgångar och källa till en stor andel av finansieringen för offentliga arbeten.

När Koizumi mötte på motstånd, så lovade han i sann Samurajanda att "disciplinera" sina motståndare. När det japanska överhuset inte godkände hans privatiserings förslag, så upplöste han underhuset och uppmanade till ett allmänt val. Några veckor senare, så hade hans privatiseringsplaner passerat båda kamrarna i riksdagen.

Privatiseringsplanen påbörjades 2007 och var tänkt att sluta i en fullständig privatisering av Japans Postbank år 2017

Bland andra effekter, så genomdrev Koizumi reformer av det politiska och kulturella utrymme, vilket som beteende omgående numera känns igen även av blinda på mycket långa avstånd, för en verklig tvåpartisystem, alltså ett bipartisanpolitiskt system - en öppning som därför inte alldeles oväntat greps av det demokratiska partiet i Japan, som sedan gradvis har utvecklats till en ”trovärdig” kraft sedan dess bildande 1998. Detta DPJ leds nu av premiärminister Naoto Kan, som sedan starten av den nuvarande krisen, har underlåtit att ge ett helt övertygande resultat. Han har märkligt nog pendlat mellan kraftfulla insatser av ledarskap och ren obeslutsamhet.

Denna obeslutsamhet inom DPJ, har varit särskilts tydlig i hanteringen av Japan Postbank. DPJ utsåg Shizuka Kamei, som är ledare för ett litet koalitionsparti som kallas folkpartiet, till minister med ansvar för Postbanken. Herr Kameis tillträde bestod i att direkt frysa postsparbankens fortsatta privatisering.

Det kommer alltid att vara oenighet mellan DPJ, vars kärna av medlemmar tror(de tror naturligtvis vad som de är tillsagda att tro) på argumentet om att Postbank och försäkringsbolag bör säljas ut för att vitalisera den privata sektorn, och Herr Kamei's PNP, vars främsta mål är att expandera Postbankens inflytande. Vem som helst med bara ett minimum av monetär förståelse inser att  man sannolikt i Japan har haft en tur i oturen som man skall vara rädd om och vårda ömt.

Men Herr Kamei och hans parti har dock haft övertaget i denna debatt utifrån att de kan stödja sin retorik på sakligt grundade argument och Herr Kamei har varit särskilt högljudd om behovet av att vända kurs för privatiseringsivern

Minister Kamei har också lovsjungit behovet av att stödja kämpande små och medelstora företag, vilket har uppgivits ha skapat oro för att regeringen skulle anta en socialistisk strategi för den privata sektorn.

Särskilt alarmerande är det enligt vissa inte oväntade kritiker att Herr Kameis inlägg tyder på att regeringen skulle skydda små och medelstora företag med ekonomiska problem via ett tillfälligt stopp för återbetalningar av lån. Precis som vore det fallet att det primära i en ekonomi inte var bankverksamhet, ve och fasa!

När långivaren har problem, kommer vi att rädda dem med skatter och när låntagaren är i knipa, kommer vi ge dem en respit [på sina lån]. Det är den naturliga saken att göra, enligt Herr Kamei vilket får affärsbankerna att se rött, givetvis.

Det var accepterat att Kamei skulle stoppa och inaktivera den förra regeringens privatiseringsprogram att separera och sälja ut den statliga bank och försäkringsverksamheten till 2017.

Men nu, utan något synbart samråd med andra fiskala och administrativa politiken ministrar, har herr Kamei bytt ståndpunkt till ett signifikant förändrat privat sparande beteende i förhållande till offentlig finansiering förmåga, som vore det  att en yttre kris behövde stärka landet emot någonting, så märkligt.

Den argsinte 73-årige finansministern föreslår - ja, krävde, faktiskt - att Japan Postbankens enskilda insättnings gräns skall höjas till Y20 miljoner ($ 230.000) och Japan Post Insurance högsta ersättnings åtagande skall vara Y25m.

Därigenom har han alltså avsevärt expanderat Japan Posts förmåga att använda sina besparingar och premier för att finansiera statsskulden.

