Två mycket viktiga steg i insikt är nu helt nödvändiga för människan att ta, insikten om att skulden är det inte enda sättet, och insikten om att skulden är det sämsta sättet. Välstånd uppnås inte på bekostnad av framtiden. Det samhälle som slutligen tar dessa båda faktum till sitt hjärta kommer att åstadkomma otroliga saker faktiskt ...

Någon kanske tror att krisen är över? Några av Europas politiska ledare har alltid hittills inramat euroområdets kris som en valutaattack från anglosaxiska spekulanter. Om detta är din uppfattning, så kan du slappna av. Dessa spekulanter är på väg i motsatt riktning. Marknaderna har lugnat ner sig. Krisen är i så fall över per definition för dig. Men i Egypten destabiliseras det forna samhället.

Detta är därför naturligtvis intellektuell lättja. Lika lat som försöket att rama in krisen som en rent finansiell kris. Det var alltid bara en enkel finansiell kris i Grekland . Men ingen annanstans och inte heller framöver i Grekland. Finanspolitiska regimskiften är således logiskt sett ingen lösning. Det är bara politisk marionetteater.

Varje seriös diskussion om en permanent krislösnings mekanism skulle rimligtvis behöva börja med en mer exakt definition av problemet. Jag skulle beskriva detta problem som en kris med avseende på förpliktelser som uppkommer utifrån underkapitaliserade och fragmenterade nationella banksystem, en kris som dessutom förvärras av en skillnad i konkurrenskraft mellan länderna inom valutaunionen. På egen hand skulle konkurrenskraftens komponent per land möjligen vara i en "tråkig men inte allvarlig" kategori. Men med en gemensam skuldsättning och konkurrenskraft då blir problemet allvarligt.

Men om någon ändå vidgår eller tror att detta är en kris som måste lösas, så är en plan för att harmonisera pensionsåldern eller att fokusera på den gränsöverskridande arbetskraftens rörlighet bara dumt.

Men detta är likafullt vad diskussionen i Bryssel för närvarande gäller. Detta tyder inte precis på någon framträdande förmåga att hantera situationens allvar, antingen detta nu grundar sig på ovilja eller oförmåga. En mer seriös inställning till krishantering för en valutaunion, den skulle givetvis börja med en övergripande EU-omfattande plan för att rekapitalisera och krympa banksektorn, omskrivet till skuldavskrivning och ett överförstatligande av hela det finansiella systemet. Då skulle omstruktureringen ske oavsett om utlandsskulder måste omstruktureras. Så varför drömmer man om politiska nationella samordningsmekanismer, i en post-kris värld i stället för att lösa den kris som vi redan har? Read my lips: Det är egennyttan som styr denna löjliga charad som kallas politik, som blir allt mindre trovärdig med tiden.

Av de två kritiska frågorna om krislösning - rekapitalisering av banker och avskrivningar av statsskulder – Så är vi nationellt och principiellt sett på tillbakagång avseende den första och möjligen underskattar vi konsekvenserna av den andra. Det är svårt att beräkna den exakta kostnaden för vad det kommer att kosta att rekapitalisera hela den europeiska banksektorn. Fjolårets bank stresstester kom upp med ynkliga € 3,5 miljarder – i ett pinsamt uppenbart medvetet försök från EU: s tillsynsmyndigheter att förvränga fakta och vilseleda allmänheten. Allt jag hör om nästa omgång av stresstester säger mig dock att någon återigen kommer att försöka dölja sanningen, varför annars skapa bevis för framtida fortlevnadsmöjligheter om verkligheten ändå talar för sig själv och är så bra, då finns det ju ingen fara på taket?

Varför är EU så ovilliga att lösa krisen, med tanke på vad som står på spel? Det finns två anledningar. Den första är att de nationella tillsynsmyndigheterna fokuserar på sin egen banksektors konkurrenskraft som är deras levebröd. De fruktar äkta stresstester som genomförs från London eftersom Europeiska bankmyndigheten kan missgynna deras egna banker. Den andra är att det skulle bli mycket kostsamt. Regeringarna skulle behöva betala verkliga värden för att nationalisera och rekapitalisera, sina banker.

Många är förvånade över att höra om alla räddningsaktioner så här långt – men det lån till Grekland som gavs förra året och inrättandet av Europeiska Financial Stability Facility i maj förra året - har ännu inte kostat skattebetalarna ett öre. Dessa lån täcktes av garantier. När vi väl tvingas att börja lösa krisen på riktigt, då kommer det att bli både dyrt och kännbart. Greklands skuldsanering kommer att innebära enormt stora förluster för banker och försäkringsbolag.

Några av dessa kostnader kommer till slut hamna hos skattebetalarna. Jag skulle också bli extremt förvånad om inte Irland kommer att tvingas in i en skuldsanering - åtminstone av de ledande banklånen - och detta skulle också ha kostsamma finansiella dominoeffekter över hela Europa. Idén att Grekland och Irland kan betala tillbaka sina skulder i sin helhet, och i tid, är en hoppets triumf över allt vi vet från historien om finansiella kriser.

Men äkta krislösning också är politiskt riskabelt. Politiker tycker inte sällan att det är mer lämpligt att tala i termer av konkurrenskraft i stället - ett ämne som de känner till och ett som är lite lättare att förmedla, lite mindre farligt eller laddat. Men deras statistik är inte bra, den haltar betänkligt. Kommer någon ihåg Lissabonagendan, en numera nedlagda mellanstatlig insats för att stärka EU: s konkurrenskraft?

En ökning i den södra delen av den europeiska konkurrenskraften är ju inte precis någonting som man kan komma överens om skall inträffa under middagen. Det krävs en massiv förlust av nationell suveränitet och djupa snitt i de nationella systemens löneförhandlingar och trygghetssystem. Om man har siesta i Grekland utifrån värmen, så blir det helt enkelt inte metrologiskt kallare bara för att Berlin dikterar arbetsrättens villkor.

Inget land, inte ens Grekland, har ännu utarbetat något öppet klargörande av innebörden för allmänheten i vad som utan tvekan skulle utgöra den största förändringen i socialpolitiken under mer än ett århundrade.

Även om någon accepterar Angela Merkels pakt för konkurrenskraft som någon form av rent efterkris samordnande program, så saknar detta program fortfarande all trovärdighet eftersom det är konstruerat alldeles för mycket som ett tyskt försök att pracka sin egen Tyska sociala och ekonomiska ordning vidare över på andra länder. Detta är det största trycket på tysk politisk hegemoni under min livstid. Det är det priset som den tyska förbundskanslern kommenderar som krav för henne för att acceptera en höjning av lånetaket i EFSF.

Som en motprestation, som alltid i dessa affärer, skulle nog i alla fall jag be Tyskland om lite mera än bara en större EFSF.

Sylvie Goulard, en fransk liberal ledamot av Europaparlamentet, påpekade förra veckan att om Angela Merkel talar om konkurrenskraften så bör ju rimligtvis även andra ha rätt att tala om en euroområdets obligation. Jag håller med. Det är verkligen inte någon attraktiv möjlighet för, låt säga Spanien, att ha en arbetsrätt som kommer från Berlin, en valuta från Frankfurt, men skulderna kvar i Spanien.

Jag är inte säker på vilken kris Angela Merkel problemlösnings mekanism kommer att lösa. Men den kris som jag har observerat under de senaste åren, den kommer att fortsätta mot systemets ovillkorliga kollaps.