Affärsmän eller tillverkare kan antingen vara verkligt fria näringsidkare eller statister, de kan antingen ta sig på den fria marknadens ansvar, eller så kan de söka mot trygga särskilda statliga förmåner och privilegier. De väljer efter sina individuella preferenser och värderingar. Men banker är i sig själva därav lika ovillkorligt som naturligt benägna till att vara nyttoskapande statiska, alltså så fullkomliga som någonting av människan skapat kan vara. De skapar således absolut ingenting ur ett nyttoskapande perspektiv, de tar till sin systemiska grund betalt, för att tillhandahålla ett verktyg(pengar) som gör att folk inte behöver bedriva byteshandel, och dessa banker tar dessutom så mycket betalt att i princip all nytta med handeln tillfaller bankerna.

Affärsbanker är alltså banker som inte enbart bedriver inlåning och förvaring av individers medel och som möjligen bedriver utlåning med full kapitaltäckning, vilket även detta är ett mycket tveksamt systemiskt beteende. Men som är engagerade som de är nu, i ett kreditsystem med fraktionella reserver, dessa banker är egentligen på den fria marknaden, alltid balanserande på vägen till en konkurs, antingen det nu är deras egen eller statens, så länge som systemet är ändligt. Följaktligen så är de också i någon egentlig systemisk omfattning, alltid föremål för statliga stöd och räddningsaktioner antingen nu detta ännu syns uppenbart eller inte för betraktaren

Affärsbanker gör därför även med en viss given naturlighet, mycket av sin försäkringsverksamhet till regeringens verksamhet, i form av obligationer, i Sverige och utomlands.  Detta är alltså uppköpandet av räntebärande statsobligationer som inte i princip behöver någon grundläggande kapitaltäckning överhuvudtaget. Därför har de ett lika grundläggande inneboende egenintresse av att främja statliga underskott, eftersom skulden är i deras fall förtjänsten som de i förtäckta termer alltså tvingar skattebetalarna att lösa in med detta system av statsskulder. Detta för vidare även ännu vidare med sig att bankirer, då tenderar att knytas samman med regeringens politik, och alldeles givet då också försöker att påverka och kontrollera regeringens åtgärder i inrikes och utrikespolitiska frågor.

Det är fullkomligt unikt i dagens samhälle att ett sådant enkelt bondfångeri alltjämt kan bestå i sin upphöjning till någonting som närmast kan liknas vid religiösa villfarelser eller den gömda ärtan under en av tre muggar. Att den dumme bonden i industrialismens linda inte kunde se igenom dessa kaskader av ord och beteenden som liknar bildning, det kan man väl möjligen till nöds acceptera, men att vi i det förväntat, i alla fall som vi säger, öppna och jämlika samhället samtidigt accepterar ett sådant här system, det är ingenting annat än ren och skär galenskap eller då möjligen förledd dumhet.