När "det europeiska projektet" en gång utformades som ett mål, så var innehållets syfte i denna form att Tyskland skulle skapa ett europeiskt Tyskland som ett alternativ till den andra möjligheten, ett tyskt Europa. Ingen mera revolutionerande nyhet alltså och definitivt ingenting som gynnar den fria individen med sin tanke.

Ett tag såg det faktiskt ut som om grundarna hade, eller i vart fall inte ännu var helt chanslösa att lyckas, särskilt när dessa skapade euron som det viktigaste steget och instrumentet för en ersättning av nationalstaterna med en europeisk union, eller åtminstone ett euroområde.

Sedan 2008 så kom ju som bekant den finansiella krisen som grundades på att skuldmättnadspunkten passerades, givetvis först i de ekonomiskt perifera länderna, och Tyskland fick då istället för att bli en skatteupptagande bankfascistoid medelpunkt, bli den huvudsakliga finansieringskällan för att förhindra, eller döljandet skulle måhända vara en mera korrekt beskrivning, av skuldhaverierna i Grekland, Irland, Portugal och kanske Spanien och Italien, för att bara inte tala om Belgien, den intellektuella hemvisten för den spirande Eurokratin, och en nation till synes oförmögen att ens bilda en regering på egen hand.

Nu är alla dessa länder medlemsstater i euroområdet, och hela EU, stående på tå inför den alldeles uppenbara möjligheten att deras strävan att inordna Tyskland i ett enat Europa är på väg att misslyckas, och att Europa istället kommer att dansa till den trevliga tyska Tyroler musiken i ett tyskt Europa, som nu är på väg att växa fram. Men, dock inte heller denna gång före en kamp av flera nationer för att behålla det lilla som ännu återstår av deras en gång så dyrköpta nationella oberoende.

Efter stora vedermödor så överlämnandes de fastställda Eurokratiska villkoren vid ett toppmöte strax innan helgen, detta gjordes av bankfascismens lojale förkunnarinna som vore hon ett väsen ur en Wagneropera, Tysklands förbundskansler Angela Merkel, med Frankrikes president Nicolas Sarkozy vid sin sida som en liten men lydig typ som viftar på svansen. Belöningen av villkoren är att Tyskland kommer att stödja de ekonomiskt drabbade länderna, om de, ja just det, blir mer tyska.

Mera precist uttryckt så kan detta beskrivas på följande vis. I utbyte mot kontanter så förväntas dessa länder att anta lagar om att anpassa sig till Tysklands pensionsålder, avskaffa indexering av lönerna i förhållande till inflationen, kopiera den politik Tyskland använde sig av för att göra sina varor mer konkurrenskraftiga på världsmarknaderna, harmonisera skatterna i hela euroområdet, om inte inom hela EU, och ange fasat gränser för ländernas/regionernas förmåga att dra på sig skuld.

Dessa självständighetens uppgivande villkor, de verkar Angela Merkel anse vara ett rimligt utbyte för vad som å andra sidan i huvudsak är ett avtal för att skulderna i de utsvävande länderna skall överföras till Tysklands starka balansräkning. Jag tycker att Rothschilds uttryck om att den som har makten över ett lands valutaskapande inte behöver bry sig om några lagar, är någonting som fler borde tänka på i detta. Hon vet alltså mycket väl att hon kommer att få betala ett pris i form av högre statslåneräntor när kreditvärderingsinstituten värderar dessa faktorer i och med dessa nya skyldigheter och risker, vissa av dem framgår uppenbarligen redan medan andra lurar fortfarande i de mörka hörnen av balansräkningar för andra nationer och deras banker. Men som jag tidigare så försiktigt antytt så ligger inte hennes främsta lojaliteter mot Europas befolkningar i allmänhet, nog faktiskt inte ens mot den Tyska befolkningen i synnerhet utan mera speciellt mot Centralbanksystemet

Minnen I detta: Grekland hällde faktiskt mer än bara lite sötningsmedel över sin bokföring i flera år, Irland vägrade att erkänna att dess banksystem hade kollapsat, och Spanien har ännu inte tvingat alla sina regionala banker, eller Cajas, att städa upp i sin bokföring och stötta upp kapitaltäckningskvoterna. Detta är ett maskätet råttbo, om ens det, som Angela Merkel vill ha in i sin nationella bokföring, jag tror att många överskattar Angela Merkels filantropiska böjelser i kombination med att de underskattar Angela Merkels förståelse för konsekvenserna av ett Eurohaveri, för Centralbanksystemets fortlevande.

Sant är förvisso, att en del av de oroliga nationerna redan har kapitulerat för några av Tysklands krav, men gissa om detta beror på oro för sig själva eller för Tysklands allmänna välmåga och vilka tror någon egentligen gör den bästa bedömningen av den egna ekonomin?

