När banker tar ränta för att de bildar valuta med skuld som bärare av värdet på valutan, då skapas också ovillkorligen bankernas välstånd på bekostnad av samhället.
Att då låta banker bli stora är så klart rena vansinnet ur ett samhällsperspektiv, att vidare låta bankerna bli så stora att ett bankhaveri riskerar samhällsstrukturen, det är uppenbarligen någonting väl bortom vansinnets gräns.

Många undrar hur det inte kan bli tillväxt vid kredittillväxt, alltså när det tillförs mera pengar till det finansiella system som skall beskriva ekonomin? Och var någonstans tar i så fall pengarna vägen?

Detta i sig själv borde fler kunna se som den uppenbara omöjlighet som det är.

Dagens ledande ekonomer som grundar sitt kunnande på det rådande finansiella systemet, de liknar väl egentligen mest gamla sjökaptener från 1400-talet, som navigerade efter sin tro på förutsättningen att jorden är platt.
Inom kort kommer därför det som idag hyllas som kunskap i detta, istället att skällas för indoktrinering.

Att vårt finansiella system med valuta, efter att ha passerat den punkt där varje ytterligare tillförd valutaenhet inte mera skapar något mervärde för ekonomin, utan istället börjar belasta ekonomin som en ren kostnad för sin egen befintlighet som förmedlingsverktyg, det är helt oundvikligt.

Brytpunkten kallas för systemets skuldmättnad eller skuldmättnadspunkt.

Ingen borde längre kunna missförstå det rådande sakförhållandet i att om det inte finns några skulder så finns det heller inte några pengar, när skuld är bärare av valutans värde. Att räntenärvaron skapar både ett ovillkorligt krav på tillväxt och samtidigt en ovillkorlig effekt att den finansiella delen av ekonomin växer på den reala delens bekostnad.

Man kan förenklat se detta som en ekonomi med tio odlare och en bankman, där utvecklingen ovillkorligen går mot att istället bestå av en odlare och tio bankmän. Frågan så länge systemet bevaras, blir väl egentligen vilka som skall skall rymmas inom banksektorn och som skall bli försörjda.