Enligt astronomerna så var Shoemaker-Levy, en komet som fångades in av Jupiters gravitation tjugo eller trettio år innan den upptäcktes. Eftersom kometen kretsade kring Jupiter, så vid ett givet tillfälle passerade den Roche-gränsen – som är den linje runt en stor massa där den större massans gravitation kommer att slita sönder och absorbera en mindre massa utifrån gravitationskrafterna. I finansiella termer i vårt rådande system är Roche gränsen detsamma som skuldmättnadspunkten, alltså den punkt varefter systemet är exponentiellt självkonsumerande. Gravitationen ökar med med det minskande avståndet till anslaget.

Så vid tiden för när Shoemaker-Levy kraschade in i Jupiter, så hade styrkan i gravitationen sedan länge redan satt sina uppenbara spår i kometen. Den var inte längre en enda komet - den var ett pärlband av små klumpar av sten, is och damm.

Gravitationens krafter drar nu lika obönhörligt isär EU. 

Å ena sidan finns det en finansiell komet där europeiska regeringar har skapat skulder - både offentliga och privata - som de omöjligt kan uppfylla villkoren för återbetalningen av.

Dessa skulder och skulder på kort sikt gör att det bara finns ett sätt att karakterisera många av de mindre europeiska staterna: De är insolventa. 

Å andra sidan så är nu Europa ovilligt att utföra betalningar för någon av dess medlemsländer. Det finns dessutom i bakgrunden verkligen en känsla av en - konstant avlägsen men likafullt närvarande historiskt bizarr trumvirvel från Germanica i en ände som talar om stormaktens lycka för folken – Bryssel i andra ändan är ovilligt att ens tänka tanken om själva begreppet Statskonkurs och skuldsanering. Bryssel och Europeiska centralbanken tror på räddningsaktionerna, inte Konkurser, eftersom de tror att hela det europeiska projektet vilar på en icke-konkurs status hos alla EU-medlemmar. De tror att alla EU skulder stöds av hela EU, oavsett hur oansvarigt det enskilda EU-land som utfärdade EU skulden har betett sig. Vilket givetvis på något sätt äger sin riktighet i flera avseenden av teorin, vad detta sedan egentligen gör i verkligheten, det behöver inte utvecklas vidare här.

När vi sedan tittar på Europa, som finansiell union kommer det allt närmare och närmare den globala depressionen, så kan vi se dessa två motpoler som - oöverstigliga skuldåtaganden versus en ovilja till statskonkurs och omstrukturering – socialt och finansiellt så drar dessa  isär den Europeiska kontinenten lika säkert och obarmhärtigt som några gravitationskrafter någonsin kunde ha gjort.

Låt oss därför först titta på de skulder och det ansvar som européerna har tagit på sig, som de inte kan uppfylla även om de skulle vilja, kan man kanske tillägga lite försiktigt. 

Amerikanska tänkare tycks vara en art på kraftig reträtt, vilka därför inte sällan är något lite stereotypa, de viftar gärna med armarna som teckensignalering och hävdar att det har absolut varit den socialistiska  politik som européerna har fört, som i princip har försäkrat att dessa länder kommer att komma på obestånd - och medan de åtaganden som behövs för att finansiera de europeiska sociala skyddsnäten är verkligen enorma, så är detta ändå inte ens mer än bara knappt halva sanningen och sett ur helhetsperspektivet ingen del alls eftersom trygghetssystemen bärs upp av de finansiella systemen. Men men.

Alltså visserligen så har medlemsstaterna i euroområdet absolut alltför många åtaganden till pension och sjukförsäkringssystemet, i synnerhet nu när den demografiska puckeln i efterkrigstidens babyboom börjar att gå i pension i massor, som dessutom åldras, och bara kräver mer och mer av sjukvård och andra underhållsresurser. Länder med demografiska bomber, som Italien och Spanien, kan vara fullkomligt säkra på att de kommer att få lida allra mest ur det perspektivet, men det kommer med all sannolikhet aldrig att gå så långt, systemet havererar långt dessförinnan att detta kommer att aktualiseras.

Men mer än på grund av sina sociala program, så var det som orsak betraktat slutligen och egentligen de europeiska regeringarnas vilja att backa upp den privata sektorns banker med sina förluster, som först och främst gjorde sig påmint i de Europeiska staternas suveräna balansräkningar. Och detta kommer alltså att bli väldigt mycket värre.

Men man kan ju fråga sig hur det egentligen någonsin ens kunde ha blivit på ett annorlunda sätt, i ett finansiellt system där den privata sektorns banker skapar staternas pengar, med sig själva som fordringsägare för tillgodhavandet av skulderna och med staterna som gäldenärer till skulderna? Mer pengar i form av tillväxt är ju fullkomligt ovillkorligt som ökning av skulderna, så länge som pengar bildas med skuld som värdebärare.

