Pengar och värde är nämligen inte vad vi vanligtvis och i allmänhet tror. Många pratar mycket om pengar. Hur får man då egentligen pengar att få och behålla sitt värde? 

En grundläggande föreställning, som är mycket vanlig och ännu mera felaktig, är att ekonomi handlar om pengar, detta är alltså egentligen fel, pengar är ett verktyg för att lättare kunna bedriva handel med varor.

Pengar skapades då genom att ädla metaller präglades till mynt och att halten garanterades av en stämpel, gärna med kungens bild. På det sättet kunde samhället på 1800-talet till och med skapa vad som uppges vara så åtråvärt i dag, nämligen en europeisk valuta, vilket vi skall konstatera inte äger sin riktiga grund.

Guld kunde dock emellertid dåtida inte utvinnas i takt med de industriella ekonomiernas ökade behov av penningmängd, och detta blev då till en slags gyllene boja för tillväxten.
England övergav, eller kanske snarare lyckades undfly, till slut 1931 guldmyntfoten, vilken tidigare garanterade valutans värde i guld, alltså att valutan stod stadigt fäst på en fot av guld, och exemplet följdes inom kort av andra länder.

Detta ägde då inte slumpvis rum i samband med att Bank of International Settlements (BIS), Internationella regleringsbanken på svenska, och att International Monetary Fund, IMF skapades.

Detta skapande var nu alltså inte enbart en godtycklig och olyckligt vald slump, som det skulle komma att visa sig senare, och vilket vi ser konsekvenserna eller de ovedersägliga bevisen för idag.
Inom internationell handel fanns dock guldet kvar till 1960-talet som riksbankernas yttersta garanti för nationernas inbördes avräkningar.

Vilket då alltså fortfarande utgjorde en form av gyllene värdeboja för ekonomiernas ohämmade tillväxt i form av fiktiva värdens tillkomst, alltså värden som bygger på en efterfråga.

Senare kom dessa system att ytterligare kompletteras med ett system vilket benämns Fractional reserve system, och som en principiellt sista spik i denna finans och valutasystemets kista, så avreglerades den svenska kreditmarknaden år 1985 av den svenska regeringen.

När sedan kronvalutan tvingas frångå sitt fasta växelkursvärde omkring 1992, så går denna realvärdeanpassningsprocess in på sitt absoluta upplopp, eller slutfas genom att kreditbildningen/valutabildningen då är i det närmaste oreglerad.

Sedan guldet försvann ifrån penningväsendet, så har det blivit svårare att svara på vanligt folks frågor, hur pengar skapas och hur dessa pengar behåller sitt värde.

Pengar är i dag, i allt väsentligt enbart redovisningsposter utan realvärdegrund. Men hur går då detta skapande av pengar till, egentligen? Alla pengar skapas genom skuldbildning. Pengar skapas, eller valuta bildas, genom att bankerna skapar en skuld gentemot en låntagare som vill låna pengar, på så vis sker en skuldbildning. Denna skuldbildning motsvaras alltså sedan av en valutabildning, det vill säga att bankerna bildar denna valuta utifrån de regleringar som gäller för banker och som kontrolleras av bankinspektionen, Basel1 och Basel 2 heter dessa regleringar inom IMF.

Det är inom detta som det i ovan nämnda Fractional reserve systemet, med den nuvarande kreditexpansionens möjligheter kommer till bruk.

En godtycklig bank har som exempel i detta fall 1000 kronor i tillgångar, med dessa som säkerhet eller fraktions reserv får banken låna av riksbanken mot en repa.
Detta innebär att banken får låna 8000 kronor i en vecka mot en ränta som riksbanken fortlöpande korrigerar(repa).

Banken förfogar nu över 9000 kronor och har en skuld på 8000 att betala inom en vecka, alternativt låna beloppet om igen av riksbanken, eller av en annan bank, till den då rådande reporäntan.
Det är med detta belopp på 9000 kronor som grund i banken, som banken äger rätt att kreditexpandera beloppet till ett utlåningsbelopp om 90 000 kronor som banken sedan kan låna ut till låntagare.

Detta innebär alltså egentligen att ett valutabelopp på 1000 kronor har expanderats till ett valutabelopp på 90 000 kronor, och detta helt utan att den värdegrund som valutan skall beskriva på något sätt har förändras, värdegrunden är realekonomiskt fortfarande bara värd 1000 kronor. I normal terminologi benämns detta fenomen som inflation.

I fastighetssammanhang göms begreppet i något som kallas för värdeökning, men som egentligen inte är något annat än en ren inflationseffekt. Bankernas kreditexpansion kan därmed ovillkorligen konstateras vara en given förutsättning för prisökningarna på fast egendom.

