Medan många människor mycket väl förstår vad som ägde rum, när exempelvis historiska händelser som den amerikanska revolutionen utkämpades, så är ändå inte särskilt många medvetna om dessa händelsers parallella ekonomiska förlopp. Inte minst gäller detta den permanenta finansekonomiska revolution som utkämpats över världens monetära system, sedan år 1694 då Bank of England skapades.

Vid den tiden så beslutade en grupp privatpersoner att de förmodligen kunde göra inte obetydligt med pengar, ja faktiskt rentav en hel del, om de bara ändrade länders lagar och istället flyttade kontrollen över landets finanser från regeringen till dem själva. Detta uttrycktes väl måhända allra bäst av Amstel Rothschild själv (som grundade Bank of England) och som i detta myntade det numera alltmera berömda, ge mig makten över ett lands valuta och jag bryr  mig föga om vem som stiftar landets lagar.

Bank of England, som alltså är Englands "centralbank", är ett privatägt bolag som tjänar en kontinuerlig ström av intäkter, när brittiska regeringen lånar från Centralbanken för att styra landet. England var det ”geniala”(beroende på perspektivet alltså) land som upptäckte att de kunde styra världens finanser om de etablerade privata företag i alla länder i världen. Det var ju inte så att alla Engelsmän upptäckte detta samtidigt, utan snarare så var det nog på det viset att de flesta enbart fick uppleva konsekvenserna av denna upptäckt ifrån den mindre nyttotagande sidan. Den kombinerade skulden från alla världens länder, den skulle hur som helst kunna skapa en inkomstström av närmast otroliga proportioner.

Detta projekt fullbordades, häpnadsväckande nog i sig under början av 1930 talet och beskrevs i olika hemska metaforer, som inte många ännu idag tycks ha begripit innebörden av, exempelvis Tolkien och C.S Lewis. "There should only be one source of money; one fountainhead from which flows the nation's blood to vitalize commerce and industry, ensure economic equity and justice and safeguard the welfare of the people. . . . In other words, it has always been and still is our contention that the prerogative of creating and issuing the money of the nation should be restored to the state." ( [Tolkien, writing in "Candour" magazine] August 3/10, 1956, page 48)

Den bekanta versraden kan många rimma men få förstå.

One Ring to rule ém all, one Ring to find ém.

One Ring to bring ém all and inthe darkness bind ém

Man kan väl utan att vara alltför offensiv tolkande, påstå att fram till första världskriget så gick det ännu lite smått med planerna på världsherraväldet för bankkonglomeratet, men sedan kan man ju inte förneka att det har tagit en ordentlig fart.

År 1913 så antog den amerikanska kongressen Federal Reserve Act, som skapade den amerikanska centralbanken. De flesta amerikaner vet ännu inte i denna dag, att denna organisation egentligen är ett privat bolag inrättat för att kontrollera det monetära systemet i USA genom banksektorn.

Under de senaste åren så har denna centralbank hjälpt till att driva igenom två mycket viktiga delar av lagstiftningen i USA, som är ledande i och med att dollarn är världshandelsvaluta, för att utvidga sin makt, över inte bara banksystemet, utan även börs, försäkrings och fastighetsbranschen.

Låt mig försöka att förklara detta lite närmare. När börsen kraschade 1929, så antog kongressen något som man kallade Glass-Steagall Act, detta främst för att säker ställa funktionen för det finansiella systemet och att vidare separera kommersiell verksamhet hos banker (besparingar, kontroll, inlåning och utlåning) ifrån det som är investmentbanker, vilka ger ut nya aktier och obligationer på marknaden och erbjuder dem till investerare genom egna interna fondkommissionärer.

Federal Reserve har arbetat mycket hårt, inte minst allt sedan Clinton-administrationen, som 1999 lyckades med bravden att radera ut Glass-Steagall Act och ersätta den lagen med någonting som kallas Banking Modernization Act. Denna lag utökade i ett slag funktionerna för affärsbankerna till att inte bara publicera värdepapper, utan också att sälja både personliga och ekonomiska återförsäkringar på fastigheter, och därmed skapades möjligheterna för det som idag kallas för "finansiella instrument". Att Bill Clinton höll sitt installationstal till Carroll Quigleys ära behöver alltså inte helt sakna betydelse, försiktigt sagt.

För att verkligen kunna förstå vad som egentligen ägde rum, så kan nog följande vara bra att veta och känna till. När kongressen antog Federal Reserve Act 1913, så fick denna privata grupp av bankirer som kontrollerade Bank of England även finansiell kontroll över det amerikanska monetära systemet via banksystemet. Men de hade dock därmed ändå inte fått full kontroll över försäkringsbranschen och aktiemarknaden. Men genom att skapa Banking Modernization Act 86 år senare, så har de nu sedan 1999 full kontroll över alla dessa ekonomiska områdens värden.

