Ecuadors president Rafael Correa meddelade den 12 december att hans regering kommer att ställa in betalningarna på de 3,8 miljarder dollar i statsobligationer som innehas av utländska finansinstitutioner.

Detta motsvarar nära 40% av statens sammanlagda utlandsskuld.

"Jag har gett order om att räntebetalningarna inte ska göras, så landet ställer in betalningarna på sina utlandsskulder.Vi tar det fulla ansvaret för detta faktum."

Den 20 november varnade Correa för att Ecuador avsåg att inte betala utlandsskulden, eftersom den är "illegitim, korrupt och illegal" detta enligt de slutsatser som denna dag drogs av Kommissionen för en fullständig granskning av de offentliga krediterna (CAIC), som regeringen i Ecuador hade satt samman i juli 2007 för att genomföra en revision. CAIC består av internationella ekonomer och juridiska experter, och kom fram till att utlandsskulden mellan 1976 och 2006 fungerat som en illegitim och illegal plundringsmekanism.

Skulden steg från 16 miljoner dollar 1976, till 4,2 MILJARDER dollar 2006, trots att man netto fört över 7,1 miljarder dollar i räntebetalningar under denna 30-årsperiod.

Denna ingående CAIC-studie visar att den f.d. Federal Reserve-chefen Paul Volckers höjning av räntorna år 1981 upp till 21% ledde till att Ecuador fick ställa in betalningar på lån man tagit till 6 procents ränta, och att de senare återfinansieringarna fick de obetalda räntorna att skjuta i höjden till astronomiska nivåer. CAIC:s studie gjorde ett projektionsfall som visar att om räntenivåerna hade legat kvar på 6%, så skulle Ecuador ha betalat av sin skuld 1995. Sedan dess har man dock betalat ytterligare 5,4 miljarder dollar – och trots detta har man enligt IMF fortfarande 4,2 miljarder kvar i skulder.

Ecuadors skuldmoratorium är det första i sitt slag sedan Argentina ställde in betalningarna i december 2001. I det fallet vägrade president Nestor Kirchner orubbligt att böja sig för de internationella fonderna. I Ecuadors fall har de internationella finansiella fonderna börjat komma med olika hot, vilket kan belysas genom ett telegram från nyhetsbyrån Reuters, som diskuterar vilka "möjliga scenarion som Ecuador kan tänkas stå inför", bl.a. konfiskation av ecuadorianska tillgångar eller frysning av bankkonton i utlandet; oljebolag och andra utländska investerare kan dra tillbaka investeringar; och allt detta kan "utlösa politisk instabilitet i ett land där de tre senaste presidenterna störtats till följd av tumult på gatorna och i kongressen

Först Island som rimligtvis kommer att ompröva sitt betalningsåtagande gentemot IMF, sedan Ungern, Ukraina och Lettland, och nu kommer den globala finanskrisens andra våg där det inte längre handlar om att rädda enskilda finansinstitut utan faktiskt istället om hela nationer.

Denna våg bryter nu in i realekonomin med full exponentiell kraft.

För vår svenska del så handlar det nu främst om att de övriga baltiska staterna Estland och Litauen, likt Island och Lettland, kan tvingas att komma till, bland annat, oss med tiggarstaven., eftersom våra bankers kreditexpansion varit mycket omfattande i regionen.

Det går ju ganska enkelt att hävda att vi därför inte bara som grannar, därför har ett moraliskt ansvar att hjälpa dessa våra grannländer. Men i det här så handlar det lika mycket om självhjälp, detta eftersom de svenska bankerna Swedbank, Nordea och SEB vilka genom mycket aggressiv utlåning, där dessa i praktiken har finansierat dessa länders i relativa termer gigantiska bytesbalansunderskott, och detta genom sin eurodominerade utlåning till hushåll och företag i dessa länder genom kreditexpansion och valutabildning på efterfrågebaserad värdegrund.

.

För att hypotetiskt rädda bankernas balansräkningar, eller undvika systemhaveri, så gäller det att försöka hjälpa dessa länder att undvika en devalvering, vilket naturligtvis inte är möjligt att undvika, eftersom inbillning saknar bytbart realvärde.

Sedan är inte frågan om huruvida den lönedeflationsprocess som initierats i exempelvis Lettland, ändå kommer att leda till samma sak, för det gör den, men egentligen för bankernas del så har detta den fördelen att anpassningen fördelas över en längre tidrymd.

Inom euroområdet finns det också en lång rad länder som löper överhängande risk att nödgas söka hjälp under allt mera tyngande bördor. Det handlar dels om Irland och Spanien, två länder som efter utlåningsfester och kollapsförlopp av bostadsmarknader med få motsvarigheter, detta i kombination med mycket stora bytesbalansunderskott, ser allt mera instabila ut. Vidare så gäller detta Grekland, Italien och Portugal, samt kanske även Cypern, länder där sociala oroligheter på senare tid har accentuerats.

För dessa länder så faller huvudansvaret för att hjälpa till naturligtvis på de länder som har kreditinstitut med stora fordringar, som är skapade utifrån ingenting, i dessa länder samt även i någon mån de övriga euroländerna.

Men därutöver sitter även EU-länderna Bulgarien, Rumänien och kandidatlandet Kroatien i liknande bekymmer. Problemen kan därigenom smitta Österrike och Italien som har banker med stor exponering mot dessa länder, i form av givna krediter som grundats på efterfrågebaserad prisbildning. Polen har också bekymmer. EU-kandidatländerna Serbien och Turkiet är två länder som är bräckliga vad avser den finansiella stabiliteten med en mycket svag bytesbalanssituation.

Ett faktum är att uthålligheten såväl som sundheten och bärigheten i de senaste årens snabba globala tillväxt framstår allt mera som en ren illusion skapad av fiktivt bildade värden.

Detta eftersom den globala tillväxten har gått hand i hand med dessa växande globala finansiella obalanser/marknader, där vissa länder som Kina, Tyskland, Japan och i viss mån även Sverige, har trott sig ha samlat på hög medan andra länder med USA i spetsen har låtit sina underskott växa.

Därtill kommer kombinationen av stigande priser på tillgångar som möjliggjorts av finansiellt fiktiv ingenjörskonst som har skapat denna valutabildande kreditexpansion, och i slutändan en stigande efterfråga för varor och tjänster.

Allt fler människor och länder har igenom detta system börjat leva på kredit istället för produktion av fysiskt fördelningsbara realvärden.

Den stora frågan i nu är faktiskt hur man ska kunna undvika en kollaps i det globala efterfrågeperspektivet. De nu hårt skuldsatta länderna behöver ju direkt minska sina underskott genom att dra ner sin import, för att undvika finansiell kollaps och bankrutt till rådande inkomst.

Helst så skulle detta ske genom att de ökar sin export, men detta ter sig inte särskilt sannolikt i rådande klimat, med hänsyn till att ingen kan öka sin export utan att någon annan ökar sin import.

Ansvaret kommer därför i första hand att falla på de stora överskottsländerna och då framför allt Kina, Tyskland, Japan , oljeexport länderna och i viss mån Sverige att alltså stimulera sin inhemska efterfråga för att undvika denna kollaps.

Detta ser verkligen inte så där helt lätt ut, särskilt med hänsyn till att dessa överskottsländer kommer att drabbas hårdast av kollapsen i finans och valutasystemen.

Man kan ju undra om någon centralbank av uppsåt misstagit sig i skrivningen mellan stimulera och simulera för länge sedan.