Hur som helst för resonemangets vidare utveckling i detta samt för en mer tydlig beskrivning av vår verklighet, så kan vi i alla händelser med tiden som ledning konstatera följande.

Tidpunkten då den irländska regeringen beslutade att fullt ut stödja sina banker - 30 september 2008 -  det är sannolikt tidpunkten för det mest katastrofala ekonomiskpolitiska beslut som fattats i efterkrigstidens Europa. Det var inte att bara det irländska beslutet att helt fullt ut stötta sina insolventa banker - deras beslut fick därför alla de europeiska regeringarna att stödja sina egna insolventa banker också. Så fantastiskt dumt!

Liksom sina amerikanska kollegor så saknade, utifrån sin gemensamma nämnare i det utvecklade centralbanksystemet, euroområdets byråkrater, den politiska viljan att genomföra en Sverige 92 lösning: att nationalisera insolventa banker, likvidera aktieägarna, vad vidare Sverige har gjort sedan dess kan vi ju med en viss poäng lämna utanför diskussionen, stryka bankernas fordringar och städa upp bankernas balansräkningar från skulder utan värde, innan dessa skickas tillbaka ut i världen, mindre men friskare, om man nu nödvändigtvis ändå skulle behålla detta system som ändå var dödsdömt ifrån starten. Man kan väl lite torrt konstatera att det kan ju ha funnits skäl till att Sverige hamnade i den situation som det gjorde samt att landet tvingades att agera på det sätt som blev fallet.

Istället alltså – egennyttig vinstmaximering förklädd till perversa politiska skäl och trångsynt kortsiktiga-ismer – så blir det så att först Irlands och sedan resten av euroområdets regeringar, tog det som sin befolknings börda att bära de insolventa europeiska privatbankerna, som hade skapat så mycket pengar med befolkningen/staten som skuldsatt part, att befolkningen inte mera kunde betala. Dumheterna synes verkligen helt och fullt obegränsade i detta.

Ta till exempel det irländska fallet: Det var väl illa nog i sig, att den irländska staten gick och möjliggjorde att Allied Irish Bank och Bank of Ireland fick växa sig så stora som de gjorde - i slutet av året 2008 hade alltså AIB totala skulder på € 172.000.000.000 och Bank of Ireland totala skulder på € 181 miljarder medan den totala BNP i Republiken Irland var på 164.000.000.000 €, med andra ord en bra bit ifrån halva beloppet.

Redan där kunde ju en vän av någon som helst tankemässig logik, ha fått total hjärnblödning av upptäckten enbart bråkdelen av dumhet.

Men när den globala finanskrisen började slå ut under 2008, vad gjorde den irländska regeringen då? 

JO de fullkomligt överträffade sig själva och borde ju rimligtvis därvidlag ha slagit världen med någon form av häpnad i fråga om dumhet och måhända är det väl sviterna efter chocken som fortfarande tar sig uttryck som handlingsförlamning hos det allmänna, hur som helst, De nationaliserade bankernas förluster! 

Premiärminister Brian Cowen gick i september '08 och kastade en  historisk skyddsfilt under de irländska bankerna – alltså ett par banker vars skulder var dubbelt så stora som bruttonationalprodukten på Irland! Cowen gick och garanterade de privata skulderna hos de irländska bankerna – ett synnerligen effektivt sätt att socialisera de privata bankernas förluster.

Socialism i sin Europeiska tappning enligt amerikaner, blir således att socialisera det dåliga och att ensam uttnyttja det goda.

Men tyvärr så var det alltså inte bara detta irländska exempel - i stort sett varje europeisk regering har sedan i princip gjort samma sak: Alla justeringar av bankernas excesser utifrån sitt i det närmaste ohämmade valutaskapande genom kreditexpansion, det har istället stoppats av respektive regeringar genom ett förstatligande eller en socialisering av dessa bankers värdelösa skuldtillgodohavanden, detta för att inte skulderna skall behöva realiseras. 

Så det som under 2008 fortfarande var en systemisk finansiell banklig insolvens fråga, det förvandlades till en suverän statlig obestånds fråga, på grund av hemska allmänna beslutsfattanden. Vilket syfte som dessa beslut sedan har haft är givetvis både en annan och en ytterligare fråga.

Nu 2010, två år senare, så är Europa i begynnelsen av att örja känna känna smärtan på allvar – men blir egentligen någon ens längre det minsta förvånad över att de europeiska statliga skulderna nu är större än vad någon av länderna kan betala inom någon rimlig tid? Eller ens betala alls?

Storbritannien är rent faktiskt den enda europeiska nation, som gör något allvar av frågan om överskuldsättning i verkligen och vidare försöker skära i utgifterna och höja skatterna - men sedan igen, Det förenade kungariket där solen aldrig gå ned, det är ju inte euroområdet.

Men resten av Europa då? Skära utgifter? Att höja skatter? Knappast. Dessa tycker alla att det låter politiskt konstigt och framför allt farligt att uttrycka sig i den riktningen, men i sanning, resten av Europa räknar rätt kallt med att ECB kommer att lösa ut dem - på goda grunder.

