En bra utgångspunkt för att förstå hur ekonomin fungerar är att förstå hur det mäts och summeras. Vad innebär då detta? Jo det innebär helt enkelt bara att nationella ekonomier mäts i termer av deras bruttonationalprodukt eller BNP.

BNP består av personlig konsumtion (C), privata investeringar (I), netto handel(X) (dvs. export minus import) och de offentliga utgifterna (G) på både statlig och kommunal nivå. Om storleken på var och en av dessa komponenter är känd är det därför bara att lägga ihop dem för att hitta den storleken på hela ekonomin.

Så, vad är då utsikterna för den globala ekonomin? Utsikterna för privat konsumtion (C) är dåliga, eftersom hushållssektorns skuldsättning har ökat utifrån konsumtionsfaktorerna givet produktionen och vi nu har ett skuldproblem, det måste vara mer ovanligt att skuldproblem uppstår utifrån att skulder minskar, allt annat givet.

Hushållens skulder ökade från stor del till en allt större del av BNP 2008, vilket medförde starten på kredithaveriet. Vid det tillfället kunde miljontals amerikaner inte längre betala sina skulder och blev avskurna från ytterligare kredit och var därför tvungna att spendera mindre, där vände ekonomin utifrån att det finansiella system som skall beskriva det ekonomiska systemet inte längre kunde göra en trovärdig beskrivning för en marknad av att skulderna som bar valutans värde skulle återbetalas..

Nedgången i privata utgifter kastade sedan in världen i en ekonomisk malström och orsakade att den amerikanska arbetslösheten steg drastiskt. Utsikterna efter detta förblir givetvis nedslående, även  om systemets punkt för skuldmättnaden inte hade varit så nära, detta eftersom dessutom huspriserna har fallit med mer än 30% i genomsnitt, vilket systemiskt funktionsmässigt innebär att även de amerikaner som ändå har god kreditvärdighet, de har mycket mindre säkerheter att belåna. Med begränsad tillgång till krediter, så kommer hushållens konsumtion att förbli låg till en given produktiv verksamhet, krångligare än så är det faktiskt inte.

Utsikterna för privata investeringar (I) är också dåliga, även om så vore fallet att systemet kunde ha fungerat långsiktigt. Kapacitetsutnyttjandet, alltså det som mäter i vilken utsträckning produktionen är verksam i förhållande till sin kapacitet, den är låg. Detta är just nu en av de lägsta nivåerna sedan mätningarna började på 1960-talet. Företagen kommer inte att investera mer, i tider när de inte ens kan utnyttja den produktivakapacitet som de redan har infört.

Handelsnettot för en lite exportberoende nation som vår, behöver väl knappast diskuteras för att komma i ljuset av vad som ett dollarhaveri innebär.

Det lämnar kvar de offentliga utgifterna. Siffror för de offentliga utgifterna som nämns är förmodligen ganska missvisande i den meningen att de underskattar den verkliga effekten av regeringens utgifter på ekonomin. Någonting som den nu bok aktuella tidigare Riksrevisorn Inga-Britt Ahlenius gärna påtalade. Exempelvis så ger regeringens transfereringar betydande stöd till andra sektorer av ekonomin, i synnerhet personliga konsumtionsutgifter för statliga och lokala myndigheter. Därför är bidraget till BNP i dessa sektorer faktiskt överskattat i en del av statistiken, medan den regeringen är underskattad i sin ände.

I en tid när de offentliga utgifterna är under hård attack, måste varje demokratiskt delaktig individ förstå hur mycket av ekonomin som beror på utgifterna.

I år så kommer exempelvis det amerikanska budgetunderskottet att vara ungefär $ 1400000000000. Om den federala regeringen skulle försöka balansera sin budget genom att spendera US $ 1400000000000 mindre under 2011, så skulle dessa minskade statliga utgifter inte leda till att personlig konsumtion eller privata investeringar skulle öka. Tvärtom, de skulle både istället minska. Personlig konsumtionen skulle minska, eftersom minskade offentliga utgifterna skulle leda till arbetslösheten skulle öka kraftigt, och de privata investeringarna skulle minska eftersom det skulle bli mycket lägre efterfrågan på varor och därmed ännu lägre kapacitetsutnyttjande än vad som nu finns. Eftersom konsumtionen och investeringarna minskade, skulle skatteintäkterna minska de också, vilket gör det nödvändigt för regeringen att sänka sina utgifter ännu mer för att balansera sin budget.

Förr var det underförstått att om regeringen spenderade mindre och lånade mindre så skulle räntorna falla och detta eftersom det skulle vara mindre efterfrågan på lån. Lägre räntor skulle då stimulera ekonomin genom att ge företag och konsumenter att möjlighet att låna till billigare priser och att spendera mer. Så är dock inte fallet nu, när skuldmättnadspunkten har passerats. Korta räntor i USA är mycket nära 0%. De kommer inte gå lägre om regeringen spenderar mindre. Vad detta betyder är att ekonomin kommer att krympa med mer än det belopp som regeringen minskar sina utgifter med - och inte bara med mer utan med all sannolikhet med mycket mer.

Naturligtvis kan den amerikanska regeringen inte fortsätta att köra quadriljoner dollar i underskott i sin budget för evigt. Därför, om USA verkligen menar att man vill undvika en eventuell ekonomisk ruin, så måste den nationella debatten vridas bort från skärandet i de offentliga utgifterna oavsett konsekvenser och i stället diskutera hur regeringen skulle kunna använda pengarna på ett sätt som genererar en hög avkastning på investeringen. Med andra ord är ett förnuftigt förhållningssätt att flytta de offentliga utgifterna bort från områden som stöder krigskonsumtionen till områden som ökar investeringarna infrastrukturellt.

USA är i kris om man beskriver situationen återhållsamt. Innan USA kan nå en punkt där regeringen kan spendera mindre, så måste landet först gå igenom en period där regeringen satsar mycket klokare. Att helt enkelt dra ett snedstreck i de offentliga utgifterna nu, det skulle resultera i en depression direkt i USA och runt om i världen.  Att systemet är dött och nu hålls i rörelse genom yttre stimulanser som når en alltmera avtagande effekt på varje insats, kallas både i detta och i verkligheten för att likstelheten börjar att sätta in.