Nu i dagens läge, kan individen arbeta ett helt år och tjäna 300 000 kronor, och dessutom arbeta hårt för detta. Och nu vidare i dagens läge så kan regeringen på en mikrosekund skriva ut samma summa pengar och det är faktiskt just precis vad de gör . Så att sedlar därför har förlorat sin fungerande verkan som en värdemätare ligger enbart i saken egen natur, hur skulle det annars ens kunna vara?

Den lite intellektuellt havererade tanken på att exempelvis guldet som världemätare, skulle få oss att tro på att någon form av guld (silver eller varför inte geografisk naturlig resurstäthet inom valutaregionen ) eller realvärdebaserad valutastandard inte är möjlig. Detta eftersom det förmodligen inte finns tillräckligt med råvara för att ekonomin skall gå runt. Ränta kräver som bekant tillväxt och naturresursbrist blir således en hämsko på tillväxten, precis som i verkligheten.

Så varför har då inte den nära nog obegränsade tillgången på papper pengar löst våra problem(retoriskt)? Varför har mänskligheten då kunnat fungera i århundraden med sådana "begränsade" mängder av ädla metaller? Kanske därför att det då finns mindre skuld därav finns mindre tillgång på inflation och desto mindre behov av pengar finns det. Eller med ytterligare en vändning på detta samband, så ju mindre valuta det finns som är bildad mot skuld, desto mindre makt finns det att utöva.

Eller om man så önskar uttrycka saken, desto friare är individerna. Vilket nu uppenbarligen inte har varit någonting som systemet har eftersträvat.

Precis som det beskrivs i ingressen, så kan staten skriva ut belopp på en mikrosekund som tar andra individer år att tjäna, och ändå består staten enligt uppgift av oss människor, vilket kanske fler därför borde försöka att inse. Verkligheten är nu dessutom den att staten kan skriva ut hela BNP för världen på en millisekund.

När folk väl fullt ut denna förstår verklighet, så kommer verkligen klockan ha klämtat för systemet. Tyvärr till systemets försvar, så betalas legosoldater i form av lagstiftare, rättsapparat och bankirer av Fiatpengamaskinen, alltså individer som är tillräckligt bedårade av systemet och som utifrån denna dårskap är villiga att dela med sig av sina varor och tjänster i utbyte mot värdeförfalskade papperslappar.

Centralbankerna är helt enkelt bara religiösa förkunnare av ytterligare vanföreställningar, eller påstått reinkarnerade (likt Särimner) förfalskare vilka nu står inför omöjligheten att sammanfoga årtionden av grava uppsåtliga felbedömningar. I rättvisans namn måste det väl sägas att Riksbankchefer kanske inte alltid varit helt och fullt medvetna om sin egen roll, Men när dessa sedan väl har givits befäl, så har det har det i alla händelser ändå gått fullständigt galet.

Den grundläggande felbedömningen av regeringar och enskilda, har inte sällan varit att ett kontinuerligt spenderande av mer än intjänandet, inte utgör någon egentlig långsiktig risk och kostnad för systemet. Detta i sin tur bygger ju på den biologiska förutsättningen för individens överlevnad, vilken tyvärr inte har utvecklats riktigt i takt med den socialtekniska utvecklingen. Man kan säga att den biokemiska grunden för individen är något föråldrad i så måtto.

Å andra sidan är det ju en helt grundläggande felbedömning av de styrande och deras banker att allt högre skuldnivåer som pådyvlas folk och individer, är en slags evig rikedoms maskin.

Även Einstein beskrev detta världens åttonde underverk, som folk uppfattar att banksystemet idag utgör i världen, att människans historia har tydligt visat att varken välstånd eller skuld kan växa för evigt.

Den nuvarande uppbyggnaden av stora obalanser mellan nationer liksom mellan de rika och de inte fullt så rika, är nästan som en kollision som sedan kräver upplösning. Som många författare har påpekat, så är en kollision nu oundviklig, den enda frågan som återstår är vad som kommer efter kollisionen eller haveriet?

För närvarande har en mycket illusorisk rikedom förstörts under en mycket kort tid. Bilden blir mera fullständig när skulderna som är knutna till denna skenbara rikedom också är förstörda.

Detta är bara enkel redovisning. Att göra annorlunda är faktiskt också bara, en fruktlös övning i att försöka ändra på verkligheten. Om du var bonde skulle du ju bli utskrattad av din bankdirektör och revisor, om du redovisade din döda häst eller din redan slaktade gris i balansräkningen och ändå är detta just precis vad som sker i den finansiella världen.

Förväntningarna på systemet om grisens uppståndelse likt Särimner lever således kvar ännu idag ibland massorna och är fortfarande levande. Och tills dessa förväntningar är dramatiskt utslaktade, så kommer vi att fortsätta att tro att en återgång till de ”gamla goda” åren är möjlig. Man skulle ju kunna tro att det var länge sedan dylika dumheter kunde få fäste i de breda folklagrens medvetande, men icke! Tor och Freja lever på så sätt ännu i den inte alltför intellektuella folksjälen.

Finansfolk som samlar på ännu högre välstånd genom en smart användning av skuld och regeringschefers generositet och räddningsaktioner, har på något sätt har vilselett sig själva i tron på att rikedom på skuldfordringar är besläktad med odödlighet. Det enda odödlighet vi någonsin kan uppnå är genom att lämna denna värld till våra barn i ett bättre skick än vad vi själva fann den i. Detta är den högre utmaningen i våra liv.

Användningen av kvantitativa lättnader och stimulanser är nu helt enkelt bara samma sak som att likt en roulettespelare som desperat försöker att med sina återstående kronor, att fördubbla vad han har kvar, till slut bara upptäcker att han egentligen spelade rysk roulette med laddat roulettehjul.

Världen vet mycket väl att den nuvarande summan av alla förväntningar egentligen vida överstiger den nuvarande summan av alla medel.

Någon och kanske till och med alla har någonting att förlora och det är här det blir otrevligt.

Frågan är nämligen vem, hur mycket och mera viktigt, på vilket sätt. Då blir det bråk om hur förlorandet skall fördelas?

Om vi ska dra oss tillbaka från avgrunden så måste det ske en stor avskrivning av oanvändbara skulder och en därför dramatisk slakt av nuvarande förväntningar på Särimners återuppståndelse. Om ingen skuld har ett egentligt värde längre än ett människoliv, eftersom ingen kan känna något om man ändå inte lever, så kan ju inte heller förväntningar bli äldre än så.

Vare sig vi gillar detta eller inte, så måste följande ske i någon form av ordning innan vi faller ner i avgrunden, vilket idag skall läsas som att ett större ofredsförhållande utbryter, vilket är systemkramarnas stora mål antingen de nu själva begriper detta eller inte.

USA kommer avskriva sin egen skuld till Kina, Japan och andra som en fråga om ren matematisk verklighets konsekvenser i förhållande till militär potential, med eller utan krig är det hela de frågan handlar om.

Kina å andra sidan kommer ju att kunna säkra sin långsiktiga framtid bättre genom att skriva av sina skuldfordringar mot USA, eftersom detta kommer att tvinga Kina att bedriva mer hållbara strategier. Om befolkningsreduktioner sedan ingår i den Kinesiska planen och att krig är en väg till detta, det vet jag inte.

Världen kommer att behöva balansera sin handel och obalanser avseende kapital som ett erkännande av det faktum, att dessa obalanser ovillkorligen annars leder till långsiktiga strukturella problem och konflikter.

Så är det bara som faktum, till den individuella medvetenhet som i dag råder hos befolkningarna. Det går helt enkelt inte att hålla folk i den ovetskap och dumhet till det rådande informationsklimatet.

Alla obalanser i handeln måste därför återkommande mötas med betalningen av reala beständiga värden. Guld och silver kan omvärderas så att det åtminstone återupprättas en viss känsla för proportioner.

Alla framtida upplåning av någon nation eller företag skall kunna återbetalas ut på en tidsbas på 10 år som mest. För privatpersoner bör nog inte mer än 20 år tillåtas.

Varför då, jo därför att ingen skuld har ett egentligt värde längre än ett människoliv, ingen kan bry sig längre i tid. Så om inte annat, så i ren omtanke om de efterkommande generationerna.

Att inte dagens pensionärer nu skuldsätter sig så mycket de kan är en ren obegriplighet som snart blir en omständighet att beakta.

Om regeringarna behöver mer pengar till offentliga utgifter, måste de bli impopulära genom att höja skatter. Detta är bara ett erkännande av det faktum att lån på alla nivåer bortåt linjen för återbetalnings tid, helt enkelt har gett upphov till ohållbara nivåer av upplåning och sagolika värderingar . Summan av kardemumman är att det är bättre att bli korsfäst på ett kors av guld än begravd under ett kors av skulder, även om det förra inte heller är så trevligt.

Utöver det ovanstående så måste alla utländska lån säkras genom " infrastrukturell panträtt " eller långfristiga arrenden över reala tillgångar och inte bara full tro och tillit till den nuvarande regeringen och dess betalningsvilja. Sådana lån får endast ges för infrastrukturell utveckling. På detta sätt kommer politiker att avsky att dribbel inom deras egna länder som leder dem till ansvar.