Per den 31 mars förra året, 74 % så var Postbank och posttjänst försäkringsbolagets samlade tillgångar Y303 biljoner (som är, $ 3,480 miljarder) hållna i Japanska statsobligationer (JGB s) och ytterligare 4 % i lokala statsobligationer.

Detta genom att använda Postbankens 24 000 skyltfönster, Japans Postbank (världens största sparbank) och Japan Post försäkring (landets största personliga försäkringsgivare) som då höll Y280.2 biljoner av insättningar och reserver försäkring, motsvarande 19% av de japanska hushållens finansiella tillgångar.

Kamei motiverade flytten med att säga, "Verkligheten är att vi utfärdat en massiv mängd Japanska statsobligationer och vi behöver någon som köper dem - vi bör vara tacksamma att Post banken är villig att köpa." Klockrent, men BIS och IMF lär ju ha hållit sig för skratt!

Kameis agerande var bra för staten och bra för folket, men dess utländska och inhemska konkurrenter var alltså kanske inte fullt så nöjda. En koalition av organisationer som företräder amerikanska, kanadensiska och europeiska affärsintressen invände att förslaget borde beakta "bästa internationella praxis för att säkerställa lika konkurrensvillkor" och att det skulle medföra "nya och allvarliga frågor beträffande Japans åtagande att fullgöra sina internationella GATS [Allmänna tjänstehandelsavtalet] skyldigheter. "

I ett sista desperat försök att fördröja utbyggnaden av den Japanska Postbanken, med sju ekonomiska föreningar, som representerar alla typer av privata banker, så gjordes på torsdagen 31/3-11 ett gemensamt uttalande mot regeringens beslut att kraftigt utvidga bankens roll på finansmarknaderna.

Centralbankligan ryker nu av ilska över regeringens beslut om att höja det maximala beloppet som kan förvaras på ett konto på posten banken från Y10m ($ 112.000) till Y20m och låta långivaren få tillgång till ett vidare spektrum av verksamheter än Postbanken har varit tillåtet att bedriva hittills.

De hävdar att regeringens insats, som för närvarande till 100 %, ger Postbanken nästan en statlig insättningsgaranti, kommer att uppmuntra insättarna att flytta sina besparingar från privata banker till insättningar i Postbanken. De är också oroliga för att Postbanken, landets största bank med inlåning, kommer att inkräkta på de få lönsamma områdena som finns inom bankverksamheten i Japans tröga ekonomi.

Japans Postbank har dessutom börjat diversifiera sig bort ifrån handel med låg ränte statsobligationer till mer lukrativa investeringar. I december 2010, sade media att man nu avsåg att inleda arbetet med sitt första utländska kontor i London, "som syftar till att få den senaste finansiella informationen där för att hjälpa till att diversifiera systemisk kapitalförvaltning."

Det kallar jag för krigsförklaring med klass.

Men detta var alltså innan den förlamande tsunamin och den kärnkraftsolycka som denna utlöste. Om detta kommer att slutligen tvinga fram Postbankens privatisering, det återstår att se. Andra utsatta länder har sålt av sina tillgångar bara för att hamna i skuldslaveri till externa kreditgivare.

Den japanska regeringen kan lugnt sitta tillbakalutade med sina enorma skulder, eftersom den ränta som detta innebär är extremt låg. För den privata ekonomin är statsskulden pengar. En stor offentlig skuld till det japanska folket innebär att japansk industri har pengar att bygga. Men om Postbanken säljs ut till privata investerare, då inte bara riskerar räntorna att stiga och störta regeringen i skuldfällan, man kan nog påräkna detta som faktum, vilket är det som regeringen i Japan hittills i stort sett undgått helt genom att inte sälja ut Postbanken.

De japanska människorna är intensivt patriotiska, dock, och de kommer troligtvis inte att bara lugnt lämna sig till att domineras av utlänningar. De gillar i allmänhet sin regering eftersom de anser att den faktiskt tjänar deras intressen. Förhoppningsvis så kommer den japanska regeringen att ha tillräcklig framsynthet och ett mod för att hålla fast vid sin kolossala offentligt ägda bank och vidare att använda den för att utnyttja sitt folks sparande till krediter som behövs för att bygga upp sin sargade infrastruktur och undvika en förödande skuldbörda till utländska intressen.