Samma år 1999, så antog kongressen också någonting som kallas för Gramm-Leach-Bliley lagen, givetvis med en anmärkningsvärt liten medial uppmärksamhet. Tidigare finansminister Robert Rubin, som numera är en av flera ordföranden, vid Citigroup som är ett finansiellt konglomerat, berömde detta lagförslag som nödvändiga och kritiskt avgörande, ja det kan man ju säga, om man vill vara lite hovsam.

Vad denna banklag då egentligen innebar, det var att ändra nyckel-banklagar som banklagen från 1933, bank Holding Company Act of 1956, Federal Deposit institutionerna, lagen om Community Reinvestment Act från 1977 och den internationella banklagen från 1978 och sist men absolut inte på något sättminst, att sätta Federal Reserve som att ansvarigt för det finansiella systemet, i stället för kongressen! En sådan ”småsak” passerade alltså den amerikanska befolkningen utan några större åthävor.

Denna permanenta ekonomiska revolution som alltså har vilsefört världens ledande ekonomi, den har alltså genomförts utan att några kulor avfyrats och bara med en mycket, mycket liten uppmärksamhet ifrån gammelmedia och pressen.

Men medan Federal Reserve är ett privat bolag, så är det rent faktiskt också den störste av ägarna till det som kallas för Bank for International Settlements BIS, som är någonting Herrarna Dulles, Warburg, Ring, Schacht och Rothschild med flera, har hjälpt Amerika och världen att skapa 1929-1931.

Bill Clintons mentor vid Georgetown University, Dr Carroll Quigley, uttryckte detta mycket förtjänstfullt i sitt verk Tragedy&Hope, att BIS är ägnat att "fungera som en centralbankernas bank". BIS är ju det forum där alla världens centralbanker träffas för att analysera den globala ekonomin och vidare avgöra vilka handlingslinjer som skall gälla för att lägga mer pengar i dessa privatintressens plånböcker, eftersom de styr mängden pengar i omlopp och hur mycket ränta de ska i avgift av regeringar och banker för att låna från dem. Att alla BIS tillgångar frystes av de allierade vid Washingtonförhandlingarna 1945, eftersom BIS befanns ha handlat med stulet judiskt tandguld, får väl mera ses som en liten historisk missräkning eller passage för bankkonglomeratets vidkommande.

Carroll Quigley förklarade detta vidare som: " Denna befogenhet av finansiell kapitalism hade ett annat övergripande långtgående mål, som är ingenting mindre än att skapa ett världsomspännande system för finansiell kontroll, i privata händer för att kunna dominera det politiska systemet i varje land och ekonomin i världen som helhet.

Detta system skulle styras på ett gammalt enkelt feodalt sätt av centralbankerna i världen i samverkan, genom hemliga avtal som kom till vid täta privata möten och konferenser. Spetsen för systemet, eller toppen på pyramiden skulle bli Bank for International Settlements, en privat bank som ägs och kontrolleras av världens centralbanker som också befann sig ägda av privata företag.

Det finns inte någonsin ett dyft i pressen om denna verksamhet, därför är det inte ens ett känt namn. Denna skuggliknande struktur som BIS utgör, framgår endast av baksidan på banksystemet.

Det finns ingenting som upplyser om att detta är den viktigaste banken (och det finansiella fundamentet) i världen. När BIS håller sitt två timmar långa årsmöte i Basel, närvarar alla de som styr det monetära systemet i varje land, centralbanken och finansministrarna som lydigt kommer traskande på en promenad från hotell i närheten, och dessa representanter känner sig då mycket betydelsefulla. Inför BIS är alla lika, obetydliga.

Olika särskilda rum där exempelvis Tiogruppens centralbanker möts, har enligt uppgift ett runt bord placerat mitt i rummet med någon form av rund gloria som hänger från taket över bordet, vilket skall ge ett intryck av "riddarna kring det runda bordet". Eller som Quigley beskriver detta som ”Rundabordkonferenser” eller ”Ringar av makt”.

Genom åren så har Bank for International Settlements, alldeles oavsett vilken inredning som de nu har i Basel, samlat på sig betydligt mera makt över den globala finansiella infrastrukturen än vad de flesta människorna är medvetna om. BIS har ett antal mycket starka kommittéer som omfattar exempelvis Baselkommittén för banktillsyn, som arbetar med hur man kan reglera inte bara internationella banker i världen, utan även de regler som avser varje nationell bank, utskottet för det globala finansiella systemet som övervakar de finansiella marknaderna runt om i världen, i syfte att identifiera potentiella risker för den finansiella stabiliteten och utskottet för betalnings och avvecklingssystem, som ser till att stärka infrastrukturen på de finansiella marknaderna när det gäller regler för hur överföringar av pengar går till väga och hur man gör betalningar mellan medlemsstaternas banker.

