En saga om det mänskliga själslivet och dess ofullkomlighet, som belyser hur insikter om hur tingens värde skapar konflikter individer emellan, detta i form av uttryckta habegär, beskriver detta som en metafor av en saga.

År 1931, så hette den virtuelle diktatorn av finansvärlden, Montague Normand Ring(Bank of Englands chef 1920-1944)

One Ring to rule them all, one Ring to find them.

One Ring to bring them all, and in the darkness bind them.

Detta är den för många så välbekanta versraden som beskriver hur den symboliska Ringen har sin strukturella maktbas uppbyggd, den är inte av en slump densamma som den som J.R.R. Tolkien beskriver i trilogin Sagan om Ringen. Dessa ringar inom ringar inom ringen, är det system av ringar som kolonialväldes skapare som Cecil Rhodes kallade för rundabordkonferenser, vi känner dessa Ringar Inom BIS och IMF som exempelvis Bilderberggruppen, G20, Trilaterala förbundet och de utrikespolitiska instituten, detta är nog inte heller enbart någon av slumpen tillkommen tanke hos Tolkien som, förutom att skriva sagor och vara professor i fornnordiska språk vid Oxford, dessutom var en mycket engagerad debattör avseende det finanspolitiska systemen och dess förlopp för tiden.

Denna saga beskriver alltså metaforiskt banksystemet med IMF (International monetary found) och BIS (Bank of international settlements), med nationella centralbankerna som mellanled, och de regionala bankerna som yttersta verkställande enhet gentemot befolkningen. Rings within Rings within Ring

De mörka ryttarna, de slemma typer som utan känslor gör allt för Ringens makt(pengarnas makt),alltså våra så kära G7 Centralbanker, har nu alltså ridit ut för att vidmakthålla ringen av skuld genom olika finansiella nödåtgärder för att genom dessa kunna hålla världen kvar i sin skuldsättning, eller omskrivet till att det privata banksystemet skall kunna behålla sina skuldtillgodohavanden mot det allmänna och menigheten

Den verkliga nutida gruppen som utgör dessa sagans mörka ryttare som även i huvudsak är någonting som givetvis lämpligt nog försetts med ett totalt missvisande namn som Coalition for Business Finance Reform, som grundades av alltså exakt desamma internationella storbanker - Goldman Sachs, J.P. Morgan Chase, Barclays, Morgan Stanley, Credit Suisse, Deutsche Bank och Citigroup - i ett som det nu inom kort skall komma att visa sig uppenbart infamt försök att göra så att den finansiella derivatmarknaden, likt en Zombie, skall kunna resa sig ur graven och ännu en gång fortsätta att dominera världen.

Skuldmättnadspunkten är emellertid passerad, så överskuldsättning botas inte lämpligen med mera skulder när skuldbördan ändå växer av sig själv, eftersom räntekostnadstillväxten ökar snabbare än den produktiva tillväxten.

I synnerhet så vill de nu skydda den vildaste formen av spekulation, alltså det som de egentligen upplever som mest systemhotande vilket för övrigt torde vara det mest galna finansiella påfund som någonsin existerat, over-the-counter-derivat- och kreditderivatmarknader för CDS.

Detta innebär att dessa centralbanker utgör lymforna i blodomloppet till hjärtat av det nätverk av centralbanker som dominerar det globala finanssystemet, alltså banker som Bank of England, Europeiska Centralbanken och Federal Reserve, IMF och BIS, vilka i grund och botten idag alltså är desamma institutioner som verkar under statliga myndigheters flagg, men vilka i själva verket uteslutande främst agerar i sitt eget oligarkiska finansiella nyttointresse.

"There should only be one source of money; one fountainhead from which flows the nation's blood to vitalize commerce and industry, ensure economic equity and justice and safeguard the welfare of the people. . . . In other words, it has always been and still is our contention that the prerogative of creating and issuing the money of the nation should be restored to the state." ( [Tolkien, writing in "Candour" magazine] August 3/10, 1956, page 48)

Dessa mörka ryttare kommer nu som syntes i fallet med Grekland, att dammsuga den internationella kreditmarknaden i sin jakt på nya skuldsättningar som kan hålla liv i detta skuldsättningsspel istället för att haverera de tidigare bildade skulderna som har blivit för dyra, detta genom att politiskt verka för ett ökat statligt stödjande för banker i sin oundvikliga ritt mot sin egen ovillkorliga undergång, denna undergång är lika säkerställd som att det inte går att låna sig ur en skuldkris.

Att därför banksystemet kommer att gå under, beror på ursprungligen på det mycket enkla förhållandet att biologiska människor vill leva, detta kan de göra utan organisatoriska banker medan inga organisatoriska banker kan finnas utan människor.

Centralbankerna utgör alltså inte någon lösning på krisen. I själva verket tvärtom, de ÄR problemet: De bidrar ovillkorligt och direkt till en koncentration och en centralisering av den finansiella förmögenheten inom den ekonomiska ram som de verkar, vilket i sin tur är lika ovillkorligt som att det undergräver värdemätningen hos den reala ekonomin och dess funktioner totalt till slut, så länge skulden är bärare av värdet på valutan ochprivata aktörer tillåts att bilda valuta genom att sätta individer och samhällen i skuld.