Det är numera så allmänt känt, att vi om vi så önskar kan se detta som ett rent faktum, även om det var så att man före 1492 hade en dominerande uppfattning om att jorden faktiskt var platt. Upplysningen i och med informationsrörligheten har medfört att det nu i alla händelser finns en medvetenhet om någonting som en potentiell spridningsrisk, i form av en möjlig dominoeffekt av europeisk utlandsskuld, alltså en nationell obeståndssituation som vid en betalningsinställelse någonstans i det finansiella systemet skulle reagera som en smitta i en ungefärlig följande ordning:

Grekland → Irland → Portugal → Spanien → Italien → Storbritannien.

Detta är till och med numera så pass känt, och det vill inte säga så lite, att inte ens Svenska lydmedier väljer att blunda för detta, även om de inte precis alltid minns att nämna det som en i sak rådande omständighet.

Medan vissa människor, som exempelvis jag själv, har skrivit om detta skabrösa finansiella missförhållande i flera år, även om man med hänsyn till hur tjatig jag framstå varvid det nog kan uppfattas som hela livet, så har numera emellertid andra hängt på med förståelsefesten om än lite senare (det finns numera över 600.000 träffar vid en Google-sökning som diskuterar detta ämne.)

Det är nu också allmänt känt, att medan Grekland och Irland ändå har relativt små ekonomier, så kommer det ovillkorligen att bli så stora problem att de blir ohanterliga när så väl den spanska dominobrickan börjar att svaja.

Island har världens 112: e största ekonomi, Irland den 38: e, och Portugal 36: e. Däremot har Spanien världens 9: e största ekonomi och det gör en inte obetydlig skillnad, Italien den 7: e och Storbritannien 6: e. Så kraschandet av en av de senare 3 skulle helt enkelt vara förödande för världsekonomin. Att Ryssland och Kina nu överger dollarvalutan för sina egna internationella mellanhavanden, det skapar inte precis någonting bra för Euroområdet eftersom det ökar trycket mot Amerikansk isolationism.

Risken blir att man samtidigt som en Herr Assange publicerar information som splittrar dollarhegemonin, blir nära nog helt uppenbart tvungen att skapa ett yttre och sammanhållande hot, i form av ofred. Denna omskrivning för Koreahalvöns sociala instabilitet och krigsrisk, kan mycket väl visa sig bli ett argument som kommer att användas för att förmå denne Herr Assange att inte publicera vidare dokument för att splittra dollarhegemonin.

Men den verkliga finansiella mardrömmen för det Europeiska Dominospelet är alltså "elefanten i rummet" Spanien. Om Spanien faller, så finns det helt enkelt inte tillräckligt med officiella pengar anslaget eller att anslå, i europeiska resurser för att rädda Spanien, så är det bara.

Spanien är too big to fail å ena sidan men även för stort för att kunna räddas å den andra sidan.

Alltså, inställda betalningar på räntor på för sedan tidigare bildad valuta, skuld, skulle ju innebära kreditförluster som i sin tur skulle medföra ökade kapitaltäcknings krav för bankerna eller en minskad uteliggande utlåning, till en omfattning som skulle direkthaverera hela Eurounionens finansiella system. Om detta finns inga som helst tvivel i sak.

Med Spanien, är det första och helt uppenbara problemet själva storleken på statsskulden: € 1 biljon. (Grekland, har € 300 Mdr i statsskulden.) Spanien har också € 1000000000000 i privata utländska skulder. Siffrorna synes ju närmast löjeväckande i sin abnormitet.

Och för finansiella problem i den storleksordningen, så finns det helt enkelt inte tillräckligt med resurser, varken statliga eller några andra, för att gå kunna förbigå problemet. Men problemet är som sagts så många gånger förut, egentligen ingenting annat än det att räntekostnadstillväxten och noga räknat i denna tillväxt, efter det att den punkt när reporäntan satts till noll passeras, vilket alltså inte med någon särskild slumpmässighet, faktiskt inträffade första gången under Q3 2009. Vilket omvänt beskrivet givetvis är skuldmättnadspunkten sett ur ett finansieringsperspektiv.

Och som jag tidigare även detta har påpekat till leda, Tyskland och Frankrike - världens 4: e och 5: e största ekonomier – de har störst exponering mot portugisiska och spanska skulder, så faller en så faller alla. Detta vill säga att Tyska och Franska banker, de kan alltså inte hantera kreditförluster i en omfattning som ett Spanskt, möjligtvis under kortare tid ett Portugisiskt finansiellt haveri skulle innebära, utan att det finansiella systemet havererar

Även om det förvisso emellanåt och lite till mans kan vara lite frestande att flyta bort i drömmerier, så är verkligheten ändock oförändrad och där gäller inte drömantagandet om att euroområdets räddningsaktioner innebär att fordringsägare som har lyckats väl och att deras välmående ekonomier har undansparade, outnyttjade och helt enorma mängder av likvida kassaöverskott, som de nu villigt lånar ut, jag kan ju möjligen göra många besvikna i detta, men jag känner att det nog är väl så hög tid att se verkligheten i vitögat, genom att meddela att de Europeiska räddningsaktionerna är rena rama Ponzi system, precis som allt annat i denna finansiella Sagan om Ringen.

Enligt Baselreglerna, som är de bestämmelser som Centralbankerna själva har skapat just för att kunna använda skuldsättningen som ett verktyg för makt, genom att skapa detta multi-biljon pyramidspel, så är det likafullt även så galet att den suveräna garantin från ECB som säkerhetsmässigt finansierar bankernas köp av statsobligationer, som sedan köper den offentliga skulden, det är densamma som ger alla andras garantier sin grund. Amerika är på intet sätt annorlunda i detta byggande av luftslott.

