Låt Ringen sjunka till girigheten innan den drar med oss!

2011-03-30

 

Med hänsyn till det rådande och nu snabbt annalkande ekonomiska läget i världen i allmänhet och landet i synnerhet, så krävs en ny samhällsekonomisk inriktning, avseende det finansiella system som skall beskriva ekonomin och utgöra mätverktyg på värde för att möjliggöra handel, ett system som bygger på en analys som vilar på relevanta och reala grunder och inte som idag på ett fiktionsmässigt förtroende för skuldens värdebeständighet. Att de "tappra Libyerna" genom revolution har lyckats kämpa sig till rätten till en ny Centralbank som är ansluten till petrodollarhegemonin, är ingenting som säger att systemets livslängd nu blir betydande, snarare tvärtom.

Bakgrund

I nära ett halvt sekel har världen nu åsett hur västvärldens industri och jordbruk, systematiskt har avvecklas och att ekonomin istället mera har förvandlats till en alltmera rent spekulativ och konsumtionsdriven ekonomi. Operatörerna av detta uppsåtliga förlopp tilläts att 1931 ta över hela det internationella bankväsendet och har därefter även korrumperat den ekonomiska vetenskapen, vilket har medfört att ett begränsat fåtal aktörer genom detta har blivit mycket rika och många har blivit mycket lurade.

All lagstiftning som tidigare hade införts för att förhindra den koloniala utplundring, som dittills bedrivits av kolonialmakterna, har sedan efterhand systematiskt åsidosatts. Detta inklusive Glass-Steagall Act från 1933, vilken då förbjöd sammanblandning av affärsbankerna och investmentbankernas områden.

Det egentliga förloppet är i stora drag, att alltihop utgick ifrån det nuvarande banksystemets skapande 1931, igenom Bretton Woods vidare till olika kreditavregleringar under 1980 talet vidare till idag, inom de länder som var och är anslutna till IMF och BIS, och sedan vidare via dessa länders anslutna banker.

På detta sätt så kunde förloppet genomföras och det nuvarande läget uppstå, efter det att valutaormens fasta växelkurssystem slutligen hade dödats av de sju bankerna i Coalition for business and finance reform, och att växelkurserna således hade börjat flyta fritt, vilket var en förutsättning för att kunna öka takten på kreditexpansionen, så accelererade haveriförloppet

Under 1990-talet har sedan bankerna byggt upp en jättelik systemisk finansiell derivatbubbla, vilken kan liknas vid ett kedjebrev eller ett pyramidspel,  som hela tiden måste matas med en alltmera ökande valutamängd eller omskrivet egentligen skuldsättning, för att inte falla ihop. Och som nu består av 2/3 av den finansiella sektorns omslutning. Delen baspengar  i de västliga ekonomierna är runt 10 % som i någon mån kontrolleras av Centralbankerna, sedan är den övriga delen på 90% hänförlig till det penningskapande som regleras utomdemokratiskt genom Baselrelerna.

Så inte nog med att enskilda marknader får cykliska förändringar, dessutom skapar det systemiska utseendet ett långsiktigt oundvikligt systemhaveri.

En betydande stor del av valutan i detta derivatspel, kom i och för sig ifrån fast egendom, igenom kreditexpanderade utgivna bostadslån, som var grundade på en alltmera stigande prisvärdering.

Med denna prisbildning som grund, så använde kreditinstituten sedan dessa värdesäkrade lån som stomme för att skapa olika värdepappersinstrument med bolånen som bas, och vidare ännu mer fantasifulla finansprodukter som exempelvis CDO och CDS derivat.

Ju mer säkra pengar ifrån tecknade bolån som strömmade in, desto större vinst kunde kreditinstitut och banker göra genom att spekulera med dessa värdepapper, vilket då i sin tur inbringade ännu mera pengar till att expandera fram nya bolån.

Det var denna värdepappersmaskin som pressade upp huspriserna och de vidhängande lånen på dessa hus, upp till den nu innevarande nivån.

Eftersom detta även innebar att kravet på en ökande valutamängd är absolut vid tillväxt, så började bankerna, för att bolånen skulle fortsätta generera pengar, istället sänka kraven för långivning, vilket till slut ledde till att det utgavs lån till individer som inte hade råd med dem, och detta bara för att hålla maskinen i gång.

