Nu när Ben Bernanke har återinfört kvantitativa lättnader (QE2) under åsynen av en mestadels mycket skeptisk värld, så har i euroområdet skakningarna nu börjat igen, därför bör våra tankar gå till det svåra läget i världen och de risker vi kan identifiera framöver. Dessa tider är fantastiska tider som Thor Modéen skulle ha uttryckt det hela,(han sade som alla vet strååålande tider) eftersom det nu inte är så särskilt strålande överallt, i varje fall inte ännu

Det fantastiska är dock det, att det dyker upp nya helt osannolika problem varje ny dag som randas, som troligtvis dramatiskt mångdubblar de politiska problemen som nu är så allvarliga, att svaren på frågorna börjar bli svåra att formulera för politikerna, samtidigt som beslutsfattarna inte på långa vägar egentligen som ledare  är spantade för uppgiften.

Ben Bernanke har i alla fall bevisat bortom alla tvivel att han är mera en universitetsprofessor och mindre en näringsidkare och absolut ingen ledare, vilket som upptäckt betraktat kommer att kosta världen extra dyrt den här gången.

Någon gång mellan juni och augusti så förlorade Ben Bernanke sin hållning om " QE-exitstrategi" och började istället helt flyta ut i hallucinogena drömmar, troligen påverkad av sin föregångares tillkännagivanden under sommaren, att den amerikanska ekonomin hade träffat en osynlig vägg. Hur han visste att det var en osynlig vägg, det var det liksom ingen som ville fråga, det räckte så bara.

Även om det rent funktionsmässigt skulle kunna hävdas finansiellt att QE1 har blivit en veritabel succé på grund av likviditetskrisen, utifrån argumentet att systemet inte havererade, så förbättrade den ju i alla fall inte inte Feds balansräkning och när nu ekonomin fortfarande vacklar, så kan man ju undra vad som egentligen var den åsyftade nyttan med spektaklet.

Denna nya utgåva expanderar emellertid dramatiskt balansräkningen, faktiskt så finansieras hela det beräknade offentliga underskottet under de kommande månaderna.

Även om världen anser att QE2 främst är till för att driva dollarn kraftigt lägre, så hävdade Bernanke inte så oväntat att hans mål var något helt annat. Dagen efter Feds tillkännagivande, skrev han i en artikel i Washington Post, om att QE2 skulle driva upp aktiemarknaden, obligationerna och andra riskfyllda värdepapper och därigenom stimulera konsumtion och ekonomisk verksamhet.

Aktier är redan dyra, med vinstmarginaler på rekordnivåer och PE nyckeltal ligger långt över genomsnittet. Spekulation är nu mer amerikanskt än äppelpaj - men detta är en mycket, mycket riskfylld tid för att leka på det finansiella övningsfältet, det är skarpt läge i ekonomin.

Detta är utan tvekan bland de mest okunniga kommentarer någonsin gjorts av en centralbankschef. Jag och många andra har alltså noterat att QE har visat liten eller ingen positiv inverkan alls, på den faktiska ekonomiska aktiviteten, jag menar hur skulle det kunna göra det när pengar är finanser och inte är ekonomi, så Fed har tagit en stor chansning, och om den misslyckas som jag och många med mig förväntar sig, så kommer att dollarhegemonin att ta vägen var? Ingenstans.

Eurozonen har börjat sin kollaps lite senare än jag trodde. Mina varma hälsningar till politiska framgångar för Europas ledare, för att ha klarat att hålla ihop saker så länge, men detta är en omöjlig situation och krisen är på väg. Jean-Claude Trichet fångade andan i dagens situation i Seoul när han sade att "det är absolut nödvändigt att ändra styrningen av Europa" och vidare att flytta "så långt som möjligt i riktning mot en ekonomisk och budgetmässig kvasi-federation." Europa måste skapa en fullständig ekonomisk federation om euron skall överleva och det är helt orimligt som logisk tanke, tänk bara vilken roll dett skulle ge Trichet, bara en sådan sak. Med 16 länder som använder euron och Estland på väg, så är oddsen för att flytta den innevarande situationen till ett par våningar lägre situation oändlig.

Saker kommer att förändras efter den annalkande ekonomiska och politiska katastrof som kommer att pressa dessa ekonomier och samhällen. Tyvärr så kommer ingenting att hända före det att den nuvarande situationen blir outhärdlig - detta är vägen för demokratisk politik.

Eftersom alla ledare fortfarande arbetar mot samma mål, vilket är Centralbanksystemets bevarande, och eftersom ännu ingen har klivit fram och uttryckt rädsla för den Europeiska befolkningen, så kan ju detta ta flera år.

I början av nästa år kommer oundvikligen euroområdet in i en lågkonjunktur som kommer att testa den nuvarande ledningen. Euron, som har uppfattats som om det vore ett tyskt varumärke, har redan toppat och kommer att minska fram till dess att den är prissatt som den italienska liran, inom de närmaste månaderna. Det gäller nu först Euron mot dollarn.

Med Europa och USA i recession under nästa år, så kommer priserna kommer att vara sjunkande igen och den globala tillväxten kommer att drabbas trots att den överträffar de inhemska asiatiska ekonomierna. Med politik betonar jag i detta, risken för väsentliga fel vilket gör internationella stridigheter mer troliga.