Irland kommer ju allt närmare den obevekliga avgrunden med avseende på ränteutvecklingen på obligationsmarknaden?

Vad kommer Bryssel att göra? Ja detta har ju praktiskt nog redan aviserats: ECB kommer att rädda irland med "likviditet" - det vill säga stötta irländska skuld genom att köpa den. Så nu blir det Eufiering på allvar! 

Först var det Grekland i våras, nu är det Irland som de Europeiska invånarna sätter sig i skuld för, i vad jag vågar påstå är en ganska utbredd omedvetenhet. Om vi går igenom listan för obligationsräntorna, så är nästa land Portugal, sedan Spanien, sedan Italien - Europeiska centralbanken kommer att socialisera skulden för att rädda alla dessa stater som har skyddat sina privata banker med likviditet,med ytterligare utbrott av likviditet? 

Med ett enda ord som svar på frågan, ja - häri ligger problemet, den grundläggande motsättningen i dessa gravitationskrafter: 

De svagare europeiska nationerna är insolventa - men i stället för att dessa länder försatts i konkurs och sedan har omstrukturerat sina skulder, så har Jean-Claude Trichet och Europeiska centralbanken expanderat likviditeten: En dos kvantitativa lättnader (QE) European style, är vad de ser som det enda och bästa sättet att rädda alla dessa insolventa länder, varför tycker de just på detta sätt då månne? - Jo därför att den sammanhållande länken i detta är Ringen av det finansiella monetära system som skapades av Montague Norman Ring och inte de geografiska regionerna eller fysiska människorna, vilket naturligtvis vore den naturliga ordningen.

Euro deprecieringen kommer att göra ont för tyskarna i samma utsträckning som att den hjälper PIIGS – och många tyskar kommer nog därför i rätt allvarliga ordalag tala om just denna fråga i sannolikt, försiktigt uttryckt, ganska nationalistiskt hållna termer.

Så sent som igår sade ECB  att den europeiska återhämtningen var nästan självförsörjande - vilket är Bertil Urban Ludvig Ludvig, förstås, men det är just därför även ett tydligt tecken på att tyskarna nu vill ha högre räntor, och detta mycket snart: Något som skulle döda Club Med-länderna omgående, rent faktiskt i den aktuella situationen direkt försätta dem i konkurs.

Tyskarna vet alltså uppenbarligen detta. Så med sin något egendomliga självgoda arrogans, som närmast verkar vara ett nationellt särdrag, föreslår Tyskland därför att Club Med-länderna omstrukturerar sina skulder och att dessa länder gör detta igenom åtstramningsåtgärder.

Du kan nästan höra ekot, när en tysk politiker tar upp frågan. 

PIIGS kommer inte att gå med på dessa nivåer av åtstramning - deras ekonomier är redan för svaga. Alla PIIGS har tvåsiffriga arbetslöshets siffror, Spanien har i princip 20%: Politiskt, är ju de åtstramningsåtgärder som tyskarna föreslår ändå helt omöjliga att genomföra. Därav alla olika mörkningar om underskottssiffror i olika länder. 

Så Europeiska centralbanken är fångad mellan "skapa pengar mot skuld" pengar politik och statliga räddningsaktioner å ena sidan, och det tyska motståndet mot en svagare euro på den andra, och som i stället argumenterar för skuld avskrivning och en omstrukturering som Trichet inte kan tillåta, eftersom det skulle innebära att icke-tyska Euro skulden skulle för alltid vara misstänkliggjord som bärare av värde - för att bara inte tala om oändligt dyr.

Det enda sättet detta dödläge kan lösas och bevara quo i det "stora hela" för Europeiska unionen är om tyskarna är på något sätt mutas till att låta ECB devalvera euron. 

Och vad skulle då kostnaden för en sådan "muta" kunna vara? Enkelt - mera tysk kontroll av EU:s handväska, till och med godkännandet av interna budgetar för EU: s medlemsstater, i utbyte mot räddandet av andra obestånds länder.

Detta är det pris, andra länders ekonomiska självständighet, som de tyska väljarna skulle efterfråga, för att rädda PIIGS - och det är en kostnad som andra EU-länder aldrig går med på, inte under en miljon år, alltså tusen tusenåriga riken. 

Så tydligt är det att ett politiskt dilemma nu kommer upp, som måste besvaras av nationerna i Europeiska unionen: 

Antingen att bevara unionen till varje pris, vilket skulle betyda att Tyskland - som kommer att vara räddaren för resten av EU – kommer att diktera den ekonomiska politiken och kontrollera medlemsstaternas nationella budgetar –

- Eller slutet på den Europeiska unionen experimentet helt och hållet, och att varje nation går tillbaka till sin egen valuta och sin egen skuld, och löser sina problem så gott de nu kan och finner bäst.