Med avseende på Mona Sahlins nyss tillkännagivna avgång som partiledare för Socialdemokraterna så tycker jag att det finns ett par ytterligare perspektiv på detta som måhända förtjänar att beaktas.

En ledare måste trots allt gå före och leda annars är det ingen ledare och en lyssnande ledare uttrycker främst dålig lyhördhet. En organisation bestående av egennyttosyftande individer under parollen av allmännytta, befinner sig alltid på det sluttande planet.

Att den ideologiska grunden saknar bäring både ur perspektivet av det moderna samhället och nära nog helt saknar mer utvecklade beteendevetenskapligt grundade former avseende självbetraktelsen och den självkänsla som är nödvändig för att politiken inte enbart skall bli en slags korrumperad lekstuga, det borde vara uppenbart för de som skall fortsätta med partiet om de inte vill slänga sin bort sin energi i onödan.

Att Mona Sahlin valt att inte beröra de frågor som utgör de fundamentala grunderna för den ekonomiska framtiden i form av den finansiella krisen, det kan betyda flera saker.

Att hon inte via sina politiska resurser skulle klara av att hantera denna situation, förefaller en smula udda. Ja hon hade ju rent hypotetiskt kunnat ta hjälp av sådana besvärliga typer som jag, om inte annat stod till buds. Tyvärr så pekar väl det mesta på att hon även förstått detta och att hon även har gjort detta val utifrån dessa premisser. Jag skulle nog vilja påstå att hon är väl medveten om vad som nu kommer, men att hon ser sig själv som otillräcklig för att hantera den situation som hon nu ser att samhället står inför, när det kommer att behövas ledarskap för att inte onödigt lidande skall uppstå. Det ledarskapet har hon inte och det vet hon.

Vad som vidare är en aspekt på detta är att det historiska perspektvet kan behöva få verkligt avslut för partiet avseende IG-Farben aktier, gruvaffärer i allmänhet, vapenaffärer i synnerhet och sist men inte minst det historiskt  mycket förklenande samarbete som har förevarit med familjen Wallenberg som exponent för kapitalet. Allt detta kan med fördel vädras ur det historiska politiska byket för att verkligen kunna åstadkomma både en ideologisk och moralisk nystart för partiet, om inte annat så borde ju regeringen lägga sig vinn om att upprätthålla en viss kvalité på oppostionen för att inte den politiska stabiliteten helt skall utarmas.

Man kan ju som en from förhoppning att detta för någonting gott med sig i sin förlängning, samtidigt som man nog skall akta sig för att underskatta omvärldsförståelsen hos den avgående partiledaren. Och att insikten om tingens ordning i det kommande hade infunnit sig hos Mona Sahlin redan tidigare, det kan nog alla lugnt räkna med.

Så sett utifrån att det kommer att krävas en rätt rejäl vitboksmanöver för att skapa en trovärdighetsgrund, i kombination med att dessa vitboksbiktelser ovillkorligen kommer att kunna drabba kapitalet i dess innersta finansiella kretsar, vilket i sin tur ovillkorligen då kommer att falla tillbaka på regeringen och dess trovärdighet. Så är det alltså inte alldeles utan någon rimlighet, att det även föreligger en viss risk för att vi nu kan få se historien redovisas för öppen ridå, till slutligt men för den sittande regeringen. Detta i sin tur får man väl närmast tycka är att anse som tjänstefel ifrån rådgivarna, om de har underlåtit att påtala.

Att alltså Mona Sahlin vidare som jag ser på saken, även nu öppet erkänner detta, det tycker jag därför faktiskt länder henne rätt ordentligt till heder som människa.