En mycket viktig kommitté, Financial Stability Forum-FSF skapades som en följd av krisen i Asien, alltså med syfte att skydda systemet från människor. Deras uppgift är att hjälpa till att ställa upp finansiella garantier för hela det globala ekonomiska systemet (Observera att detta ansvar inte längre tillhör de enskilda nationalstaterna). Man bör i detta notera att Federal Reserves vice ordförande Roger Ferguson är kommittéordförande i både utskottet för globala finansiella systemen och FSF.

Detta forum består av G7:s centralbankschefer, G7: s finansministrar och G7:s tillsynsmyndigheter (i USA kontrollerar dessa valutan och Federal Deposit Insurance Corporation). Dessutom tar ett antal internationella organisationer en aktiv del: Världsbanken, Internationella valutafonden (IMF), Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, International Association of Insurance Supervisors, International Organization of Security kommissionärer och den nybildade International Accounting Standards Board. Förutom G7-länderna finns det ett antal tillväxtekonomier som Indien och Kina som deltar.

Under årens lopp har BIS fortsatt att tänja på gränserna ytterligare till en numera gränslös värld av skuld. Något av deras ökande makt har kommit direkt från regeringar som vår egen svenska, som välvilligt har överfört den reglerande makt regeringen brukade ha över banksystemet, till centralbanken, medan resten kommer från det enkla faktum att centralbanksystemet verkligen kontrollerar det monetära systemet i världen genom själva systemets grundläggande funktion.

BIS är alltså inte en centralbank. BIS är en bank för centralbankerna. Detta är oerhört viktigt, för detta faktum har inte alls beskrivits i böcker om BIS.

Dr Knight som är VD för BIS och vars demokratiska mandat inte ens existerar, förresten vidare vars namn är närmast komiskt i sammanhanget, som fick sin forskarutbildning examen från London School of Economics såklart förklarar, att "centralbankerna behöver fungera i oberoende." Detta betyder utan kontroll av regeringar, någonting som nog framgår ganska tydligt av ovanstående genomförda historiska ändringar av exempelvis amerikansk lagstiftning.

När till exempel Ben Bernanke går till kongressen, frågar man honom vad han tycker och vad han kommer att göra. Det bör alltså noteras att han inte blir vald, han blir utsedd och hans ord bokstavligen berör marknaderna. Intressant nog med avseende på detta sedan 1997, så har rent faktiskt både Bank of England och Bank of Japan, fått mera makt att bestämma över penningpolitiken, som i detta innefattar rätten att sätta räntan bortsett från regeringens yttrande och att intervenera på valutamarknaderna. Dessa har numera knappast av en slump exakt samma befogenheter som vad Federal Reserve har.

När man väl förstår att BIS drar i trådarna till världens finansmonetära system, då förstår man också att de har förmåga att skapa en ekonomisk boom eller krasch i vilket godtyckligt land som de önskar, när som helst. Om detta land inte gör vad pengarnas långivare vill, då är allt BIS behöver göra är att börja sälja denna valuta.

Och när Dr Knight, i media talar om att kontrollera "finansiella centra där svarta pengar kan placeras”, så säger han detta som en förklaring till resultat av arbetet inom FSF och dess genomförandebestämmelser om finansiella beteenden i hela världen, vilket innebär en positionering av BIS för att kunna kontrollera svarta pengar globalt. Detta i sin tur innebär att både underlätta och försvåra denna hantering, allt beroende på vilket nyttosyfte som föreligger. Vapen och narkotika är därför inte sällan i detta, helt väsensskilda från exempelvis nationella byggbranscher vad avser behandling från BIS, man kan väl säga att finansiell verksamhet som inte gynnar BIS, vars historiskt tveksamma moral inte ofta missat ett förtjänsttillfälle, i varje fall löper en något större risk för en styvmoderlig behandling.

Slutligen kan det nog även vara på sin plats att rent faktiskt påpeka det faktum, att många centralbanker har som ett konsekvent mål som harmonisera sin politik. Jag anser, liksom Caroll Quigley klart uttryckte saken, att centralbankerna har en helt absolut finansiell makt över både marknader och regeringar, trots att värde Dr Knight nödtorftigt försöker ge sken av att BIS endast med mycket begränsade maktbefogenheter  försöker att reglera marknader.