Det behöver emellertid inte alls vara så här. Europas nationer behöver inte offra sig för denna inte helt outgrundliga orsak, att deras stora banker och centralbanksystem har ett omättligt vinstintresse, där man vidare numera även uppenbarligen upplever att man behöver socialisera privata förluster i banksystemet.

Bank for International Settlements (BIS) som ofta kallas "centralbankernas centralbank", är den bank som samordnar transaktioner mellan centralbankerna och som har skapats med ett syfte och det är att spela just den roll som den har spelat och alltjämt spelar

Det kommer ju i alla händelser inte troligtvis att komma någon från Mars eller månen för att rädda IMF eller euroområdet med interstellära tillgångar och detta kan man även med visst fog misstänka att Dominique Strauss Kahn kan ha räknat ut alldeles själv också.

BIS påpekar därför nu med ett lättare darr på underläppen och hulkande skrivningar, i en ny rapport, att bankens olika räddningspaket har överfört betydande risker till regeringarnas balansräkningar. Vilket måste ses som taget något i underkant av sin betydelse, men BIS kanske menar att det alltid blir värre framåt natten, You´ve ain´t seen nothing yet.

Omfattningen och storleken på BIS bankens räddningspaket, innebar alltså också att betydande risker har överlåtits till ländernas offentliga finanser. Detta märktes särskilt tydligt på marknaden för CDS derivat, alltså finansinstrument som refererar till haverier i samband med antingen stora enskilda bank räddningar eller breda stödpaket för den finansiella sektorn, inklusive USA.

Medan sådana CDS derivat tidigare var om än inte obetydliga marknader, så i alla händelser inte lika betydande före de aviserade räddningspaketen, men då ökade plötsligt efterfrågan på krediternas skydd, medan motsvarande finansiella sektors riskspridning istället skruvades åt.

Med andra ord, genom att anta enorma delar av den risk som bankernas handel med giftiga derivat innebär till noll och genom att spendera biljoner som de inte har, så har centralbankerna undanhållit sina riskländer från konkurs.

Men de hade ju inget val ... eller hur?

Men nationerna hade väl inget annat val än att rädda sina banker, eller hade de egentligen det?

Ja, faktiskt, det hade de.

De monetära anfäktarna berättar närhelst vitt och brett för den som vill lyssna, att det här var minsann inte en likviditetskris, utan istället en konkurs kris. De sa att Bernanke kämpar det senaste kriget, och tar fel väg (liksom alla de andra centralbankerna). En individer har alltid uttryckt sig hellre än bra, så är det också.

Nobelpristagarekonomen Paul Krugman, som verkligen kan utgöra ett fullgott exempel på hur lite man uppenbarligen kan förstå och ändå få ett Nobelpris och som inte annars heller verkar ha så överdrivet god ordning i stallet och den ledande ekonomen James Galbraith, de är emellertid helt överens i saken. De säger att regeringens försök att stötta upp priset på giftiga tillgångar, genom att socialisera förlusterna, inte kommer att hjälpa någon. Om huruvida dessa av samhället så hyllade stortänkare, verkligen egentligen begriper att den totala återbetalningsförmågan inte ökar utifrån en omfördelning av betalningsbördan, det vågar jag allvarligt talat inte uttrycka mig om.

Men så mycket kan nog alla drista sig till att säga, att om till och med Paul Krugman begriper att en socialisering av förluster inte ökar någon återbetalningsförmåga i stort, då kan precis vem som helst förstå detta.

BIS förklarar nu svepande den lättsinniga kreditpolitik som bedrivits i Fed och andra centralbanker, med en underlåtenhet att reglera banksystemets finansiella skugga, alltså de finansiella instrumenten och säger vidare att någonting annat än (1) att tillgångspriserna faller till deras verkliga marknadsvärde, (2) ökat sparande, och (3) tvingar företagen att skriva av osäkra fordringar "kommer bara att göra saker värre". Vi skall alltså för att följa BIS rekommendationer backa tiden rent finansiellt…

Annars är ju allt inte helt oväntat bara frid och fröjd, enligt BIS, det systemiskt lilla och för märkligt många osynliga problemet, med att den jordiska återbetalningsförmågan aldrig någonsin efter Q3 2009 i detta system kan bli tillräcklig för att återbetala skuldbördan, givet ett system som skapar valuta med skuld som bärare av värde, det talar fortfarande endast ett mycket litet fåtal gärna högt om

BIS varnar också för att räddningsaktionerna faktiskt kan skada ekonomin. Faktum är att räddningsaktionerna främst har skapat ett klimat av moraliskt taskspel som främjar ett mera riskfyllt beteende. Man kan ana att vändningsfrekvensen under galgen förmodligen inte kommer att bli fallande i just denna fråga, fler än en försöker sig nog med tiden på att säga att detta hade påtalats återkommande men ingen ville lyssna. Ännu så länge så biter inte så många den hand som föder dem.

Dessa sanningar är vad som ovillkorligen gäller i Europa såväl som i Amerika. Centralbankerna har gjort fel saker, sett ur något samhällsnyttigt perspektiv och har istället enbart handlat i syfte att skydda de privata bankernas vinstintressen. De har inte räddat någonting alls utöver detta vinstintresses fortlevnad, utan de har helt enkelt bara överfört, eller socialiserat, cancerogena giftiga finansiella derivat och andra finansiella bomber av värdelöshetskaraktär ifrån bankjättarna till folken själva.

.