Bankerna har alltså principiellt sett, överlevt på vad som de har fått in genom att helt enkelt skapa, köpa och sälja fiktivt kapital, ända tills fiktionsekonomin blev så stor, att det inte gick att hålla  uppe för den reala delen av ekonomin, och den fiktiva delen då började spricka. Detta är vad vi kan se idag och vad vi stå i nu.

Analys och slutsatser

Dagens finanssystem där privata aktörer tillåtits att skapa valuta, vilken övriga marknader alltså skall konkurrera om, är fullkomligt grundlöst ur ett långsiktigt samhällsekonomiskt hållbarhetsperspektiv.

Att det nu rådande systemet skulle vara en adekvat konstruktion, som klarar att optimera olika marknaders aktörers olika behov av valuta till lika villkor, för att på ett effektivt sätt kunna bedriva handel med varandra, detta är en ren massprojicerad vanföreställning.

Det spelar ingen roll hur mycket förtroende som tillmäts en företeelse, detta tillmätande förändrar ändå ingenting i sak för denna företeelse.

En ytterligare villfarelse med alla dess krispaket är ju att skattebetalarna får tillbaka sina pengar. Tanken med att staten tar över värdepapper ifrån bankerna, anges vara att de åter skall stiga i värde. Detta i sin tur förutsätter att finansmarknaden förmår att ånyo bygga upp en fiktionsekonomi av exakt samma modell med samma förutsättningar, något som väl måste anses vara helt orimligt. Men visst, man kan ju säga att skattebetalarna får tillbaka sina pengar, men problemet är väl snarast då att pengarna har fått ett helt annat värde.

Det reala ekonomiska volymvärdet behöver expanderas, relativt det fiktiva valutavolymvärdet, detta för att åstadkomma en realvärdeanpassning av valuta och finanssystemet. Eller omskrivet så finns det alldeles för mycket pengar i omlopp i förhållande till rådande värdegrund och återbetalningsförmåga.

Den ”Svenska modellen” fungerar alltså inte alls långsiktigt idag och knappast heller ens kortsiktigt längre, det vore en ren osanning att anföra något sådant.

Nu har alltså skapandet av finansinstrument medfört att en fastighet kan motsvaras av många fler värdepapper, lånen har sålts vidare och utgjort värdegrund för utgivning av ännu större lån och så vidare. Dessa många värdelösa instrument, vilka nu olika stater nu tar över, har numera närmast en obetydlig förankring i fast egendom – fastigheter eller verkliga värden, vars pris alltså inte någonsin kommer pressas upp igen till de nivåer som var rådande då den fiktiva ekonomin sprack. Och detta beror alltså till en stor del på att mätverktyget valuta har en havererad värdegrund.

Åtgärder

 Statliga Banklagskommittén (Banklagskommitténs rapport SOU 2000:66 om ”Banker i kris”) förslår att banker i kris sätts under omedelbar offentlig administration. Banklagskommitténs rapport innehåller flera användbara delar och stycken under förutsättning att man har rätt förutsättande systemiska grunder.

Detta innebär att staten tar över en krisbanks hela ledning, styrelse och dess ägaransvar. På så sätt kan en bank i kris drivas vidare som vanligt, och öppna nästa dag igen som vanligt, medan kundförluster och obetalbara skulder utreds och hanteras inom den demokratiska processens ramar.  Detta är av central betydelse eftersom valuta är ett av samhället tillhandahållet verktyg för handel med varor och tjänster.

Staten går vidare in med insättargaranti och trygga småsparares konton upp till 500 000 skr. Småsparare behöver i detta inte rusa till banken för att i panik ta ut sina pengar, utan kan använda sina lönekonton och bankkort som vanligt. Alla andra skulder betalningsstoppas och fryses till dess bankens tillgångar och skulder klarlagts.

Banken kan därefter behandlas på samma sätt som andra företag på obestånd. Om inte tillgångarna räcker, skall förlusterna skrivas av, först mot det egna kapitalet inklusive ägarinsatserna. Därefter tvingas ägarna till fordringarna före betalningsstoppet att ta förlusterna. Fordringarna skrivs ned genom sedvanliga ackord eller konkursförfaranden. Banklagkommitténs förslag föreskriver att banken inom två år antingen ska ha rekonstruerats, sålts eller likviderats.

Det som inte berörs i detta, är om det i fall som i det nuvarande är en fråga om att systemet i sig fallerat på grund av en alltför vidlyftig kreditgivning/valutabildning. Vilket ur detta perspektiv måste innebära en skuldavskrivning emot bankernas balansräkningars innehåll av kreditexpansion, för att på så sätt realvärdeanpassa valutavolymens värde genom att minska valutavolymen genomskuldavskrivning.

Men med Banklagkommitténs förfarande så befrias staten ifrån ansvar från huvuddelen av bankernas dåliga affärer, i och med avskrivningarna i balansräkningarna ifrån allt ansvar. Detta samtidigt som betalningssystemet för både privatpersoner och företag fortfarande kan fungera, så kan nytt kapital används för näringslivets realekonomiska kapitalförsörjning, i stället för att som i nu täcka bankernas förluster på dåligt givna krediter.

På detta sätt undviks kreditåtstramning och en efterföljande långdragen kris i den reala ekonomin. Statens räddningspaket kan i stället ägnas åt att, mitt i krisen, sätta igång statliga infrastrukturprojekt och privata industrisatsningar, t.ex. höghastighetsbanor eller kommunala nyttofunktioner, som kan hjälpa sysselsättningen inom bilindustrin genom en omställning till produktion av realvärde.

Slutsatser

För skapa ett långsiktigt fungerande ekonomiskt system, så krävs att valutaförsörjningen och valutavärdets ansvar hålls odelade hos en och samma part, vilket innebär att bankernas valutabildande förmåga ovillkorligen måste hållas under gällande restriktioner för detta.

Vilket i ärlighetens namn skall erkännas dödar all vidare bankverksamhet, men man får väl som någon annan sade se detta som ett uttryck för utvecklingen där bankerna och offeraltare som institutioner i mänsklighetens tjänst nu inte längre har någon plats i det moderna kommunikationsklimatet, alltså som vinstmaximerande verksamhet för enskilda aktörer på samhällets bekostnad.

Det i för samhället ur alla perspektiv mera gynnsamma ekonomiska utfallet är således ett helt statligt banksystem, detta eftersom enskild nyttomaximering ändå aldrig kan vara största möjliga allmännytta.

Just nu råder en enorm brist på valuta på i princip varenda kapitalmarknad på jordklotet. Det finns dock enorma volymer med fiktivt bildad valuta, uppbundet i former av övervärderade fastigheter, kreditderivat och andra finansinstrument, vars värdegrund vilar på en efterfråga som inte längre gäller.

Problemet i nu är att dessa tillgångar inte går att realisera och använda, av det enkla skälet att de nu saknar värdet motsvarande den valutabildning som de har utgjort grunden för, inte ens om de ändå fortfarande skulle ha något värde, så vill innehavaren sannolikt inte realisera sin förlust.

De enorma likviditetsunderskotten på valuta och finansmarknaderna blir utifrån detta något av ett moment 22 läge i nuvarande situation.

Givet att staten tillskjuter likviditet så kommer bankerna att först försöka befria sig ifrån att behöva realisera sina förluster, vilket i sin tur innebär att den tillskjutna likviditeten ändå inte kommer att nå den realekonomiska marknaden, där denna likviditet verkligen behövs. Bankerna ser inte främst till samhällets nytta, utan givetvis främst till sin egen nytta.

Eftersom förlusttäckningsbehoven är av rent astronomisk natur så kommer inga likviditetsinjektioner i världen få effekter på den innevarande realekonomiska situationen, så länge dessa likviditetsinjektioner går via banksystemet, eftersom detta banksystem inom all överskådlig tid kommer att helt absorbera injektionernas effekter.

Eftersom valutans bärare av värde är skulden så blir den punkt, då inte återbetalningsförmågan räcker till att hantera sedan tidigare bildade skulder och deras räntor av helt central och avgörande natur i detta. Denna punkt kan benämnas skuldmättnadspunkten i en ekonomi med skuld som värdeupprätthållande storhet till valutan.

Efter denna punkt så kommer alltså den större delen av varje nybildad valutaenhet att åtgå till försörjningen av de sedan tidigare bildade skulderna och deras räntor.

Den konkluderande slutsatsen och tillika förslag, blir således att det utifrån dessa grunder följer att finans och valutasystemet, måste vara så reglerat att ansvaret för valutabildningen helt kontrolleras av staten, annat är mer eller mindre argument som inte skall göra ont i oförstående öron och att vidare detta hålls lika för hela den gällande valutaregionen, samt syftar till att verka för samhällets bästa.

Vilket alltså ovillkorligen implicerar ett förstatligande av finanssystemet.