Spaniens fackföreningar har kommit överens om att skjuta upp pensionsåldern till 67 från 65 år, och göra en sammanslagning av flera Cajas som gör bankerna tillräckligt starka för att möta upp i kapitalbehovet för kapitaltäckningskvoterna med 20000000000 € ($ 27 miljarder euro) av de 30000000000 € regeringen säger att bankerna behöver. Irland har fördubblat 2011 års underskott-minskningsmål. Vissa portugisiska banker kommer att avstå från utdelning i syfte att stötta upp kapitalet, och regeringen har drivit upp pensionsåldern till 65, med ökningar knutna till tillväxten i den förväntade livslängden

.

Allt detta erkänner och godkänner Angela Merkel som vore hon anställd hos BIS eller IMF. Men hon vill mer, mycket mer: Hon vill se ett slut på restriktioner för nya företag avseende kartellbildningar och jag vet inte varför jag osökt drabbas av en plötslig huvudvärk och kommer att tänka på IG Farben, ett slut på budgettrixande som döljer underskott, reformprogram som ”tillåter” de stagnerande ekonomierna i Grekland, Portugal och Spanien att bidra till tillväxten i Europa. Kort sagt, ett antagande av någonting som har kommit att kallas för ett program för konkurrenskraft. Det är närmast som att säga att i arbetslägren så var ingen förbjuden att arbeta, alla hade tillåtelse att arbeta, alltså arbeit macht frei.

Här kommer hur som helst den udda delen i saken. De flesta länder bekänner sig till en bred enighet om behovet av reformer i linje med vad Tyskland kräver. Det är ungefär som att de flesta erkänner att ett sunt leverne ger en bättre fortlevnad. Ändå när de väl konfronteras med detta tysk-franska paket så förhåller sig exempelvis en del länder så här, historiskt så har fransmännen alltid gynnat någon form av centraliserad ekonomisk förvaltningen av EU, bland annat en strikt reglering och tung beskattning av sektorn för finansiella tjänster som är centrerad i Storbritannien, vilka givetvis av just det skälet inte alls är fullt lika roade, de vill inte börja arbeta helt enkelt.

Österrike med lägsta effektiva pensionsåldern i euroområdet, kommer inte gå med på en höjning av pensionsåldern. Portugal kommer inte att sluta med löneindexering för inflationen, eftersom man vill muta offentliga arbetstagare vars löner har minskat med 5%. Inte heller kommer Belgien, Spanien och Luxemburg upphöra med detta. Allt som allt så är det 20 länder av 27 på fredagens EU-toppmöte som motsatte sig en Germanization av sina länder av en eller annan anledning.

Så Tyskland vägrade givetvis att skriva på en ökning av storleken på euroområdets bailout fond. "Detta var verkligen ett surrealistiskt toppmöte, enligt Herr Yves LETERME, Belgiens premiärminister, våra egna deltagare säger som vanligt ingenting för de vet att i svensk politik vinner den som tiger, eller en svensk tiger.

Misslyckandet med att enas resulterade i två vid det här laget rätt välkända reaktioner från eurokratin. Ett nytt extra toppmöte i mars utöver det ursprungligen planerade. Och att den språkliga förledningsmaskinen lade i en högre växel. Frankrikes finansminister Christine Lagarde hade nog förutsett svårigheter att enas, när 20 av 27 länder protesterar, så hon gjorde därför  den retoriskt taktiska invändningen att tanken var att det som i själva verket övervägs är en "överföring när unionen" fördelar pengar från rikare till fattigare länder i utbyte mot avtal om nedskärningar.

"Om du börjar använda vissa begrepp och ord, blir vissa människor RASANDE” säger hon.

Jaså verkligen! Tanken vi har är inte införa samma sak på alla", tillade sedan hennes svansviftande chef, efter att alltså ha tryckt på retoriskt för att göra just detta.

Allt som var avsett att diskuteras vid fredagens möte, enligt EU: s ledare, Herman Van Rompuy, var att diskutera "ett förfarande" för att nå en överenskommelse snarare än att nå en överenskommelse. Struntpratet tar sig uppenbarligen bara allt mera löjeväckande former. Obligationsmarknaden finner nog också detta mycket trösterikt efter att ha genomlevt ännu en vecka av läckor som talat om att avtalet nu är nära.

Fram till mars, och det tvådelade toppmötet så kommer en och annan ansträngning att göras för att hitta på vad som skall hyllas som att bli "en storslagen affär." Eller åtminstone att meddela att något som ska kallas för en sådan affär, har slagit igenom i roten på dessa intellektuella giganter.