En gång för länge sedan kom människan på att för att underlätta byteshandeln med varor så kunde man med fördel använda ett värderingsinstrument som var mindre skrymmande än själva varan ifråga, detta för att göra ett byte möjligt utan att för denna skull ha en vara rent fysiskt närvarande på platsen där utbytet av varans värde ägde rum.

Man skapade något som man benämnde valuta, detta som ett instrument för att värdera olika varor eller tjänster. Denna valuta är sedan dess det som återkommande genom historien har varit ett problem, främst utifrån att dess bildningsprocess till och från har ägnats egennyttosyften, istället för att valutan enbart skall verka som handel och värderingsinstrument.

I varuvärdesfallet så kommer värdet på en vara att mätas utifrån det behov som marknaden tillmäter varan, så långt har Smith, Keynes och andra begripit detta rimligt väl, men sedan verkar detta ha spårat ur fullkomligt, alternativt således uppsåtligen beskrivits i ett helt ologiskt resonemang.

Detta eftersom det inte med bästa vilja i världen kan påstås gälla att varans reala värde dominerar priset som valutan beskriver, detta görs istället av efterfrågan på varan, vilket därav kan ses som ett direkt bevis för att den fiktiva ekonomin nu har blivit så stor att inte den reala ekonomin mera förmår att bära upp den fiktiva valutavolymen utan att inflateras.

Det nu rådande systemet där en artificiell efterfråga styr bildningen av valuta, är ett så perverterat system rent logiskt, att det är i det närmaste förunderligt hur detta har kunnat komma till stånd utan att stöta på patrull av första bästa tänkande humanist.

De två stora problemställningarna som omgående blir uppenbara vid en närmare eftertanke, blir ju då för det första, att när en artificiell efterfråga tillåts att verka valutabildande och därmed prishöjande, liksom var fallet med de Holländska tulpanlökarna under 1600-talet, att detta skapar bubblor av fiktiva värden som sedermera ovillkorligen havererar den marknad som berörs när tillräcklig informationsrörlighet uppstår, och detta sker samtidigt som när den fiktiva värderingen på marknaden då tvingar fram en realvärdeanpassning av varuvärdet som valutan mäter.

Ingen ville ju till sist ändå byta en svart tulpanlök mot ett segelfartyg, användbarheten var därtill alltför särskiljande, och detsamma gäller fortfarande.

Den andra uppenbara problemställningen i detta blir att ett system som bygger på valutabildning genom skuldsättning, per automatik har ett underskott på valuta om det förekommer ränta i systemet, detta eftersom ingen skuldbildning sker för att hantera räntekostnader. Det medför att det alltid föreligger ett latent behov av en ökad skuldsättning i en ekonomi som grundas på skuldbildning, vilket benämns penningekonomi eller monetarism.

Detsamma kan översättas till att ekonomin ovillkorligen alltid måste befinna sig i en tillväxt, detta för att inte urholka värdet på den alltmera växande valutavolymen, vilket alltså innebär allt flera valutaenheter per oförändrad värdegrund.

Lösningen på detta problem har tidigare varit att skapa finansiella instrument som fiktivt har absorberat värdet av denna valutabildning, och som därigenom har skapat en finansiell fiktionsekonomi av i det närmaste bibliska proportioner. Det är inte svårt att se liknelsen om syndafloden. Denna fiktion går emellertid inte att göra hur stor som helst utan att den till sist kolliderar med den rådande verkligheten, och då istället börjar inflatera den reala ekonomins värdebeskrivande valuta med denna monstruösa volym av fiktivt värdegrundbildad valuta.

Detta är vårt rådande nu.