Varför: Därför att ränta är samhällsekonomisk ineffektivitet.

Statliga banker, med en banklagstiftning som reglerar och administrerar verktygen för handel inom valutaregionen, bör alltså vara en grundläggande del av finans och valutasystemet, av fundamentala skäl som i ovan. Privata banker blir således egentligen bara uppenbara risker för samhällsnyttan i och med att vinstmaximeringen ändå alltid bekostas av samhällsnyttan.

Detta postulat blir dessutom helt ovillkorligt, om valuta som handelsinstrument skall vara en allmännytta i samhället.

Där utav kan endast berättigade ränteintäkter uppbäras av staten, som är ensam skapare av valuta, vilken då är den ensamt ansvarige för valutavolymvärdet inom valutaregionen.

I en ännu större utsträckning gäller och tydliggörs givetvis detta, om konkurrensen om valutan som betalningsinstrument vidare skall fördelas grundläggande och förutsättningsvis lika över marknadsaktörer och individer inom valutaregionen, vilket rimligen måste anses vara demokratiskt önskvärt.

Vidare så måste – som tidigare nämnts – valutavolymen realvärdeanpassas, vilket bara kan ske genom att den omvända processen i förhållande till den nuvarande kreditbildningen äger rum. Således måste bankerna bära dessa skuldavskrivningar via en minskning av balansräkningens tillgångssida.

Eftersom tillhandahållandet av krediter är en ovillkorlig förutsättning för välfärdssamhällets utveckling och fortbestånd, så måste valutavolymvärdet kontrolleras samtidigt som den reala ekonomins behov av likviditet upprätthålls.

Detta kan endast ske genom kommunalt eller regionalt baserade banker, vilka har reala regionala infrastrukturella värden till grund för sin valutabildning.  

Undertecknad anser utifrån ovanstående resonemang följande, att den svenska riksdagen skall verka internationellt för en omorganisation av det internationella finans- och valutasystemet, och samarbeta med internationellt för att införa ett nytt finans och valutasystem och i detta att:

  1. Omorganisationen av systemet måste ha karaktären av ett konkursförfarande kontrollerat av staten/Riksbanken, där man skriver av spekulationsskulderna – vilka utgör merparten av skulderna i de stora affärsbankernas, investmentbankernas och även flera andra finansinstitutioners och till och med svenska kommuners balansräkningar – samtidigt som man, upp till en viss gräns, skyddar småsparares sparmedel i till exempel pensionsfonder och andra icke-spekulativa finansinstrument, och garanterar finansieringen av nödvändig verksamhet inom den reala ekonomin.
  2. En tanke kan vara att vill man behålla sina tillgångar på banken så får man även behålla sina skulder

Det gemensamma och allmännas bästa måste gå före finansiella fordringar skapade för att öka finansbubblan och den enskilda nyttan.

2. Ett nytt regelverk behövs och bildas för att garantera den för produktion och internationell handel nödvändiga stabiliteten:

a. växelkurser beslutade genom överenskommelser mellan stater (fasta växelkurser) skapas, vilket förhindrar spekulativa marknadsfluktuationer;

b. regleringar införs beträffande kapitalrörelser för spekulativa ändamål (kapitalregleringar) som gynnar långsiktiga investeringar i den produktiva realekonomin och motverkar spekulativ ekonomi.

c. ett kreditsystem införs vilket möjliggör långsiktiga investeringar till låg ränta i infrastruktur, industri och högteknologi (produktivt inriktade krediter), för att bryta med de senaste decenniernas inriktning som istället har uppmuntrat till snabba vinster och bestraffat produktiv verksamhet.

3. detta kreditsystem faställes konstitutionellt, i stället för det i nu rådande penningsystemet. Därför att det är ett faktum att centralbanker som godtyckligt sätter pengar i omlopp för att anpassa penningmängden, vilket gör det nu nödvändigt att skapa ett system som istället tillhandahåller krediter med främsta syfte att främja ekonomisk utveckling.

Denna modell har sitt ursprung i den amerikanska författningen, och tillämpades av en amerikanske finansministern Alexander Hamilton, och återupptogs sedan av Abraham Lincoln och av Franklin D. Roosevelt under börskraschen och depressionen på 1930-talet.

Det var vidare kreditsystemtanken som grundlade det ursprungliga Bretton Woods-systemet.

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Engström.
Carl på social media

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram