Om struktur re-Ring

2010-12-13

Allt efter som länder sänker lönerna och kostnaderna, desto tyngre blir deras ärvda låneskulder och så är det bara. Och när skuldbördorna bli tyngre, så måste de offentliga utgifterna skäras ner ytterligare och skatterna måste då ökas för att möta de offentliga behoven, liksom bankernas behov inte att förglömma.

Detta i sin tur skapar behov av ännu mer intern devalvering, vilket ytterligare skärper skuldbördan, och så vidare, i en ond spiral nedåt i depressionen. Eftersom att en skuldbörda minskar av att öka, det är en motsägelse som alla kan förstå.

Så om intern devalvering som metod skall fungera, så måste värdet av skulderna, som redan utgör en tung börda, istället minskas. Den offentliga sektorns skuldsättning måste omstruktureras, vilket i dagligt tal brukar benämnas skuldavskrivning. Bankernas skuldfordringar måste omvandlas till eget kapital och i de fall där bankerna blir insolventa, så måste skulderna bli avskrivna. Bolåneskulder kommer därför också att behöva skrivas ned.

Mekaniken bakom skuldsanering är tämligen okomplicerad. Regeringar kan erbjuda en uppsättning nya obligationer till ett värde av en bråkdel av värdet på sina idag befintliga obligationers skyldigheter.

Obligationsinnehavare, bankerna företrädesvis alltså, kan då välja mellan obligationer med ett nominellt värde som motsvarar deras befintliga obligationer men längre löptid och lägre ränta, och obligationer som är rabatterade med kortare löptid och högre ränta, men båda ändå till ett nominellt värde som bara är en bråkdel av befintliga obligationers nominella värde.

Det här är inte raketforskning och det har gjorts tidigare i historien.

Ja, detta har faktiskt gjorts tidigare, men det är inte alls så övertygande att det kan göras om i Europa, inte ens med ett finansiellt stöd från Tyskland och IMF. Skuldbördan är helt enkelt så abnorm att den är nära nog helt ohanterlig, för att bara inte tala om den Tyska viljan till detta.

För att förenkla detta något lite, det finns två olika sätt att göra en omstrukturering eller skuldavskrivning. Det ena är under tvång och det andra är mera marknadstillvänt eller marknadsvänligt. Det är emellertid även lite av en gråzon mellan dessa två, men ett sätt att se på skillnaden är att i en marknadsvänlig skuldavskrivning, så växlas gamla obligationer direkt över i nya obligationer, med det underförstådda hotet att om obligationsinnehavarna inte accepterar uppgörelsen, då blir de gamla obligationer direkt helt enkelt värdelösa och utgivaren slutar göra betalningar.

I en tvingande skuldavskrivning, så slutar helt enkelt utgivare av gamla obligationer att betala först, och sedan allt eftersom så blir den fallerade skulden utbytt till nya obligationer, vilka då faktiskt inbringar ett kassaflöde förknippade till dem.

Med andra ord, antingen skriver bankerna av så mycket staten vill, eller så får de ingenting alls.

Som regel är därför en tvingande skuldavskrivning (Argentina eller Ecuador) mycket större än en marknadsvänlig omstrukturering av skulderna (Uruguay eller Pakistan).

Men i Europa, är de nödvändiga värderingsavdragen stora, bara för att skuldkvoten är så stor eftersom pengarna bildas med skuld som bärare av värdet. Ju rikare land, alltså med mera pengar, desto större kommer dess skulder att hinna bli innan dess finansiella haveri och europeiska länder, när de väl havererar finansiellt, de kommer att vara de rikaste länderna någonsin i den mänskliga historien att göra detta.

Vilken typ av skulder i förhållande till BNP skulle då kunna fungera i exempelvis Grekland, alltså efter en skuldsanering? Är det ens möjligt att ta sig till en sådan situation med hjälp av statsobligationer? (Jag är nämligen, försiktigt sagt, inte alls säker på att det är så.) Under alla omständigheter så är det svårt att se hur en marknadsvänlig skuldavskrivning skulle kunna göra susen. För att då koncentrera sig för ett ögonblick på obligationsinnehavarnas sinnen, alltså bankperspektivet, så skulle man ju rent faktiskt behöva skriva av allt snarare än att bara hota vederbörande bank med avskrivningar, någonting är ju trots allt bättre än ingenting, detta förstår till och med en pressad bankdirektör.

För det är nämligen här som det riktiga kruxet sitter: Ingen kan nämligen på förhand veta vem som egentligen skulle vinna vad, på denna typ av chicken race spel, om den europeiska ekonomiska periferin försökte sig på en marknadsvänlig skuldavskrivning. De flesta läskunniga har ju redan nu erfarenheter av länder som lovar olika saker, alltså att landet förbinder sig till en inriktning och slänger därvid ut ratten genom bilens fönster, bara för att när det sedan upptäcks att exempelvis bokföringen hos landet var förfalskad, så halar landet snabbt upp en reservratt ur handskfacket, till omgivningens forna häpnad.

Om obligationsinnehavarna, alltså bankerna, sa nej, så skulle de europeiska regeringarna bara göra allvar av sina hot och bara gå vidare och skriva av alltihop, med allt det kaos som detta skulle innebära i form av havererade banksystem och så vidare, för trots allt vad olika finansiella institut säger i saken så är ju inte banker någon primär biologisk överlevnadsfunktion för människan?

Frestelsen för bankerna att vägra något annat än ett mycket generöst erbjudande från staterna kommer dessutom att vara mycket stor, inte minst eftersom moral hazard-handeln har fungerat så bra så många gånger tidigare: till syvende och sist så har ju ändå alltid obligationsinnehavaren räddats för att skona systemet ifrån ett haveri, lite som ett gisslandrama egentligen.

Men med tanke på den ekonomiska periferins innevarande skuldnivåer, så är i alla fall ett mycket generöst ekonomisk erbjudande inte är tillräckligt bra, det är faktiskt inte ens i närheten.

Kom ihåg i detta att själva poängen med en skuldavskrivning, det är att få länder som exempelvis Grekland till en plats där de åter får tillgång till marknader med hållbara räntesatser som inte resulterar i en spiral av skuldkvoter.

Alltså tillbaka upp på den systemiska banan igen.

Jag finner det utifrån detta därför mycket svårt att tro att obligationsinnehavare någonsin frivilligt kommer att acceptera en uppgörelse som skär ner de egna tillgångarna så mycket, och jag undrar också hur många av dem (bankerna) som vid mottagandet av en så stor avskrivning, skulle sedan vända andra kinden till och börja låna ut till Grekland igen, med motiveringen att dess skuldkvot ser så mycket bättre nu.

Att regissera en till allas förnöjelse, framgångsrik omstrukturering av statsskulden i euroområdet, det är i delen om förnöjelse en fråga om raketforskning eftersom detta aldrig har gjorts förut, och det ”kanske” inte ens är möjligt.

Men som alla så tydligt kan se här, så är detta inte desto mindre nödvändigt för den sakens skull

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Engström.
Carl på social media

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram