Hur går skapande av pengar egentligen till?

Svar: Alla pengar skapas idag genom skuldbildning som motvärde till valutabildningen.

Frågan är ju egentligen då bara vad som skall utgöra det värdebeständiga motvärdet till den valuta som skapas, och denna fråga bestämmer sedan i sin tur om detta sätt att skapa valuta på är ett penningsystem eller ett kreditsystem, i ett penningsystem finns värdet i valutan garanterat av utgivaren, men som i exempelvis det svenska fallet med privatbankerna som skapar valuta genom kreditexpansionen inte alls garanterar något värde på valutan, vilket med andra ord innebär en direkt felaktig konstruktion.

Ett kredit system har endast en operativ utfärdare av valuta och det är då lämpligtvis staten som bär motvärdeansvaret för detta, om man alltså inte önskar sig flera valutor

Pengar skapas, eller valuta bildas, alltså genom att banker skapar en skuld gentemot en låntagare som vill låna pengar, och på så vis sker en skuldbildning. Denna skuldbildning motsvaras alltså sedan av en valutabildning en värdering/valuering av skulden, detta vill säga att bankerna enligt denna metod bildar denna valuta utifrån de regleringar som gäller för banker och som kontrolleras av bank och finansinspektionen, Basel 1 och Basel 2 heter dessa regleringar inom IMF.

Detta sker inom ramen av det system som i ovan nämns som Fractional Reserve systemet och det är där som den nuvarande kreditexpansionens möjligheter har kommit och kommer till bruk.

En godtycklig bank har som exempel i detta fall 1000 kronor i tillgångar, med dessa som säkerhet eller fraktion-del i reserv, får banken sedan låna ett givet belopp av valuta av Riksbanken mot en repa.

Detta innebär i exemplet att banken får låna 8000 kronor i en vecka mot en ränta som riksbanken fortlöpande korrigerar(repa).

Banken förfogar nu över 9000 kronor och har en skuld på 8000 att betala inom en vecka, alternativt låna beloppet om igen av riksbanken, eller av en annan bank och interbankräntan, till den då rådande reporäntan.

Det är sedan med detta belopp på 9000 kronor som grund i banken, som banken äger rätt att alltså kreditexpandera beloppet på 9000 kronor till ett utlåningsbelopp om 90 000 kronor som banken sedan kan låna ut till låntagare mot en säkerhet. Vad som är en godtagbar säkerhet för valutabildningen i detta, kan alltså precis som dagsläget nu utvisar, visa sig vara någonting som fullständigt saknar relevant värde eller som i vart fall kan ha ett väldigt otillräckligt värde.

Detta innebär således att ett valutabelopp om 1000 kronor har expanderat till ett valutabelopp på 90 000 kronor, och detta helt utan att den värdegrund som valutan skall beskriva egentligen på något sätt har förändras, värdegrunden är realekonomiskt fortfarande bara värd 1000 kronor.

I normal terminologi skulle väl detta fenomen benämnas inflation.

Men i det nu aktuella dagliga fastighetssammanhanget, så göms begreppet istället i något som kallas för värdeökning, men som alltså egentligen inte är något annat än en rent dold inflationseffekt, och som inte kommer till uttryck så länge värdet kan hållas bundet i skulden. Någon bubbla är det som sagt inte tal om.

Bankernas kreditexpansion kan ju alltså därmed ovillkorligen konstateras vara en given förutsättning för prisökningarna på fast egendom. Detta beskrivs enklast genom att tänka sig en sluten ekonomi med en given penningmängd, vilket inte skulle göra prisökningar möjliga utan att motsvarande prissänkningar ägde rum, följaktligen så måste penningmängden ovillkorligen öka.

På detta sätt har bankernas kreditexpansion alltså även skapat en dold och till nu uppbunden inflation. En inflation som genom att valutavolymen nu har expanderats så till den grad att dessa fiktiva värden inte längre kan bindas till skulden utan att tappa i trovärdighet, och därför nu därför börjat att få en direkt inflaterande återverkan på den reala ekonomin, alltså när skuldvärdena inte mera kan hållas bundna.

Denna fiktiva och skuldabsorberande värdegrund har även sedan vidare även omsatts i en rad olika konstruerade finansinstrument, vilka i princip har haft som enda syfte att alltså absorbera valutaexpansionens inflationseffekt. Dessa instrument kan faktiskt i viss mån liknas med de kända och övervärderade holländska tulpanlökarna på 1600 talet, alltså något som då i det närmaste fullständigt var och alltså nu således är igen, utan någon som helst real värdegrund.

Omskrivet så kan detta liknas vid att den reala värde producerande ekonomin inte mer förmår att bära upp ytterligare fiktiva värden, utan det att den reala valutan börjar direktinflateras.

Detta är den i nu rådande situationen, där en förestående hyperinflation vilken givetvis börjar på de geografiska platser där valutan realiseras eller omsätts från sin fysiska värdegrund, alltså på pumpplatsen för olja och för fysisk industriproduktion med realt allmänvärde, för att sedan sprida sig vidare till den övriga globala ekonomin, för att till sist göra valutan som kommer direkt ur sedelpressen mindre värd. Detta syns idag tydligt med överhettningen i Norge och inflationssituationen i den producerande delen av världen.

De krafter som kan skapa eller ändra pengars värde återfinns även i samspelet mellan politiska åtgärder och valutamarknaden, i form av finanspolitik eller valutapolitik.  Dock är detta lite av en medial hägring, eftersom dessa politiska styrmedel i princip och egentligen helt har mist sina möjliga effekter, alltså främst på grund av att ytterligare aktörer kan påverka valutavolymen, alltså genom att privatbankerna tillåts bilda valuta enligt gällande regleringar.

Men om detta vet vanliga individer i samhället emellertid nästan ingenting.

Hur denna konst egentligen går till, det vet bara några enstaka politiker, akademiker, bankmän och valutaspekulanter och några centralt placerade ämbetsmän.