På detta sätt har även bankernas kreditexpansion skapat dold inflation, men som genom att valutavolymen expanderats så till den grad att dessa fiktiva värden börjar få direkt inflaterande återverkan på den reala ekonomin.

Denna fiktiva värdegrund har sedan även omsatts i olika konstruerade finansinstrument, vilka i princip har haft som enda syfte att absorbera valutaexpansionens inflationsverkande effekt. Dessa instrument kan i viss mån liknas med de övervärderade holländska tulpanlökarna på 1600 talet, alltså något som i det närmaste fullständigt är utan real värdegrund.

Omskrivet så kan detta liknas vid att den reala ekonomin inte förmår bära upp ytterligare fiktiva värden utan det att den reala valutan börjar att direktinflateras. Detta är den i nu rådande situationen, där en förestående hyperinflation vilken givetvis börjar på de geografiska platser där valutan realiseras till fysisk värdegrund, alltså till pumpplatsen för olja och för fysisk industriproduktion med realt allmänvärde, för att sedan sprida sig vidare till den övriga globala ekonomin.

De pengar som redovisas i olika kontoutdrag och avräkningar härstammar bl. a ifrån samspelet mellan riksbanken och bankväsendet.

De krafter som kan skapa eller ändra pengars värde återfinns i samspelet mellan politiska åtgärder och valutamarknaden, i form av finanspolitik eller valutapolitik. Dock är alltså detta lite av en hägring, eftersom dessa politiska styrmedel i princip helt har mist sina effekter på grund av att ytterligare aktörer agerar på valutamarknaden genom att privatbankerna tillåts påverka valutavolymen.

Men om detta vet vanliga individer emellertid nästan ingenting.
Hur detta egentligen går till, det vet bara några enstaka politiker, akademiker, bankmän och valutaspekulanter och några centralt placerade ämbetsmän.

Finansministern har "framgångsrikt" idkat "learn by doing". Några representanter (antagligen inte alla) i riksbanksfullmäktige kan också besvara frågorna hur pengar skapas och behåller sitt värde.

Det finns ingen lärobok i ämnet, ingen skrift i forskningsrådsnämndens publikationer "Källa" som illustrerar de vetenskapliga kontroverserna i detta, och som vidare diskuterar saken. Och i studieförbundens kurskataloger söks det förgäves efter en studiecirkel om hur pengar skapas och värdesäkras. Det verkar symptomatiskt nog vara precis likadant i andra länder.

Riksbankschefer och andra utvalda penningvårdare träffas och lär av varandra hur man gör, detta för att vidmakthålla detta system.

Detta sker inom exempelvis i sammanslutningar som Bilderberg gruppen och trilateralerna. Bundesbank i Tyskland och Federal Reserve i U.S.A.
Men vanliga medborgare och våra valda riksdagsledamöter i gemen, har emellertid inte en aning om hur den blandning av vetenskap och konst fungerar, och som skapar dessa värdesäkrade pengar, eller kanske snarare skapar dessa inte värdesäkrade pengar.
De flesta vanliga individer lever i villfarelsen, att banker och penningvårdare verkar för samhällets bästa. Vilket knappast ens på något sätt kan sägas vara den rådande verkligheten. De verkar enligt företagsekonomiska vinstmaximeringsbeteenden, inget annat.

Med avseende på den transparens som valutasystemet har idag, kan det ju tyckas att det genom historien rimligtvis borde ha rests frågor kring penningskapandet, och om inte annat så i alla fall utifrån att det i princip inte finns någon information att uppbringa om själva skapandet av pengar.

Men till och med religionen beskriver ju att förledandets bästa bedrägeri är övertygelsen om att inte existera. Jfr. Djävulens bästa bedrägeri.

I denna okunskapens dimma lämnar nu de nationella parlamenten i allt fler länder över frågan till riksbankerna som blir självständiga. Det är anmärkningsvärt att så många demokratier har ansett det nödvändigt att göra detta undantag från de folkvaldas makt och kontroll. Och inom Europeiska unionen är det meningen att varje land skall lämna över skapandet av pengar och vakthållningen kring deras värde till EU:s blivande centralbank i Bryssel.

Detta måste för demokratins skull absolut genast förändras. Inget politiskt system kan fortleva utan ett valutasystem. Men ett av annan otillbörlig part kontrollerat valutasystem, det överlever hur många politiska system som helst.

Så länge som valutasystemet inte kontrolleras till fullo av den demokratiska staten, så är hela den demokratiska ordningen bara en ren schimär, detta är mycket beklagligt att konstatera för de flesta som kommer till denna insikt.