En gång för länge sedan kom människan på att för att underlätta byteshandeln med varor så kunde man med fördel använda ett värderingsinstrument som var mindre skrymmande än själva varan ifråga, detta för att göra ett byte möjligt utan att för denna skull ha en vara rent fysiskt närvarande på platsen där utbytet av varans värde ägde rum.

Man skapade något som man benämnde valuta, detta som ett instrument för att värdera olika varor eller tjänster. Denna valuta är sedan dess det som återkommande genom historien har varit ett problem, främst utifrån att dess bildningsprocess till och från har ägnats egennyttosyften, istället för att valutan enbart skall verka som handel och värderingsinstrument.

I varuvärdesfallet så kommer värdet på en vara att mätas utifrån det behov som marknaden tillmäter varan, så långt har Smith, Keynes och andra begripit detta rimligt väl, men sedan verkar det ha spårat ur fullkomligt, alternativt uppsåtligen beskrivits i ett helt ologiskt resonemang.

Det nu rådande systemet där en artificiell efterfråga styr bildningen av valuta, är ett så perverterat system rent logiskt, att det är i det närmaste förunderligt hur detta har kunnat komma till stånd utan att stöta på patrull av första bästa humanist.

De två stora problemställningarna som omgående blir uppenbara, blir ju då för det första, när en artificiell efterfråga tillåts att verka valutabildande och därmed prishöjande, liksom var fallet med de Holländska tulpanlökarna under 1600-talet att detta skapar värdebubblor som sedermera ovillkorligen havererar den marknad som berörs, och detta när den fiktiva värderingen på marknaden tvingar fram en realvärdeanpassning av varuvärdet.

Ingen ville ju till sist byta en svart tulpanlök mot ett segelfartyg, användbarheten var därtill alltför särskiljande.

Den andra uppenbara problemställningen i detta är att ett system som bygger på valutabildning genom skuldsättning, per automatik har ett underskott på valuta om det förekommer ränta i systemet, detta eftersom ingen skuldbildning sker för att hantera räntekostnader. Det medför att det alltid föreligger ett latent behov av en ökad skuldsättning i en ekonomi som grundas på skuldbildning, vilket benämns penningekonomi eller monetarism.

Detsamma kan ju översättas med att ekonomin således alltid måste befinna sig i en tillväxt, detta för att inte urholka värdet på den alltmera växande valutavolymen, alltså flera valutaenheter per densamma värdegrund.

Lösningen på detta problem har varit att skapa finansiella instrument som fiktivt har absorberat värdet av denna valutabildning, och som därigenom har skapat en finansiell fiktionsekonomi av i det närmaste bibliska proportioner. Det är inte svårt att se liknelsen om syndafloden. Denna fiktion går emellertid inte att föra hur stor som helst utan att den kolliderar med den rådande verkligheten, och då istället börjar inflatera den reala ekonomins värdegrundbeskrivning med denna monstruösa volym av fiktivt värdegrundbildad valuta.

Detta är vårt rådande nu.