Vapnet i rummet allegorin avser i det följande vår typ av regering. Medan många människor inte vill tänka på detta alls och förmodligen inte ens vill erkänna det för sig själva, så är regering kraft. Varje lag, varje skatt, varje reglering som skapas, backas upp av ett hot om att våld kan komma att användas mot dig. Många före mig känner till detta och har kommenterat detta förhållande. Jag är inte säker på vem som var först att lägga fram "pistolen i rummet" allegorin, men jag har läst att den kommer från både Harry Browne och Murray Rothbard.

Hur som helst, så tänkte jag försöka presentera mina egna korta förklaringar till vad vapnet i rummet kan innebära. Men jag ber dig nu hålla i minnet att regeringen har att följa det som den som skapar pengar anstiftar, för denne är den egentlige innehavaren av makten, regeringen blir då exekutör för makten som är Centralbanksystemet.

Låt oss säga att det finns två personer i ett rum. De sitter med ett bord mellan sig. På bordet ligger en pistol. De argumenterar om någonting som de båda tycker är viktigt, exempelvis utbildning av barn och hur denna utbildning skall finansieras. Den ene personen hävdar att föräldrarna till barnet ska betala för utbildningen och den andra personen hävdar att kostnaden bör fördelas emellan alla människor som lever i samhället oavsett om de har barn eller inte och oavsett om huruvida de kommer att använda skolan tjänster eller inte, eftersom barnens lika rätt till utbildning är så viktigt och de är vår framtid.

Argumentationen blir alltmer intensiv. När allt kommer omkring så är detta en mycket känslomässig fråga, eftersom det handlar om det som dessa personer inbillar sig är det viktigaste i deras tillvaro, inte barnen, utan pengarna. Båda parter tror sig ha goda intentioner och vilja det bästa för mänskligheten och dess avkomma. Efter en stund har dock ingen av parterna gett vika en tum. Plötsligt plockar den ena parten upp pistolen och pekar det på den andra parten. Han hotar att använda pistolen om den andre inte håller med honom. Den andra parten, den med vapnet riktat emot sig, är förbluffad. Han tar ett par andetag, ser djupt in i mynningen på den pekande pistolen, så bestämmer han sig för att den presumtive skytten är seriös och kommer i själva verket att använda pistolen, kastar då upp sina händer och säger till den andra personen att han nu håller med honom. Personen som plockade upp pistolen sätter nu pistolen i sina byxors linning och därefter lämnar huset med ett belåtet leende, medveten om att han har vunnit argumentationen. Omskrivet så kan ju detta uttryckas som att bankerna har givits rätt till våldsmonopolet genom sin rätt att skapa pengar och försätta individer i skuld.

Egentligen så var det som exempel personen som argumenterade för en allmänt finansierad skolgång som vann argumentationen och vapnet som argument i våld som den då andre personen plockade upp, det var regeringen. Personen tog i exemplet alltså upp pistolen och tog denna med sig. Individer som då framgent skulle vilja argumentera med pistolpersonen inser med ett minimum av tanke att denne fortfarande har den större våldspotentialen i form av pistolen kvar som slutargument i en eventuell debatt. De vet också att vederbörande kommer att använda pistolen. De vet också att hans vänner, AKA massmedia, utifrån pistolens närvaro inte främst kommer att ställa de obehagliga frågorna utan sannolikt kommer att dunka honom i ryggen och berätta för honom att det faktiskt ligger en fördel i att hålla oliktänkande kort. De som inte håller sig kuvade skall fås att hålla sina munnar stängda så de bara att gå längs vägen som innebär att komma överens och försöka att så gott de kan, försöka minimera det intrång personen med pistolen kan komma att göra deras liv om de inte lyder.

Exemplet belyser varför samhället måste betala för allmänhetens skolgång oavsett om de använder denna eller inte. Detta beror på pistolen i rummet.

Om någon vägrar att betala sin skatt, eller den del av skatten som betalar för offentliga skolor, då kan vederbörande snabbt förväntas befinna sig i fängelse, förlora sin egendom, eller värre.

Egentligen belyser detta exemplet med herre/slav förhållandet, alltså att vi alla är slavar till ”regeringen”. Det innebär ungefär samma sak som att en obeväpnad man blir en slav till någon med en pistol, om han vill överleva. Det blir en fråga inte bara för privat äganderätt, utan istället en fråga om vem som äger vem. Just nu är det alltså inte samhälleligheten som är högst upp i näringskedjan av ägande, det är Centralbankerna och vi ägs av Centralbankerna.

Om någon vägrar att betala sina skatter, mera specifikt fastighetsskatt, så kommer denna att finna ganska snart att denne inte äger sin "privata egendom". Även om man äger fastigheten direkt, eller har haft egendomen i familjen i flera generationer, så kommer regeringen snabbt ta reda på vem som verkligen äger egendom och om de sedan vägrar att betala sina skatter, oavsett om någon av deras tjänster någonsin använt, så blir det påföljder. Så om en familj bestämmer sig för att den vill skicka sina barn på en privat skola, kommer de då att kunna sluta betala den del av sin fastighetsskatt används för att finansiera skolor? Jag tror inte det. Om det var, vad sägs om de hushåll som inte har några barn som använder skolor, kommer dessa då att vederfaras detta nöje? Jag tror inte det heller.

Detta mer eller mindre indikerar att Bankerna genom "samhället" med sin rätt till beskattning egentligen alltid äger din bostad. Strunt samma att det var ditt arbete som gjorde att du fick råd att införskaffa egendomen, eller att du kom att "äga" den på annat lagligt sätt. Låt oss göra antagandet att de flesta människor skulle ha råd att köpa sina hem eftersom de arbetar hårt och tjänar tillräckligt med pengar för att betala för detta. Även om de har betalat av sina lån och inte ens har inteckningar och därför kan drista sig till att med någon moralisk logik titulera sig som ägare till fastigheten, kan denna tas ifrån dem om de vägrar att betala sina skatter.

Förmodligen äger de egendomen beroende på produkten av sitt arbete, men de kommer inte att göra så fortsättningsvis, om de inte fortsätter att ge en given del av produkten av sitt arbete till bankerna genom "samhället".

Vilken typ av relation råder det då mellan fastighetsägaren och kommunen? Jo, när någon annan äger rätten till produkten av annans arbetskraft, så låter det i alla fall som en herre/slav relation i mina öron. Det är då sannerligen inte frihet. Om en herre äger en slav, kan slaven då äga sig själv? Även om det så bara är en enda ynka procent av produkten av individens arbetskraft, då är denna person till denna andel en slav.