När jag betraktar debatten kring Carnegiefallet och finansbranschen i gemen som den förs i dessa hysteriska börstider blir jag förvånad. I mina ögon förefaller många av de som nu kniper poäng på att raljera över kritstreckskrisen djupt okunniga om hur branschen egentligen fungerar; myterna och missuppfattningarna breder ut sig och naiviteten kring branschens villkor är helt enkelt rungande.

Och att det i nuläget skulle falla vederbörande in att det skulle kunna vara så att denna bransch är uppbyggd på helt osunda och felaktiga grunder, som till exempel finans och valutasystemet med valutabildning enlig Basel 2, det finns tydligen inte på en karta.

Alla som jobbar i finansbranschen är skurkar som korpar åt sig allt de kommer över. Så är det naturligtvis inte alls. Tvärtom, faktiskt. Kapitalister av alla slag är oerhört lydiga. I en bransch där din framgång bygger på förtroende och gott rykte, kan du inte i längden överträda gränserna för acceptabelt beteende. Så varför tror vi att det är på något annat vis? Mitt svar är: korkade regler. Vi får det beteende vi förtjänar. Det som inte är uttryckligen förbjudet är ju i princip tillåtet. Den börsdirektör som tillåts bevilja sin styrelseordförande en rejäl ersättning och i gengäld få ett väl tilltaget pensionsavtal utfärdat av ordföranden gör naturligtvis det. På den tiden det inte fanns tydliga regleringar av de anställdas egna aktieaffärer i finansbranschen, var antalet moraliskt tveksamma affärer fler. Lade du märke till den där sista brasklappen? ”Moraliskt tveksamma”.

Anledningen till att en samhällsnyttighet som valuta skall användas som handelsvara, är fullkomligt obegriplig-

Att någonting är moraliskt oacceptabelt, eller sticker i ögonen enligt vanligt sunt förnuft behöver inte innebära att en strikt regelstyrd finansaktör undviker det. Glöm inte det.

Girigheten i branschen är av ondo och måste stävjas med alla medel. Vänta nu: vad ville du egentligen ha finansbranschen till, sa du? Vill du att din pensionsförvaltare skall ha alla skäl i världen att se till att tjäna pengar åt dig? Vem vill du i sådana fall se som din företrädare: en vänlig och altruistisk tjänsteman i största allmänhet, eller någon som verkligen kan springa den sista kilometern för att din avkastning skall bli så bra som möjligt? Jag vill hävda att en viss personlig girighet är nödvändig för att resultatet skall bli bra. Att påstå motsatsen är lika rimligt som att kalla Zlatan Ibrahimovic för ”egoist” när han tar bollen från motståndarnas backar och kängar upp den i nättaket.

Det är bara pinsamt att behöva kommentera denna typ utryck, vederbörande måtte tydligen tro att Münschausen verkligen kunde lyfta sig själv i håret. Skillnaden emot Zlatan är ju åtminstone att denne verkar på en marknad som inte är uppenbarligen och direkt skadlig för sin omvärld

De Carnegieanställda verkar som grupp betecknade vara särskilt kriminella. Uppenbarligen finns här många företag i företaget. Jag har verkat på finansmarknaden i ett par decennier och om något, skulle jag våga påstå att jag träffat många Carnegieanställda – framförallt inom aktiemäkleri/analys och på fondförvaltningssidan som snarare har slagit mig som ovanligt helylle och tempramentslösa i jämförelse med branschgenomsnittet. Men med tanke på det som beskrivits i romaner som inspirerats av Carnegiekulturen, verkar det ha funnits många kulturer i kulturen. Kanske hade jag aldrig glädjen att umgås med de mest vasstandade fiskarna.

Kulturen kring Lage Jonasson på Beijer eller Nordiska var väl måhända inte alltid så ömsint.

Skillnaden är väl att Lage fattade för 1000 år sedan vad denna sektor är för något.

Finansfolk är lika okränkbara i sin kompetens som farbror doktorn och byprästen. Jag vet inte hur många gånger jag har råkat ut för frågan på middagar och i andra sammanhang: ”så du jobbar med aktier, vad fint, kan du inte berätta för mig hur man egentligen skall göra med mina pensionspengar?” Troligen är det minst lika många gånger som min brorsa, läkaren, har fått medicinska frågor redan till förrätten. Men där läkare ofta (om inte alltid) kan se ett vetenskapligt fastställt samband mellan sjukdom, kur och bot är det inte riktigt samma sak med finansbranschen.

Direkt pinsamt skrivet skulle jag säga.

Visst har vi som företrätt finansbranschen sedan åttiotalet väldigt lätt att föra oss på ett respektingivande och trovärdigt sätt, däri sitter ju en väsentlig del av yrkesskickligheten - – men att därför dra slutsatsen att finansanalytiker, mäklare, kapitalförvaltare och allt vad det heter besitter kunskap om samband som alltid fungerar är lika realistiskt som att tro att pokerspelare eller förbundskaptener i fotboll alltid vet vad de gör. Verksamheten på finansmarknaden går ju lätt förenklat ut på två saker: att försöka förutsäga hur stora vinster de noterade företagen kommer att göra de närmaste året och hur de i sådana fall kommer att värderas. I det första fallet, att göra prognoser för vinsterna, kommer ganska många rätt stora delar av tiden. I det andra fallet är finansmarknaden dessvärre som vilken lättrörlig modesektor som helst.

Inte så briljant kanske.

Slutsatsen är solklar: vi kommer alltid att ha en överflödskultur som är kopplad till finansbranschen på något sätt.

Knappast troligt med fri information.